Finland

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För andra betydelser, se Finland (olika betydelser).

Koordinater: 63°N 26°Ö / 63°N 26°Ö / 63; 26

Suomen tasavalta
Republiken Finland
Flagga Statsvapen
ValspråkInget1
Nationalsång: Vårt land
Huvudstad Helsingfors
Största stad Helsingfors (cirka 600 000 inv.)
Officiella språk finska, svenska
Statsskick parlamentarisk republik
 -  President Sauli Niinistö
 -  Statsminister Jyrki Katainen
Självständighet från Ryssland 
 -  Deklarerad 6 december 1917 
 -  Erkänd 3 januari 1918 
Yta
 -  Totalt 338 145 km2 (63:e)
 -  Vatten (%) 9,4 %
Befolkning
 -  2011 års uppskattning 5 399 090[1] (110:e)
 -  Befolkningstäthet 17,2/km2 (159:e)
BNP (PPP) 2011 års beräkning
 -  Totalt 189 MDEUR (prel 2006)[2] 
 -  Per capita ca. 35 000 EUR [2] 
HDI (2012) 0,892[3] (21:e)
Valuta euro () (EUR)
Tidszon EET (UTC+2)
Nationalitetsmärke FIN
Landskod FI
Landsnummer 358
1År 1936 föreslogs mottot vapaa, vankka, vakaa ("fri, fast, stadig") som tillägg till statsvapnet, men idén fann inget officiellt godkännande. 2Tidigare finsk mark.

Finland (finska: Suomi ), officiellt Republiken Finland (Suomen tasavalta), är en republik i nordöstra Europa. Finland har landgränser till Norge, Sverige, Ryssland och i söder havsgräns mot Estland. Mellan Finland och Estland ligger Finska viken. Det svenskspråkiga Åland utgör ett självstyrande landskap inom landet. Finland är officiellt tvåspråkigt, med finska och svenska som nationalspråk. (Finska: cirka 90,0 procent, svenska: cirka 5,4 procent). Till ytan är Finland Europas åttonde största land och har en befolkning på cirka 5,4 miljoner invånare på slutet av 2012[4]. Befolkningstätheten är förhållandevis låg och ligger på cirka 17,2 invånare per kvadratkilometer.

Finland är medlem i Europeiska unionen sedan 1995 och införde euro som sin valuta 2002. Innan euron togs i bruk använde man valutan finsk mark. Finland var tidigare en del av Sverige, som förlorade området 1809 till Ryssland. Finland blev självständigt 1917. Därefter följde ett inbördeskrig 1918 och i samband med andra världskriget två krig mot Sovjetunionen 1939–1944 och ett mot Tyskland vintern 1944–1945.

Landets namn[redigera | redigera wikitext]

På finska heter Finland Suomi och varianter av detta namn används på de östersjöfinska språken, såsom estniska, samt på samiska, lettiska och litauiska. Namnets ursprung är okänt. Suo betyder kärr eller mosse på finska. Namnet kan också vara ett lånord, kanske från den baltiska stammen *zemē eller från ett indoeuropeiskt stamord med betydelsen "människa" (jämför latinets homo).

Finlands officiella namn på svenska är Republiken Finland. Landet heter Finland (eller någon variant därav) på de flesta av världens språk. Detta namns ursprung är inte heller helt fastslaget. Den romerska historikern Tacitus nämner Fenni-folket cirka 100 e.Kr., men folkslaget han beskrev var med största sannolikhet samerna, eftersom han beskriver ett jägar- och samlarfolk som inte idkar jordbruk, och östersjöfinnarna var jordbrukare. Under 1100-talet användes dock benämningen finnar för första gången om just invånare i Finland, detta i bullan Gravis admodum.

Termen Finland syftade från början på Egentliga Finland, och användes officiellt första gången år 1419 som beteckning på hela den östra delen av dåvarande Sverige. På 1440-talet slog termen igenom även i lagstiftningen.[5]

Motorfordon från Finland bär nationalitetsmärket FIN. Tidigare bar de märket SF för "Suomi - Finland".

Begreppet Finland[redigera | redigera wikitext]

På 1100- och 1200-talen syftade ordet Finland på trakten kring Åbo, landskapet som sedan fick heta Egentliga Finland, medan övriga delar av landet kallades Tavastland och Karelen, men ibland kunde sammanfattas som österlanden, eller Österland (jämför Norrland). Medeltidens politik handlade dock inte så mycket om geografiska gränsdragningar som om folken finnar, tavaster och kareler.

Under 1400-talet blev Finland en vanlig benämning på hela landet öster om Bottenhavet, möjligen till och med inklusive Åland, då ögruppen placerats under Åbo stift. Vad ordet syftar på i samtida källor kan dock variera, också med tanke på att gränserna österut och norrut var oklara. Ett slags etablering av Finland som en enhet för sig om än bara till namnet kom då Johan III utropade sitt tidigare hertigdöme till "Storfurstendömet Finland" (cirka 1580), som en strategi att möta ryske tsarens maktanspråk. Begreppet blev en del av svenske kungens titulatur men fick ingen praktisk betydelse. De finska landskapen hade samma ställning som landskapen väster om bottenviken och den finska rikshalvan hade samma representation i Riksdagen som den västra. År 1637 utnämnde drottning Kristina Per Brahe d.y. till generalguvernör över Finland, Åland och Österbotten (även andra delar av kärn-Sverige har haft generalguvernörer).

Den moderna definitionen av Finland kom egentligen inte till förrän efter att Svenska riket "sprängts itu". Det som överlämnades i freden 1809 var inte ett "Finland", utan sex län, Åland och en bit av Västerbotten. Gränsen mellan det nya storfurstendömet Finland och Sverige (Restsverige) kunde ha dragits vid Kemi älv, som då var gräns mellan landskapen Västerbotten och Österbotten – vilket svenskarna föreslog i fredsförhandlingarna – eller vid Kalixälven, därmed inkluderande den finskspråkiga befolkningen i Tornedalen – ryssarnas förslag. Gränsen, som följde Torneälven och Muonioälven till de höga bergen Saana och Halde fjäll i nordväst, var en kompromiss, som därefter blev vad begreppet Finland kom att stå för – åtminstone sedan tsar Alexander I tillåtit att de delar av Finland öster om Kymmene älv som Ryssland erövrat redan 1721 och 1743, det så kallade "Gamla Finland", administrativt införlivades med "Nya Finland" 1812.

