Endabarn

Från Wikipedia
Version från den 10 juli 2013 kl. 08.41 av Mippzon (Diskussion | Bidrag) (putsar, men mer språkvård behövs här)

Endabarn eller ensambarn är en person utan biologiska eller adopterade syskon. Barn med flera år äldre eller yngre syskon kan ha växt upp i liknande miljö, men då används istället termen sladdbarn.

Studier

1987 gjordes en analys av olika teorier, bland andra sådana som utformats av Alfred Adler.[1] Inget visade på att ensambarn kände sig mer missanpassade än andra. Bland det viktigaste var att det inte fanns några skillnader jämfört med barn som har syskon. Däremot hade många enda barn store motivation, eftersom de fick mer uppmärksamhet av föräldrarna: Detta i kombination med att enda barn hade ofta fler resurser genom föräldrarna.[2] En andra analys visade att enda barn, först födda barn samt barn med endast ett syskon, klarade sig bättre i språktester än barn med endast ett syskon.[3]

Anledningen till att enda barn klarat sig bättre vid olika tester anses bland annat handla om större uppmärksamhet, till exempel möjligheten att läsa med barnen. Eftersom resurserna är begränsade, har många barn med flera syskon färre sådana.[4]

I boken Maybe One argumenterar Bill McKibben för att man bara bör skaffa ett barn, baserat på dessa studier. Han menar att många kulturella stereotyper inte stämmer bra med verkligheten, att skillnaderna inte är många, att då de finns, gynnar de enda barn. Enda barn anses vara mer positiva till att skaffa kompisar,[5]

Stereotyper

Endabarn framställs i västvärlden ofta som bortskämda stereotyper. G. Stanley Hall var en av de första experterna att anmärka negativt på deras situation. Även i dag är det vanligt att framställa dem som bortskämda.[6] Fastän det finns mer tid för utveckling/resurser, finns inga bevis för att de skulle vara över-uppmärksammade eller avsevärd skilja sig från barn med syskon.[7]

Källor

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, 9 oktober 2012.

Fotnoter

  1. ^ Adler, A. (1964). Problems of neurosis. New York: Harper and Row.
  2. ^ Polit, D. F. & Falbo, T. (1987), ”Only children and personality development: A quantitative review”, Journal of Marriage and the Family 49: 309–325, doi:10.2307/352302 .
  3. ^ Polit, D. F. & Falbo, T. (1988), ”The intellectual achievement of only children”, Journal of Biosocial Science 20: 275–285, doi:10.1017/S0021932000006611, PMID 3063715 .
  4. ^ Downey, D. B. (2001), ”Number of siblings and intellectual development: The resource dilution explanation”, American Psychologist 56: 497–504, doi:10.1037/0003-066X.56.6-7.497 .
  5. ^ McKibben, B. (1998), Maybe one: A personal and environmental argument for single-child families, New York: Simon & Schuster, s. 37, ISBN 0-684-85281-0 .
  6. ^ The Only Child Myth, By Juju Chang and Sara Holmberg, ABC News, Läst 25 augusti 2008.
  7. ^ "The Only Child: Debunking the Myths". Time. July 8, 2010. Läst 9 juli 2010.