Antigone (drama)

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Antigone, grekiska Αντιγόνη, är en tragedi från 442 f.Kr. av den grekiske dramatikern Sofokles och den bygger på historien om Oidipus.

Släktträd över de inblandade, dock med fransk stavning.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Oidipus

Oidipus var son till kung Laios och drottning Iokaste av Thebe. När oraklet spådde att denne son skulle mörda sin far och gå till sängs med sin egen mor, lät de lämna honom på en äng att svälta ihjäl eller tas av rovdjur. Han hittas dock av en herde som gav honom till det barnlösa kungaparet Polybos och Merope.

När Oidipus vuxit upp får han veta att han inte är Polybos och Meropes köttsliga son och ger han sig av i jakten på sanningen om sina föräldrar till oraklet i Delfi. Oraklet svarar inte på vem som är hans biologiska föräldrar, utan ger honom bara svaret att han kommer att slå ihjäl sin far och gifta sig med sin mor. För att försöka undgå att denna spådom ska uppfyllas flyr Oidipus till Korinth.

På vägen dit möter han ett ekipage och det uppstår en konflikt om vem som ska väja undan på vägen. I den stigande upphetsningen dödar Oidipus den andre, ovetande om att det är hans biologiska far Laios. Han fortsätter sin resa och kommer fram till Thebe, sin ursprungliga hemstad. Där regerar hans biologiska morbror Kreon som tagit över efter Laios död. Staden har drabbats av olycka då en sfinx äter upp alla män som inte kan lösa hennes luriga gåtor. Oidipus lyckas lösa hennes gåta och hon dör. Kort efter det gifter sig Oidipus med änkan Iokaste och de får fyra barn; Antigone, Eteokles, Polyneikes och Ismene. Oidipus och Iokaste återtar makten från Kreon och blir kung och drottning av Thebe.

Tiden går men efter en tid drabbas Thebe av en ny olycka. En pestepedemi sprider sig i staden och Kreon skickar en man till oraklet för att få reda på orsaken. Oraklet svarar att brottet för Laios död inte är sonat och att Thebe inte kommer att få ro förrän den skyldige är straffad.

Oidipus bestämmer sig för att själv leta upp mördaren och frågar den vise siaren Teiresias om råd. Teiresias som vet hur det hela ligger till försöker undvika Oidipus frågor. Oidipus blir misstänksam och tror att Teiresias och Kreon är i konspiration med varandra och övertygas om att Kreon är mördaren. Han vill landsförvisa de båda men övertalas av Iokaste att låta dem stanna. Till slut uppdagas sanningen och Iokaste hänger sig i förtvivlan och avsky för sitt eget brott. Oidipus som svurit att driva ut den skyldige från Thebe sticker ut sina egna ögon.

Sönerna Eteokles och Polyneikes skäms för sin far och stänger in honom i palatset. Oidipus uttalar då en förbannelse över dem, att de ska hata varandra för all framtid. Sönerna som får efterträda sin far kommer överens om att de ska regera i Thebe vartannat år. Eteokles börjar. Men efter att det första året har gått vägrar Eteokles att överlåta makten till sin bror och låter landsförvisa honom. Polyneikes beger sig då till kung Adrastos i staden Argos på Peloponnesos. Där gifter han sig med Adrastos dotter Argeia och lyckas få Adrastos att ta hans parti mot brodern Eteokles. De två samlar en här för att inta Thebe med våld.

I myten De sju mot Thebe skildrar Aiskylos händelseförloppet av kriget. Eteokles ställer en hövding vid sex av de sju portarna till Thebe. Vid den sista porten står han själv. Striden blir hård men Eteokles sida lyckas få övertaget och slutligen möts de två bröderna i en sista uppgörelse. En förbittrad strid utspelar sig vid den sista porten och de båda bröderna dödar varandra. Men den andres blod på sina händer är båda skyldiga till brodersmord, ett mycket grovt brott under antiken.

Med båda sina söner döda går Oidipus i landsflykt till Kolonos. I vissa versioner ledsagar dottern Antigone sin far till staden där han tillbringar sin sista tid i livet. Andra versioner av myten, som till exempel Sofokles drama om Antigone, stannar hon och systern Ismene kvar i Thebe.