Geografi[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Finlands geografi

Finland gränsar i söder till Finska viken och Östersjön, och i väster till Ålands hav, Bottenhavet, Kvarken och Bottenviken. Landgränserna i norr vetter mot Sverige, Norge och Ryssland. I söder, på andra sidan Finska viken, finns grannlandet Estland (se även Finlands ytterpunkter).

Av Finlands yta på cirka 340 000 kvadratkilometer är över 50 % täckt av skog. Finland är därför ett av världens mest skogstäckta länder. I skogarna växer främst gran, tall och björk. En del av landet befinner sig norr om polcirkeln, och i norra Finland är landskapet kuperat. Finlands högsta punkt är Halde fjäll (1 324 m ö.h), som hör till bergskedjan Skanderna. I öster är fjällen rester av den gamla bergskedjan Kareliderna.

Finland nämns som de tusen sjöars land, på grund av det stora antalet sjöar, speciellt i sydöstra Finland. Antalet sjöar större än 500 kvadratmeter är 187 888 stycken och den största av dem är Saimen med en yta på cirka 4 400 kvadratkilometer, vilket gör den till Europas fjärde största insjö. Den avlånga Päijänne är Finlands djupaste och näst största sjö. I Österbotten och längs de västra kusterna är terrängförhållandena annorlunda på grund av landhöjningen. Kustområdena domineras av vida slätter.

Klimat[redigera | redigera wikitext]

Finlands klimat är tack vare Golfströmmen tämligen gynnsamt jämfört med klimatet på motsvarande breddgrader på andra håll. Det är både maritimt och kontinentalt påverkat. Kontinentaliteten, som kännetecknas av varma somrar och kalla snörika vintrar, tilltar med avståndet från havet och är därför mest utpräglat i nordost. Mildast är klimatet i sydvästra Finland där årsmedeltemperaturen ligger på cirka 6 grader. Vinterns längd är i norr 200 dagar och i sydväst 100 dagar. Den termiska sommarens längd (dygnets medeltemperatur > 10 grader) är 4 månader vid sydkusten och 2,5 månader i nordligaste Lappland. Finlands högsta uppmätta temperatur är 37,2 grader Celsius och mättes i Libelits den 29 juli år 2010. Den lägsta uppmätta temperaturen påträffades 28 januari år 1999, i kommunen Kittilä i en by som heter Pokka. Detta rekord var -51,5 grader Celsius.

Sjön Pielisjärvi sedd från en höjd i Koli nationalpark.

Styrelseskick[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Finlands politik

Finland är en demokratisk republik med semipresidentialism. Dess nuvarande grundlag antogs 2000, och där stadfästs att konstitutionen "skall trygga människovärdets okränkbarhet och den enskilda människans frihet och rättigheter samt främja rättvisa i samhället".

Finlands statschef är Republikens president som väljs vart sjätte år. Presidenten kan sitta högst två mandatperioder. Till presidentens uppgifter hör bland annat att stadfästa lagar och att leda utrikes- och säkerhetspolitiken tillsammans med regeringen. Presidenten utnämner enskilda ministrar och högre tjänstemän, och befriar också dessa från deras uppgifter.

Finland är en representativ demokrati, vars lagstiftande församling, riksdagen, en genom direkta och proportionella val vald enkammarriksdag, företräder folket. Valen sker regelbundet vart fjärde år i mars. Finlands regering kallas statsrådet (fi. valtioneuvosto). Regeringen leds av en statsminister. Efter riksdagsvalet utser presidenten i samråd med riksdagens talman och riksdagsgruppernas ledare en statsministerkandidat, och riksdagen antingen godkänner eller förkastar förslaget. Om förslaget godkänns utnämns statsministern av presidenten och tillsammans utser de regeringen, som sedan godkänns av riksdagen. På senare år (genom och efter Mauno Koivisto) har statsministerns makt ökat och presidentens minskat.

Inom Finland utgör Åland ett demilitariserat och självstyrande landskap. Åland är även enspråkigt svensktalande, vilket innebär att det är den enda del av landet där finska inte har officiell status. För den områdesvisa statliga förvaltningen i landet i övrigt finns sex regionförvaltningsverk, som ersatte de tidigare länen 2010. Det finns också en indelning i landskap. I Finland finns både historiska landskap, vilka har ungefär samma ställning som de svenska landskapen, och moderna landskap med vissa administrativa funktioner. Lokalförvaltningen handhas av kommuner som producerar bastjänster för invånarna, bland annat utbildning, social- och hälsovårdstjänster, samhällsteknik och miljötjänster. De kommunala beslutsfattarna väljs vart fjärde år i kommunalvalet. Kommunernas antal är 320, av vilka 107 är städer.[6]

Finland location map.svg
De sex största städerna i Finland

Finlands huvudstad är Helsingfors som även är landets största stad. De största städerna därefter är i ordningsföljd: Esbo, Tammerfors, Vanda, Åbo och Uleåborg. Esbo och Vanda utgör tillsammans med Helsingfors och Grankulla en sammanhängande stadsbildning (Huvudstadsregionen eller Stor-Helsingfors), med sammanlagt över 1 miljon invånare. Både Stor-Åbo och Stor-Tammerfors har drygt 300 000 invånare.

Demografi[redigera | redigera wikitext]

Karta över Finlands kommuners språkliga status.
  enspråkigt finska
  tvåspråkiga, finska majoritetsspråk, svenska minoritetspråk
  tvåspråkiga, svenska majoritetsspråk, finska minoritetspråk
  enspråkigt svenska
  tvåspråkiga, finska majoritetsspråk, samiska minoritetspråk

Invånarna i Finland kallas finländare, och uppgår för närvarande till drygt fem miljoner. En minoritet av dessa, omkring 5,5 %, är svenskspråkiga, medan omkring 91,5 % är finskspråkiga, enligt folkbokföringen (tvåspråkiga uppger endera språket som modersmål). Många svenskspråkiga finländare skiljer noggrant mellan finländare (ett samlingsbegrepp för alla som bor i eller kommer från Finland), finnar (de som har finska som modersmål), och finlandssvenskar (finländare som har svenska som modersmål). I de nordligaste delarna av landet bor samer.

