Balladen om briggen "Blue Bird" av Hull

Från Wikipedia
Balladen om briggen "Blue Bird" av Hull
OriginalspråkSvenska
KompositörEvert Taube
TextförfattareEvert Taube
ÖvrigtPublicerad 1929

Balladen om briggen ”Blue Bird” av Hull, med inledningsorden ”Det var ’Blue Bird’ av Hull, det var ’Blue Bird’ en brigg, som med sviktade stumpar stod på”, är en visa av Evert Taube, publicerad första gången 1929 i Fritiof Anderssons visbok.[1]

I visan berättas hur briggen "Blue Bird" förliser på julaftonen 1872 och hur de skeppsbrutna sjömännen tas omhand av Stranne den äldre, som sedan får veta att hans son Karl är den ende ur besättningen som blev kvar ombord då han stod surrad vid rodret och glömdes bort när besättningen gick i livbåtarna. Slutet på den sista strofen förekommer i två versioner, dels ”Och kaptenen steg upp. Han var grå, han var tärd – / stormen tjöt ikring stuga och gård – / och han tog sig åt hjärtat och såg på sin värd: / – Jesus Christ! There’s a man left on board![2], dels ”Och kaptenen steg upp. Han var grå, han var tärd – / stormen tjöt, knappt man hörde hans ord – / när han sade med skälvande röst till sin värd: / – Karl stod surrad och glömdes ombord!"[3]

Som underrubrik till sången har Evert Taube skrivit: ”Sann händelse, berättad av Fritiof Andersson, vars fader gick med i räddningsbåten när 'Blue Birds' besättning skulle räddas.[3]

All tillgänglig forskning påvisar att Taube använt flera olika händelser, platser och namn för sin berättelse. Enligt Mikael Timm baseras Taubes berättelse på en olycka augusti 1871 då ”Blue Bird” från New York gick på grund. Berättelsen om den surrade rorgängaren emanerar emellertid från båten ”Nymph”, men då den båten krossades mot klipporna slungades pojken i land och överlevde.[4]

Taube publicerade under rubriken ”Orkanen 1871” en berättelse i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 1918, som handlar om ett skeppsbrott och som senare blev till balladen om ”Blue Bird”. I Taubes visa äger skeppsbrottet rum på julafton 1872, men enligt uppgifter i SMHI:s arkiv rådde då måttlig vind och temperaturen var 2–3 plusgrader. ”Gubben Stranne” och hans son ”Karl Stranne” som surrades vid rodret har existerat, men var aldrig inblandade i förlisningen. Namnet Stranne har Taube tagit från sin vän Eduard Stranne som han umgicks mycket med och hos vilken han hyrde husrum på Smögen åren 1917–1918.[2]

Inspelningar

Balladen har bland annat spelats in av Evert Taube, Evert Ljusberg (1974), Stefan Ljungqvist (1975), Olle Adolphson (1976), Sven-Bertil Taube (1978), Imperiet (1985), Erik Saedén (1996) och Sofia Karlsson (2007).[5]

Referenser

  1. ^ Taube, Evert (1929). Fritiof Anderssons visbok. Stockholm: Bonnier. Libris 1336105 
  2. ^ [a b] Taube, Evert; Palm Anders, Stenström Johan (2009). Sångboken. Stockholm: Bonnier fakta. sid. 33. Libris 11367437. ISBN 978-91-7424-031-3 (inb.) 
  3. ^ [a b] Taube, Evert (1960). Hjärtats nyckel heter sång: sextionio visor och en dikt. Bonniers folkbibliotek. Stockholm: Bonnier. sid. 46. Libris 1904824 
  4. ^ Timm, Mikael (1998). Evert Taube: livet som konst, konsten som liv. Stockholm: Bonnier. sid. 18. Libris 7149301. ISBN 91-0-055971-7 (inb.) 
  5. ^ ”Balladen om Briggen Blue bird av Hull”. Svensk mediedatabas. http://smdb.kb.se/catalog/search?q=%22Briggen+Blue+Bird+av+Hull%22+typ%3Afonogram&sort=OLDEST. Läst 21 april 2012. 

Vidare läsning