Gunilla Carlsson

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För den socialdemokratiska riksdagsledamoten, se Gunilla Carlsson i Hisings Backa.
Gunilla Carlsson


Ämbetsperiod
6 oktober 2006–17 september 2013
Monark Carl XVI Gustaf
Statsminister Fredrik Reinfeldt
Företrädare Carin Jämtin
Efterträdare Hillevi Engström

Mandatperiod
2002–2013[1]
Valkrets Östergötlands län

Född Anna Gunilla Ottosson
11 maj 1963 (50 år)
Höör, Malmöhus län
Politiskt parti Moderata samlingspartiet
Yrke Revisorsassistent
Webbplats moderat.se

Anna Gunilla Carlsson, född 11 maj 1963 i Höör, är en svensk politiker (moderat). Hon var ledamot av Europaparlamentet 19952002, riksdagsledamot 2002-2013, andre vice ordförande i Moderaterna 19992003 samt är förste vice partiordförande sedan 2003. Vidare har hon varit partiets talesperson i utrikesfrågor som vice ordförande i utrikesutskottet 20032006 och Sveriges biståndsminister 2006-2013. Hon var dessutom vice ordförande i Europeiska Folkpartiet 2004–2006.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Carlsson är uppvuxen i Vadstena i Östergötland. Hennes föräldrar var centerpartister och i början var hon själv medlem i partiet, men efter en tid engagerade hon sig i Moderaterna istället. Hon blev ledamot av kommunalfullmäktige i Vadstena 1989 och Moderata ungdomsförbundets styrelse 1990–1995; de sista tre åren som dess vice ordförande.

I sin ungdom drömde hon om att utbilda sig till psykolog. När hennes betyg inte räckte till för att komma in på psykologprogrammet utbildade hon sig istället till revisorsassistent. 1984–1994 var hon verksam som revisor respektive ekonomichef för ett mindre företag, men sade upp sig för att arbeta politiskt. I samband därmed kandiderade hon till Europaparlamentet, medan hon var politisk handläggare på Moderaternas riksdagskansli 1994–1995. Hon har tidigare också varit vice ordförande i International Young Democrat Union 1994–1998 respektive vice president i Nordiska Ungkonservativa Unionen 1993–1994.

Biståndsminister[redigera | redigera wikitext]

Den 6 oktober 2006 blev Carlsson utnämnd till biståndsminister i regeringen Reinfeldt. Som biståndsminister har hon väckt uppmärksamhet och fått såväl lovord som kritik för sin strävan att reformera det svenska biståndssystemet, med kraftigt minskat antal mottagarländer, "skärpt kontroll", fler utsända svenska biståndsfunktionärer etc. Inom utrikesdepartementet och biståndsmyndigheten har hon fått hård kritik för oklar och otydliga direktiv och ledning,[2] medan hon själv menat att hon ser en nödvändighet i att söka nya vägar och former för en framtida verksamhet. [3][4] Det råder dock stor oenighet om förslagen till reformer leder till förnyelse eller stagnation då forskare och biståndsexperter hävdar att Carlsson inom flera områden återkommer till metoder som var populära under 60- och 70-talen men som förkastades när de gav dåliga resultat.[källa behövs]

Gunilla Carlsson avgick som biståndsminister den 17 september 2013.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Var 2006-2013 ledig från ledamotskap i samband med att hon var statsråd i regeringen. Ersättare på hennes plats var Finn Bengtsson.
  2. ^ Carolina Jemsby och Erik Ridderstolpe (14 april 2013). ”Carlssons departement mot kollaps”. Sveriges Radio. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5504329. Läst 15 april 2013. 
  3. ^ Bo Göransson och Carl Tham (3 april 2010). ”Sverige måste återta sin roll som biståndsnation”. Dagens Nyheter. http://www.dn.se/debatt/sverige-maste-aterta-sin-roll-som-bistandsnation. Läst 15 april 2013. 
  4. ^ Anders Bolling (3 april 2010). ”Gunilla Carlsson: De vill vrida klockan tillbaka”. Dagens Nyheter. http://www.dn.se/nyheter/sverige/gunilla-carlsson-de-vill-vrida-klockan-tillbaka. Läst 15 april 2013. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]


Politiska ämbeten
Företrädare:
Carin Jämtin
Sveriges biståndsminister
2006–2013
Efterträdare:
Hillevi Engström
Partipolitiska uppdrag
Företrädare:
Gun Hellsvik
Andra vice ordförande i Moderaterna
1999–2003
Efterträdare:
Kristina Axén Olin
Företrädare:
Chris Heister
Första vice ordförande i Moderaterna
2003–
Efterträdare:
Innehar fortfarande posten