Mängden invandrare har ökat drastiskt sedan slutet av 1980-talet: år 1980 fanns 13 000 utländska medborgare i landet, varav 3 000 svenskar, år 2002 cirka 100 000.[7]

Finland är ganska glest befolkat. De flesta invånarna bor vid sydvästkusten. I Helsingforsregionen finns 1/5 av befolkningen, i finska Lappland bara cirka 2 inv./km². Många finländare är alltjämt småbrukare, men Finland har utvecklats till en urbaniserad industristat, framför allt efter andra världskriget. På 1500- och 1600-talen koloniserade finska svedjebrukare ödebygder i Sverige (se finnmarker), och vid 1800-talets slut och 1900-talets början tvingade snabb folkökning stora grupper att emigrera (främst till USA och Canada). Efter andra världskriget förflyttades över 400 000 människor till sydvästra Finland från Karelen, som förlorats till Sovjet i finska vinterkriget. Under 1960–70-talen var utvandringen av arbetskraft till Sverige stor (omkring en halv miljon människor), men senare har nästan hälften återvänt till Finland.[8]

Finland har världens tjugoförsta högsta levnadsstandard med ett Human Development Index på 0,892[9]. På lång sikt (19802006) har Finland haft en ganska normal HDI-ökning jämfört med andra länder. Även på medellång sikt (19902006) och kort sikt (20002006) har Finland haft en relativt normal ökning.

I det svenskspråkiga landskapet Åland, som har självstyrelse, kallas befolkningen för ålänningar. Många, bland dem många ålänningar själva, räknar dem som en separat grupp skild från finlandssvenskarna.

  • Befolkningens medelålder: 40,3 år
  • Befolkningens medellivslängd: 79 år [10]

Språk[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Språk i Finland
Se även finlandssvenska och Finlands språklag.

Finland är konstitutionellt tvåspråkigt. ”Nationalspråken” finska och svenska har samma juridiska status, även om den stora majoriteten har finska som modersmål. Vid sidan av nationalspråken har samiska, romani och finskt teckenspråk en i grundlagen erkänd särställning. De nordiska språken har en särställning genom nordiska avtal och lagstiftning enligt dessa.

Nationella myndigheter är skyldiga att erbjuda service på finska och svenska i hela landet och samma skyldighet gäller för kommunala myndigheter i tvåspråkiga kommuner. Av Finlands 416 kommuner (2007) är 19 enspråkigt svenska och 43 tvåspråkiga.

Vid sidan om modersmålet är två språk obligatoriska skolämnen i den finska grundskolan, det ena med början i lågstadiet, det andra med början i högstadiet.[Uppdatering behövs] Ett av de båda språken ska vara det andra inhemska språket, alltså finska eller svenska. Som modersmål undervisas finska eller svenska, i vissa skolor också samiska, romani, teckenspråk eller annat språk som är elevens modersmål. Om annat språk än finska eller svenska undervisas som modersmål är finska eller svenska som andra språk obligatoriskt och det andra inhemska språket valfritt.

Vid utgången av år 2006 hade 91,5 procent finska, 5,5 procent svenska och 3 procent något annat språk som modersmål (uppgifterna är i första hand från folkbokföringen, som grundar sig på vad personerna själva uppger och som inte tillåter att man antecknar sig som tvåspråkig). Bland dem med annat språk hade cirka 48 000 ryska (se: Ryssar i Finland), 17 000 estniska, 10 000 engelska och 9 000 somaliska (se: Somalier i Finland) som modersmål. På 1880-talet talade 18 procent av Finlands befolkning svenska som modersmål.

I landskapet Åland och i dess 16 kommuner är svenska det enda officiella språket.

Religion[redigera | redigera wikitext]

Åbo domkyrka i december 2004

Landet kristnades från Sverige under 1100–1200-talen och domkyrkan i Åbo invigdes år 1300. Reformationen infördes samtidigt på 1500-talet i båda riksdelarna. Genom översättningen av Nya testamentet 1548 utvecklades finskan som skriftspråk.[8]

Av finländarna är 76,4 procent medlemmar av den evangelisk-lutherska statskyrkan. Trots detta är finländarna ett relativt sekulariserat folk, likt svenskarna, och det religiösa engagemanget inskränker sig ofta till dop, konfirmation, vigsel och begravning. Engagemanget i dessa riter är dock mycket stort; 75,3 procent av alla nyfödda döps och 83 procent av alla ungdomar konfirmeras – att jämföra med situationen i Sverige där 65 procent av alla nyfödda döps och cirka 35 procent av alla ungdomar konfirmeras. Den finländska evangelisk-lutherska kyrkan upplever inte något större medlemstapp. Drygt 1,1 procent av finländarna hör till den ortodoxa kyrkan, som också har ställning som statskyrka. I motsats till Sverige, där Svenska kyrkan skilts från staten, har således Finland valt att behålla sina statskyrkor.

  • Religion: lutheraner 76,4 procent, ortodoxa 1,1 procent, annan 1,4 procent, ingen 21,0 procent (2012)[11]

Näringsliv[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Finlands ekonomi

I Finland råder en i hög grad oreglerad marknadsekonomi. Landet är kraftigt industrialiserat och exporten, som utgör omkring två tredjedelar av BNP, är mycket viktig. Finlands BNP per capita motsvarar ungefär Belgiens, Österrikes, Nederländernas och Sveriges. Tjänstesektorn ses som underutvecklad jämfört med till exempel Japan eller USA. Finland har under efterkrigstiden haft en jämförelsevis god ekonomisk utveckling och ligger numera i nivå med genomsnittet i Västeuropa. Viktigaste handelspartners är Ryssland, Sverige, Tyskland, och Storbritannien.

Hög arbetslöshet (idag 8,2 %) har varit ett konstant problem under 1990- och 2000-talen. Arbetslöshet har överlag varit ett problem under landets hela efterkrigshistoria, vilket tidigare lett till arbetskraftsutvandring. Den största fackliga centralorganisationen är Finlands Fackförbunds Centralorganisation.

Industri[redigera | redigera wikitext]

Stora Ensos massa- och pappersbruk i Uleåborg, Norra Österbotten.

Industrin är den viktigaste grenen av Finlands ekonomi. Industrin är koncentrerad kring elektronikindustrin (med ett kluster kring Nokia), skogsindustrin och i viss mån kemiteknisk industri och verkstadsindustri. Skogsindustrin svarar alltjämt för en femtedel av Finlands varuexport. Den största sektorn är träförädlingsindustrin. Finland är världens näst största exportör av papper (efter Kanada) och de huvudsakligen finländska företagen Stora Enso och UPM tillhör världens största tillverkare av massa och papper. Ahlstrom tillhör de världsledande inom produktion av pappers- och fiberprodukter. Andra viktiga sektorer är metall, kemikalier, elektronik, telekommunikation och verkstadsindustri.

