Erik Kihlman

Erik Kihlman, född 4 februari 1895, död 16 oktober 1933, var en finländsk litteraturhistoriker och översättare. Han var sonson till Alfred Kihlman.

Kihlman blev filosofie doktor 1921 med avhandlingen Ur Ibsen-dramatikens idéhistoria, och var från 1926 docent i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet. Han har utgett Ur Finlands svenska lyrik (1923), K. A. Tavaststjernas diktning (1926), Svensk nutidsdikt i Finland (1928) och Mikale Lybeck (1932), vilket sistnämnda stora verk är hans huvudarbete. Kihlman var från 1929 redaktionssekreterare vid tidskriften Nya Argus.

Översättningar (urval)

• Grazia Deledda: Regina Tagliamari: ett äktenskaps historia (Nostalgie) (Hökerberg, 1922). Även utg. i Finland samma är med titeln Hemlängtan
• Giovanni Papini: Mannen som var slut (Un uomo finito) (Bonnier, 1923)
• Francisco de Quevedo: Lazarillo de Tormes och Pablos de Segovia: två skälmromaner (Bonnier, 1923)
• Finsk dikt (i svensk tolkning av Arvid Mörne och Erik Kihlman, Schildt, 1933)

Källor

• Carlquist, Gunnar, red (1933). Svensk uppslagsbok. Bd 15. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 334