Sofokles drama[redigera | redigera wikitext]

Antigone är förlovad med sin kusin Haimon, Kreons son. Kreon, som återigen har blivit kung av Thebe, står på den döde Eteokles sida. Han anser att Eteokles var den rättmäktige kungen till Thebe och fördömer Polyneikes för att ha gått till angrepp mot sin egen stad. Kung Kreon bestämmer därför att Polyneikes inte ska få någon värdig begravning, utan skall straffas med att hans lik ska bli uppätet av hundar och fåglar. Han förbjuder därmed alla i staden att röra honom. Eteokles däremot får en kunglig begravning.

Antigone tar med sin syster Ismene på ett hemligt möte utanför stadsportarna en sen natt. Antigone vill begrava sin bror Polyneikis kropp, i strid mot sin fars morbror Kreons bestämmelser. Men Ismene vägrar att hjälpa henne i rädsla för dödsstraff, men hon lyckas inte övertala Antigone att inte göra det på egen hand.

Följande dag upptäcker Kreons män att Polyneikes döda kropp ligger begravd och de traditionella begravningsriterna har utförts. De skyndar tillbaka till konungen som genast efterlyser den skyldige. Man bestämmer sig för att gräva upp kroppen och åter lägga den oskymd för solen och rovdjuren i hopp om att den skyldige kommer återvända och begrava liket på nytt. Mycket riktigt kommer Antigone tillbaka och förfäras vid åsynen av den uppgrävda kroppen. Hon grips omedelbart och förs till Kreon.

Kreon frågar ut Antigone, som inte förnekar sitt brott, utan istället ifrågasätter moralen i bestämmelserna. Kreon förargas och dömer henne till döden. Antigone reagerar med iskallt lugn och hävdar att hon har gudarna på sin sida och att hon gärna går i döden för sin sak. Kreons blickar vänds sedan mot systern Ismene som försöker ta på sig skulden för brottet. Men Antigone bestrider sin systers ord och säger att hon inte hade någon del i begravningen och därför inte borde få dö för denna hederssak. Ismene vädjar till henne att de ska få dö tillsammans eftersom hon själv inte vill bli ensam kvar. Men Antigone vägrar kyligt och säger att straffet är hennes och att Ismene inte ska göra anspråk på något som inte tillhör henne. Kreon skakar på huvudet och tycker båda systrerna är tokiga som bråkar om vem som ska få dö, men han står fast vid sitt beslut och låter dem båda fängslas.

Kreon talar till sin son Haimon och berättar för honom om systrarnas brott. Haimon vill vara lojal mot sin far, men när han försiktigt försöker övertala sin far att skona Antigone, sjunker stämningen och de två männen slänger till sist glåpord. Haimon lämnar rummet och svär att han aldrig ska se sin far igen.

Kreon bestämmer sig för att skona Ismene och att begrava Antigone levande i en grotta. Hon förs ut ur huset och låts försvara sina handlingar en sista gång och förs sedan mot sin grav.

Siaren Theiresias försöker övertala Kreon om att han bör låta begrava Polyneikes på ett hederligt sätt och låta flickan gå fri, annars kommer gudarna att förargas. Kreon anklagar Theiresias för att vara korrupt, och Theiresias svarar att Kreon kommer att förlora ett barn för brottet att lämna Polyneikis kropp till förruttnelse och att begrava Antigone levande. Hela Grekland kommer att förakta honom. Kreon blir skakad och lämnar genast med ett följe män för att rätta sina misstag. Då kommer en budbärare in och rapporterar att Antigone har hängt sig i sin fångenskap och Haimon har begått självmord med ett svärd vid hennes sida. Kreons hustru Eurydike, Haimons mor, försvinner in i palatset, galen av sorg vid beskedet om sonens död.

Kreon förstår till sist hur hans eget agerande har orsakat denna olycka. En andra budbärare kommer då för berätta för Kreon att Eurydike också begått självmord. Med sina sista andetag förbannade hon sin man. Kreon tar på sig skulden för allt som hänt. En bruten man. Den ordning han värderat så högt är intakt, han är fortfarande kung, men han har agerat mot gudarna och förlorade hustru och barn som följd.

Kreons reaktion är förstås att vilja begå självmord, men här sätter gudarna stopp. Att dö är ett för enkelt straff. Kreon har begått hybris och måste först själsligt renas och förstå sina synder (katharsis).

Se även[redigera | redigera wikitext]