Efter krigen med Sovjetunionen tvingades Finland betala stora krigsskadestånd, men fick samtidigt en stor handelspartner. Under 1950-talet slog den finska industridesignen igenom internationellt och företag som Marimekko, Iittala och Fiskars har fortsatt i den traditionen. Fiskars är ett tydligt exempel på finländsk industri där industridesignen lett till framgångar och där produkten varit av det mindre slaget (knivar, saxar). I Nystad (finska Uusikaupunki) har sedan 1960-talet funnits personbilsindustri; märken som tillverkats är Saab-Scania, Opel och Porsche. Finland har inte haft en egen personbilsindustri, men har lastbils- och traktortillverkning genom (Valmet och Sisu).

Under 1990-talet blev Nokia den finländska industrins stora motor och hade en viktig del i den finländska ekonomins återhämtning efter den ekonomiska krisen i början av 1990-talet. Den orsakades främst av en internationell konjunkturnedgång som slog mot Finlands viktigare exportnäringar, i kombination med en vid tillfället relativt betydande skuldsättning till utlandet och ett högt ränteläge. Sovjetunionens kollaps förvärrade krisen, men var inte en huvudfaktor.

Finlands ekonomiska tillväxt 1996–2006.

Turism[redigera | redigera wikitext]

Finland lockade över 4 miljoner turister 2005, varav de flesta kom från Sverige. Turismen utgör cirka 2,4 procent av Finlands BNP, och sysselsätter omkring 60 000 personer.

Ekonomi i siffror[redigera | redigera wikitext]

Korruption[redigera | redigera wikitext]

Korruptionen är låg i Finland. Enligt Transparency Internationals årliga lista, som utkommit sedan 1998, har Finland varit världens minst korrumperade land med undantag av åren 1998, 1999 och år 2005 då landet istället hamnade på andra plats. År 2006 fick Finland ett betyg på 9,6 av 10.[15]. Andra länder i toppen av listan är Island, Sverige och Nya Zeeland.

Kultur[redigera | redigera wikitext]

En bastu i Enonkoski

Finland har under så gott som hela sin historia befunnit sig inom den västerländska, katolska och protestantiska kulturkretsen. Den finländska kulturen påverkades tidigt av Sverige och Tyskland. Östra Finland påverkades redan tidigt i historien av den ryska, ortodoxa kulturen. På senare år har amerikansk populärkultur fått inflytande. Bastubad och begreppet sisu kopplas ofta till finländsk kultur. Kulturen är dock inte homogen, och speciellt samer, romer och finlandssvenskar behåller egna traditioner.

Finländarna är ett naturnära folk. Urbanisering är ett relativt nytt fenomen och de flesta har kopplingar till landsbygden eller avlägsna landsdelar. De flesta finländare tillbringar fritid på landsbygden, speciellt nära vattendrag. Innehav av fritidsbostad är i Finland ett av de högsta i hela EU.

Konst[redigera | redigera wikitext]

Under 1800-talet växte ett fosterländskt måleri fram; R.W. Ekman skapade genre- och historiebilder, det romantiska landskapsmåleriet fick sin banbrytare i Werner Holmberg, bröderna von Wright blev bekanta för sina fågelbilder och Fanny Churberg var den finaste koloristen bland landskaps- och stillebenmålarna. Franskt friluftsmåleri influerade Albert Edelfelts nationella motiv. Akseli Gallen-Kallelas stil inspirerades av symbolismen och jugendstilen och tog upp motiv ur Kalevala. Helene Schjerfbeck har en särställning med sin koloristiskt förfinade konst. Wäinö Aaltonen framstår som den mest betydande skulptören under 1900-talet.

Finskt konsthantverk och konstindustri har under 1900-talet nått världsrykte med textilier (Viola Gråsten, Marimekko m.m.), glaskonst (Iittala), keramik (Arabia) och möbler (Aaltos böjträ).[8]

Helgdagar[redigera | redigera wikitext]

Helgdagar delas in i kyrkliga (det vill säga kristna) och sekulära, även om vissa av de kristna helgdagarna har ersatt äldre hedniska högtider. De kristna helgdagarna är jul, annandag jul, trettondag, påsk, Kristi himmelsfärds dag, pingst och alla helgons dag. På jul är juldagen och annandag jul officiella helgdagar, men julafton har även varit[förtydliga] en de facto helgdag. De sekulära helgdagarna är nyårsdagen (formellt en kyrklig helg), första maj, midsommardagen (formellt kyrklig), självständighetsdagen den 6 december samt fars dag och mors dag.[16][17][18] Vilka högtidsdagar som omfattas av specialbestämmelser varierar något från lag till lag.

Alla söndagar är också helgdagar, men anses inte lika viktiga som de speciella helgdagarna. I och med att de flesta finländare jobbar eller går i skolan från måndag till fredag har även lördagen blivit en slags de facto helgdag, dock inte med samma status som de officiella helgdagarna. Affärer i tätorter fick enligt lag 1997[19] ha öppet på söndagar under sommaren (maj–augusti), i december och vissa antal andra veckoslut. Affärer i glesbygden fick ha söndagsöppet året runt.[källa behövs] Från och med 2010 ökades rätten till söndagsöppet; alla affärer får ha söndagsöppet året runt mellan 12 och 18, längre inför jul. Under de ovannämnda helg- och högtidsdagarna får endast livsmedelsaffärer mindre än 400 m² hålla öppet, högst fyra timmar. Torghandel, mindre affärer i glesbygden och flera typer av speciell verksamhet omfattas inte av begränsningarna.[17]

Media[redigera | redigera wikitext]

I Finland utkommer omkring 200 nyhetstidningar och 320 betydande tidskrifter[20]. Finlands mest lästa dagstidning är Helsingin Sanomat. Den i Tammerfors grundade Aamulehti är den näst största. Hufvudstadsbladet är den största svenskspråkiga tidningen i Finland. Ilta-Sanomat och Iltalehti är två konkurrerande kvällstidningar. Taloussanomat och Kauppalehti är de främsta näringslivsinriktade tidningarna.

Public Service-bolaget Yle sänder fyra TV-kanaler varav en, Yle Fem, är svenskspråkig. Yle:s kanaler finansierades genom en avgift för TV-innehav från att de första reguljära sändningarna började år 1958 till och med år 2012. Den 1 januari 2013 slopades TV-avgiften och Yle finansieras nu av rundradioskatten som är oberoende av TV-innehav. MTV3 är den äldsta kommersiella kanalen, grundad 1957. Nelonen ägs av Sanoma och inledde sina sändningar den 1 juni 1997. Den populäraste TV-kanalen (2012) är YLE:s TV1 eller MTV3, beroende på sätt att räkna:[21][22] TV1 har en fjärdedel av tittartiden, MTV3 en femtedel, medan MTV3 når något fler tittare i veckan, 83 mot 78 procent.

Arkitektur[redigera | redigera wikitext]

Finlandiahuset är ett konsert- och kongresshus vid Tölöviken i Helsingfors.
Huvudartikel: Arkitektur i Finland

Den finländska arkitekturen är främst baserad på läget och platsers naturliga egenskaper. De flesta influenser har kommit från utlandet och formats för att passa finländska förhållanden. Den finländska arkitekturen blev mera självständig och började ta intryck av den finländska naturen i slutet av 1800-talet. Det första internationella genombrottet för finländsk arkitektur skedde under världsutställningen i Paris år 1900. Då var nationalromantiken den dominerande stilen. Från och med 1930-talet blev funktionalismen symbolen för byggandet av en modern och självständig nation, vilket följdes av modernismen på 1950-talet. I slutet av 1900-talet kan man skönja början av en ny stil, men detta kan avgöras först i historiskt perspektiv.

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Finländsk litteratur

Finlands nationalskald är Johan Ludvig Runeberg (1804–1877), vars mest kända verk är Fänrik Ståls sägner. Finlands nationalepos Kalevala sammanställdes av Elias Lönnrot. Andra viktiga författare under 1800-talet var bland annat Aleksis Kivi, Minna Canth och Eino Leino. Modernisten Edith Södergran blev under det tidiga 1900-talet internationellt känd. Efter krigsåren skildrade Väinö Linna kriget ur en ny synvinkel i boken Okänd Soldat.

Sport[redigera | redigera wikitext]

Finländarna ser sig som ett idrottsfolk. Nationalsporten är boboll, men ishockey kan ses som en av Finlands mest populära sporter. Längdskidåkning är den sportgren där finländare har klarat sig bäst i på sista tiden, inte minst Virpi Kuitunen, Aino Kaisa Saarinen och Matti Heikkinen på den finländska toppen. I Innebandy har Finland tagit två raka VM-guld 2008 och 2010. Ishockey är en av de populäraste sporterna i Finland, och de finska Lejonen lyckades knipa åt sig världsmästerskapstiteln år 1995 och 2011, båda gångerna efter final mot Sverige. Under det tidiga 1900-talet hade Finland framgångar inom friidrott med löpare som bland annat Paavo Nurmi, Hannes Kolehmainen och Lasse Viren. Nuförtiden har finländska idrottare främst framgångar inom vintersport, i grenar som ishockey, backhoppning och curling, samt motorsport. Bland de främsta kan nämnas backhopparen Matti Nykänen; ishockeyspelarna Jari Kurri, Teemu Selänne, Ville Peltonen och Saku Koivu; Formel 1-förarna Keke Rosberg, Heikki Kovalainen, Mika Häkkinen, Mika Salo och Kimi Räikkönen samt rallyförarna Juha Kankkunen, Henri Toivonen, Tommi Mäkinen, Jari-Matti Latvala, Mikko Hirvonen och Marcus Grönholm.

Också inom fotboll har Finland flera stora stjärnor. Av dem kan nämnas Jari Litmanen, Sami Hyypiä och Jussi Jääskeläinen.

Inom friidrott har ett nytt stjärntillskott tillkommit, Tero Pitkämäki, som är världsetta i spjutkastning.

I innebandy-VM år 2008 tog Finland guld efter att ha besegrat Sverige i sudden death. Det var första gången Sverige inte tagit guld i ett innebandy-VM. Finland tog även guld 2010 efter att ha besegrat Sverige efter full tid. Mika Kohonen blev utsedd till världens bästa innebandyspelare 2005 och 2009.

Utförsåkaren Kalle Palander vann världscupen 2002-2003.

Internationella rankningar[redigera | redigera wikitext]

Organisation Undersökning Rankning
Heritage Foundation/The Wall Street Journal Index of Economic Freedom 2009 17 av 179
Reportrar utan gränser Pressfrihetsindex 2013 1 av 179
Transparency International Korruptionsindex 2008 5 av 180
United Nations Development Programme Human Development Index 2012 21 av 186
PISA Science, Math and Reading 2006 1/2/2 av 65

Försvarsmakt[redigera | redigera wikitext]

Finlands försvarsmakt delas in i tre grenar; landstridskrafterna, flygvapnet och marinen. Gränsbevakningsväsendet är underställt inrikesministeriet och hör i fredstid inte till den finländska försvarsmakten. Kommendör för den finländska försvarsmakten är General Ari Puheloinen. I Finland råder allmän värnplikt för män, med undantag för ålänningar, och tjänstgöringsgraden är bland de högsta i världen. Kvinnor kan tjänstgöra frivilligt. Tjänstgöringstiden är 6, 9 eller 12 månader beroende på ansvar och uppdrag. Det finns omkring 34 000 stående trupper i beredskap och hela reservens styrka uppgår till ungefär 350 000 man. Som alternativ till militär tjänstgöring finns civiltjänstgöring vars längd är 12 månader.

Finland är EU-medlem och har sedan 1990 närmat sig NATO. Det förs en nationell debatt om Finland bör ansluta sig till Nato likt de flesta andra EU-länder. Finland har från och med den 28 november 2011 undertecknat Ottawafördraget om slopandet av truppminor.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Finlands historia
Finland anslöts formellt till Ryssland vid Borgå lantdag

Finlands förhistoria (8500 f.Kr.–1157 e.Kr.)[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Finlands förhistoria

Finland under den svenska tiden (1157–1809)[redigera | redigera wikitext]

Storfurstendömet Finland (1809–1917)[redigera | redigera wikitext]

Efter att sedan medeltiden och den svenska statsetableringen ha varit en del av Sverige – en parallell till Svealand, Götaland och Norrland – erövrades Finland 1808 av den ryske tsaren Alexander I:s styrkor och blev ett storfurstendöme med mycket långtgående autonomi inom det ryska imperiet 1809. De ryska tsarerna var storfurstar av Finland och var till en början välvilligt inställda till Finland; tsar Nikolaj I lär ha sagt att Finland var den enda del av hans rike som inte gav honom några problem.

Under första delen av 1800-talet uppstod i Finland liksom på så många andra håll en nationalistisk rörelse, och det finska språket, som tidigare inte haft någon officiell betydelse, gavs högre status. Så anses till exempel boken Seitsemän veljestä (Sju bröder) av Aleksis Kivi som ett av de första litterära verken på finska. I denna nationalistiska strävan deltog många svenskspråkiga under parollen "Svenskar äro vi inte längre, ryssar vilja vi inte bli, låt oss alltså bli finnar" (citat av A. I. Arwidsson). Man ville alltså på detta sätt försäkra sig om att Finland skulle förbli eget land med egna lagar och egen regering (se vidare Storfurstendömet Finland). Fortfarande gäller dock mindre delar av 1734 års svenska lag i Finland, men i allt mindre utsträckning, då delar av den byts ut mot nya delar och mot nya lagar.

I slutet av 1800-talet infördes flera åtgärder som skulle knyta Finland närmare Ryssland och oroligheter utbröt, bland annat på grund av februarimanifestet år 1899, vilket införde vidare förryskningsåtgärder. Den ryske generalguvernören Nikolaj Bobrikov sköts i Helsingfors 16 juni 1904 av Eugen Schauman, varefter Schauman även tog sitt eget liv. Schauman ansågs efter detta vara något av en nationell hjälte. I november 1905 utfärdades novembermanifestet, som återgav Finland många av de rättigheter som fråntagits landet i februarimanifestet. År 1906 förnyades Rikets ständer, som var ett arv från tiden då Finland var en del av Sverige, till ett av den tidens modernaste enkammarparlament. Samtidigt införde storfurstendömet Finland allmän rösträtt som andra stat i världen efter Nya Zeeland, vilket innebar att kvinnor fick rösträtt. Finland var dock först i världen med att ge kvinnor fulla demokratiska rättigheter, det vill säga att kvinnor också kunde ställa upp i val. Vid den första sessionen av Finlands första riksdag 1907 fanns 19 kvinnor bland de invalda.

Självständighetsförklaring och inbördeskrig (1917–1918)[redigera | redigera wikitext]

Finland 1920–1940 då ytan var cirka 385 000 km²

Efter oktoberrevolutionen i Ryssland förklarade sig Finland självständigt den 6 december 1917. I det självständiga Finland hade dock borgerliga och socialister svårt att komma överens och det finska inbördeskriget utbröt.

Mellankrigstiden (1918–1939)[redigera | redigera wikitext]


Andra världskriget (1939–1945)[redigera | redigera wikitext]

Under andra världskriget befann sig Finland i en mycket prekär situation. Landet fick erfara tre skilda krig, varav två var mot Sovjetunionen och ett mot Tyskland. Tiden präglades av en riskfylld politisk balansgång i kampen för att behålla landet självständigt.

Vinterkriget (30 november 1939 – 13 mars 1940)[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Finska vinterkriget

Under 1930-talet var relationerna till grannen i öster, Sovjetunionen, normala men inte hjärtliga (det fanns en stark antikommunistisk rörelse i Finland). År 1932 ingick länderna en nonaggressionspakt. 1939 var läget spänt i Europa och Sovjetunionen ställde territoriella krav på Finland. Kraven avvisades och Finland hänvisade till sin neutralitet och till de avtal som länderna ingått. Den 28 november drog Sovjetunionen sig ensidigt ur nonaggressionspakten med hänvisning till skotten i Mainila två dagar tidigare, då fyra sovjetiska soldater dödades under oklara förhållanden i närheten av finska gränsen. Dagen efter bröts de diplomatiska kontakterna och den 30 november kl 0650 öppnade sovjetiskt artilleri eld på det Karelska näset. Samma morgon fick Helsingfors erfara flygbombningar. Det Finska vinterkriget hade börjat. Det sovjetiska anfallet fördömdes världen runt (förutom av Tyskland som förhöll sig neutralt i konflikten), men trots detta stod Finland ensamt, utan allierade i kriget.

Kriget gick dock inte enligt planerna för Sovjetunionens del eftersom man misslyckades att erövra landet. Kriget, som egentligen skulle vara över på några veckor, drog ut över tre månader. Den 13 mars 1940 skrev statsminister Risto Ryti under ett fredsavtal som dikterats från Moskva. Fredsvillkoren med Sovjetunionen var hårda, bland annat måste Finland avträda 27 000 kvadratkilometer areal och tolv procent av befolkningen måste förflyttas [23]. Sverige hjälpte Finland med denna Nordens största folkförflyttning i modern tid. Hjälptransporterna leddes av major Mortimer Sederholm och omfattade cirka 1 250 svenska soldater och 500 fordon [23]. Var åttonde finländare blev över en natt hemlös och finska Karelen måste evakueras inom tio dagar. Hela operationen var högeffektiv och en betydelsefull händelse för de svenska-finska relationerna.

Tiden mellan krigen (14 mars 1940 – 24 juni 1941)[redigera | redigera wikitext]

Vinterkriget utkämpades mestadels under sträng kyla som kunde ligga på fyrtio till femtio minusgrader.

Under den korta tiden av fred efter vinterkriget skedde stora förändringar i Europa. Danmark och Norge invaderades av Tyskland bara en månad efter vinterkrigets slut, och Frankrike och Storbritannien (som ville att Finland skulle ha fortsatt sitt krig mot Sovjetunionen) var i stor nöd då den tyska armén på en kort tid avancerat ända fram till Engelska kanalen. Haven på det norra halvklotet bevakades av den tyska flottan. I slutet av sommaren 1940 hade Sovjetunionen dessutom invaderat Estland, Lettland och Litauen, vilket hade stor inverkan på finländarnas attityder. Uppfattningen om att vinterkriget trots allt varit det enda sättet för att behålla självständigheten blev allt starkare.

Under vinterkriget hade Finland orienterat sig mot Skandinavien. Den 14 mars 1940 berättade president Kyösti Kallio att man föreslagit en försvarspakt med Sverige och Norge. Moskva reagerade snabbt och efter en vecka meddelade Sovjetunionens utrikesminister Vjatjeslav Molotov att den planerade nordiska försvarspakten var emot Moskvafredens villkor. Att Norge invaderades av Tyskland påverkade också projektet, men det var inte helt begravet ens då. I oktober 1940 kom saken fram igen i form av en svensk-finsk union. Sveriges utrikesminister Christian Günther meddelade att en sådan union förutsatte att Finland avstod från alla planer på revansch mot Sovjetunionen och att unionen måste ha både Tysklands och Sovjetunionens godkännande. Det sista kravet kom att stoppa projektet helt, då Tysklands utrikesminister Joachim von Ribbentrop redan i slutet på oktober meddelade sin negativa inställning till projektet, medan Sovjetunionens representant i Sverige, Alexandra Kollontaj, gav Günther en allvarlig varning i början av november med anledning av unionsplanerna. För säkerhets skull betonade även Molotov att en sådan union skulle ogiltigförklara Moskvafreden. Alla dessa händelser gjorde att Finland började vända sig till stormakten i söder, Tyskland, som man haft nära kontakter med ända sedan inbördeskrigets dagar.

Då rykten om att relationerna mellan Sovjetunionen och Tyskland under vårvintern 1941 möjligen närmade sig en brytning började man drömma om att ta Karelen tillbaka. Möjligheten för karelarna att återvända hem vägde tungt i Finlands politik och en del kretsar såg möjligheten att också göra östra Karelen till en del av ett Storfinland. I och med samarbetet med tyskarna blev man snart medveten om Tysklands planerade operation mot Sovjetunionen. Vidare koordinering skedde och bland annat flyttades tyska trupper från Norge till norra Finland i början av sommaren 1941.

Fortsättningskriget (25 juni 1941 – 4 september 1944)[redigera | redigera wikitext]

På natten den 22 juni 1941 påbörjade Tyskland Operation Barbarossa och anföll Sovjetunionen på bred front. Hitler hade i sin anfallsdagorder nämnt att Finland stred vid dess sida, men trots att tyskarnas anfall börjat och vetskapen om Hitlers tal förklarade Finlands regering att den förblev neutral i konflikten.

Den 25 juni 1941 bombades dock ett flertal finländska städer av sovjetiskt flyg och därmed förklarade statsministern att Finland befann sig i krig: fortsättningskriget hade därmed börjat. Det givna målet med det nya kriget var till en början något varierande. Statsminister Johan Wilhelm Rangell meddelade att det var frågan om ett nytt försvarskrig och en strid mot bolsjevismen. Riksdagens olika grupper stödde regeringen, men missnöjda röster hördes både från höger och vänster. De borgerligt sinnade Samlingspartiet och Agrarförbundet samt den radikalt nationalistiska Fosterländska Folkrörelsen talade om Stor-Finland under sina talturer. Den slutliga ståndpunkten blev dock att det var frågan om ett försvarskrig, vars mål var att få tillbaka Karelen med stöd av Tyskland. Dessutom tog man i bruk en tes enligt vilken Finland förde ett eget krig mot Sovjetunionen skilt från de tyska målen. Mot slutet av kriget gjorde Tyskland påtryckningar som skulle ha tvingat Finland att strida vid Tysklands sida till krigsslutet.

Krigslyckan hade vänt och Sovjetunionen hade den 22 juni 1944 krävt att Finland skulle ge upp utan villkor. Ännu var man inte villig att göra det, trots att landet var i desperat behov av mera militär hjälp. Det enda landet som kunde erbjuda sådan hjälp var Tyskland, men tyskarnas villkor var att Finland inte slöt en enskild fred med Sovjetunionen utan tyskarnas godkännande. President Risto Ryti skrev personligen under det så kallade Ribbentrop-avtalet så att man senare enkelt kunde lösgöra sig från dess förpliktelser. Med den materiella hjälpen från Tyskland lyckades man stabilisera fronten. Efter det började man skynda sig med en lösning för att lösgöra Finland från kriget.

Försöken att dra sig ur kriget med Sovjetunionen uppnåddes genom den så kallade mellanfreden i Moskva. Stridigheterna avslutades 4 september 1944 och fredsavtalet undertecknandes 19 september 1944. Bland fredsvillkoren fanns ett krav på att tyskarna skulle fördrivas ur Finland samt att det finska kommunistpartiet skulle legaliseras.

Lapplandskriget (15 september – 27 april 1945)[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Lapplandskriget

I norra Finland fanns vid den tiden 210 000 tyska soldater, ungefär 60 000 häst- eller motorfordon samt 200 stridsplan och pansarvagnar. Mellanfredens krav om att tyskarna skulle fördrivas ledde till Lapplandskriget som pågick från september 1944 till april 1945. Till en början skedde inte många strider eftersom de tyska trupperna var väldigt samarbetsvilliga i tillbakadragandet, men den sovjetiska övervakningskomissionens viceordförande, generallöjtnant G. Savonenkov, krävde den 30 september av regeringen att man senast nästa morgon skulle påbörja aktiv krigföring mot tyskarna. Anfallet mot Kemi nästa dag, samt de påföljande anfallen mot Torneå och mot Rovaniemi (16 oktober) var redan fullt blodigt krig. Kriget orsakade stora förluster för Lappland eftersom den tyska generalen Lothar Rendulic använde sig av den brända jordens taktik vartefter de tyska trupperna drog sig tillbaka. 41 306 byggnader, 516 landsvägs- och 218 järnvägsbroar, 48 färjor och ungefär 80 procent av alla båtar i området förstördes.

Finland sedan 1945[redigera | redigera wikitext]

"Farans år" (1944–1948)[redigera | redigera wikitext]

I och med mellanfreden i Moskva hade Finland lyckats undvika ockupationen. Däremot var relationerna till Sovjetunionen oklara. Då Mellanfreden slöts sändes en sovjetisk kontrollkommission till Helsingfors för att övervaka att villkoren i fredsavtalet följdes. Ledare för denna kontrollkommission var Andrej Zjdanov, en hårdför kommunist och Stalins högra hand.

Zjdanov drev igenom att åtta ledande finländska politiker åtalades för krigsbrott mot Sovjetunionen.[24] Mannerheim utsåg kommunisten Yrjö Leino till inrikesminister. Enligt Yrjö Leinos son försökte Zjdanov förmå kommunisterna att gripa makten i Finland. Leino skall dock ha spelat ett dubbelspel och läckt planerna till polisen och armén.[25]

Efter Pragkuppen, det kommunistiska maktövertagandet i Tjeckoslovakien i februari 1948, började rykten spridas i Finland om en planer på liknande kupp där. Den nye presidenten, Juho Kusti Paasikivi, koncentrerade armén till Helsingfors då det befarades att polisen, som leddes av Leino såsom inrikesminister, skulle delta i kuppen.[24]

Det blev dock ingen kupp. Om det berodde på dubbelspel från Leinos sida, på lyckade förebyggande åtgärder från Paasikivis sida eller på att Sovjetunionen helt enkelt tappat intresset, vet vi inte idag. Efter andra världskriget hade Paasikivi genomfört en total omläggning av Finlands utrikespolitik, där man dels iakttog neutralitet, dels ville ha Sovjetunionens förtroende; kanske var det denna politik som lyckades. Istället för en kupp träffades ett nytt avtal med Sovjetunionen: VSB-fördraget (Fördraget om vänskap, samarbete och ömsesidigt bistånd, idag oftast kallat VSB-avtalet). Detta blev basen för ländernas relationer 1948–1992.

Perioden fram till Kekkonen (1949–1956)[redigera | redigera wikitext]

Den första halvan av 1950-talet kännetecknades av återuppbyggnad efter kriget och hårda villkor, för individer såväl som samhället. VSB-avtalet tvingade Finland att vara ytterst försiktigt i sina relationer med omvärlden. Ett typiskt exempel är bildandet av Nordiska Rådet 1952, där Finland erbjöds fullt medlemskap men avstod ända till 1955, eftersom man var rädd att Sovjetunionen skulle reagera negativt.

Epoken Kekkonen (1956–1982)[redigera | redigera wikitext]

Paasikivi-linjen fortsatte under president Kekkonen, som tveklöst hade ett gott samarbete med de sovjetiska generalsekreterarna Chrusjtjov och Brezjnev. Denna typ av beroendepolitik i det fördolda[förtydliga] har internationellt fått namnet finlandisering.

Finland efter Kekkonen (1982–)[redigera | redigera wikitext]

Kekkonen var Finlands president ända fram till 1982 och efterträddes av Mauno Koivisto som fortsatte den försiktiga politiken. Utrikeshandeln med Sovjetunionen var av stor vikt för den finländska industrin och när Sovjetunionen stod inför upplösning drabbades Finland av en svår konjunkturnedgång. Finland blev medlem i EU 1995, samtidigt som Sverige och Österrike.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Flag of Finland.svg Finland-portalen

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Den preliminära folkmängden i Finland i slutet av november 2011”. Statistikcentralen. 21 december 2011. http://www.stat.fi/til/vamuu/2011/11/vamuu_2011_11_2011-12-21_tie_001_sv.html. Läst 2011-12-22. 
  2. ^ [a b] ”Nationalräkenskaper”. Statistikcentralen. 12 juli 2007. http://www.stat.fi/tup/suoluk/suoluk_kansantalous_sv.html. Läst 2007-09-07. 
  3. ^ ”Human Development Report 2013” (på engelska). Förenta nationerna. 2013. http://issuu.com/undp/docs/hdr_2013_en?mode=window. Läst 2013-04-04. 
  4. ^ Kuntien asukasluvut aakkosjärjestyksessä (finska)
  5. ^ Meinander, Henrik. Finlands historia (sid 21), Helsingfors, 2006, ISBN 978-951-52-2408-8)
  6. ^ ”Befolkningsuppgifter - Kommunerna.net”. Finlands Kommunförbund. http://www.kommunerna.net/sv/databanker/statistik/befolkning/Sidor/default.aspx. Läst 2013-12-03. 
  7. ^ ”Immigration”. 2011-01-19. http://www.uppslagsverket.fi/bin/view/Uppslagsverket/Immigration. Läst 2013-11-11. 
  8. ^ [a b c] Alla Världens Länder 2000 Bonnier Lexikon
  9. ^ Human Development Report 2013
  10. ^ Gynther och Carlson 2009
  11. ^ Finland population structureStatistics Finland
  12. ^ http://svenska.yle.fi/nyheter/artikel.php?id=201710
  13. ^ CIA – The World Factbook, Finland, Findikator.fi, [1]
  14. ^ http://www.hbl.fi/text/inrikes/2008/4/5/d11909.php
  15. ^ Transparency International: Corruption Perceptions Index 2006 (Engelsk)
  16. ^ Kyrkolag 26.11.1993/1054, 4 kap. 3 § (Finlex, 2010-06-22)
  17. ^ [a b] Lag om öppettider för detaljhandeln och frisersalonger 27.11.2009/945 (Finlex)
  18. ^ Nyår, påsk och midsommar firas både kyrkligt och sekulärt; vissa uppgifter är inte hämtade ur lagtexterna
  19. ^ Lag om minuthandelns och vissa arbetsrörelsers öppettider
  20. ^ Virtual Finland – The Finnish Media: outlets increase, audiences diversify
  21. ^ ”Publikberättelse 2012”. YLE. http://yle.fi/yleisradio/sites/default/files/attachments/publikberattelse_2012.pdf. Läst 2013-11-11. 
  22. ^ ”TV-mittaritutkimuksen tuloksia”. Finnpanel. http://www.finnpanel.fi/tulokset/tv/vuosi/share/viimeisin/. Läst 2013-11-11. 
  23. ^ [a b] Bataljon Sederholm, av Erik Björklund, Schildts Förlags AB 2010.
  24. ^ [a b] http://countrystudies.us/finland/24.htm
  25. ^ Olle Leino (1973). Vem tackar Yrjö Leino? Ett mänskligt och politiskt dokument om Finlands kommunistiske inrikesminister 1945–48. Stockholm: Askild & Kärnekull. ISBN 91-7008-235-9 

Allmänna källor[redigera | redigera wikitext]

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Jason Lavery; The History of Finland, Westport, Greenwood Press, 2006, (engelska)
  • Suomen historian pikkujättiläinen, Werner Söderström Osakeyhtiö, WS Bookwell Oy, 2001.
  • Meinander, Henrik; Finlands historia, Helsinki, 2006, ISBN 978-951-52-2408-8.
  • Topelius, Zacharias: Finland framställdt i teckningar, Stockholm, Bokförlaget Atlantis, 2011.
  • Wahlbäck, Krister: Jättens andedräkt. Finlandsfrågan i svensk politik 1809-2009, Stockholm, Bokförlaget Atlantis, 2011.

Översättningar[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Sök efter mer information om Finland på Wikipedias systerprojekt: