Hope-diamanten

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Hope-diamanten

Hope-diamanten är förmodligen en del av den omslipade franska blå krondiamanten. 1975 togs Hope ur sin fattning och kontrollvägdes. Till allmän överraskning vägde den inte 40,50 carat som tidigare varit dess uppgivna vikt utan istället visade den sig väga 45,52 carat.

Hope-diamantens historia[redigera | redigera wikitext]

Denna mytomspunna ädelsten kallas ofta den förbannade diamanten. Anledningen till denna ryktbarhet är diamantens historia. Det sägs att Jean-Baptiste Tavernier under en av sina indiska resor bröt loss stenen ur en staty av guden Rama Sita.[källa behövs]

Ludvig XIV påstods ha burit stenen en gång och ha dött strax därefter. Enligt en annan historia så lär stenen under en tid ha tillhört finansministern Fouquet som dömdes till livstids fängelse. Under Ludvig XIV:s tid sägs det att stenen lånats ut till personer som alla senare mötte döden. Diamanten vandrade vidare till både Ludvig XV och Ludvig XVI.

Detta är emellertid inte riktigt. Diamanten hittades i en biflod, Tavernier dog inte i Indien utan i Moskva, då Tavernier sålde stenen till Ludvig XIV satt Fouquet redan i fängelse sedan sju år tillbaks. Vad beträffar solkungen själv så var han generös och lånade mätresser sina juveler, men knappast kronjuvelerna. Den blå diamanten kan inte heller sammankopplas med Ludvig XIV:s död då han levde i fyrtiosex år efter att diamanten införskaffats.

1672 fick kungens diamantier Pitau förtroendet att slipa om stenen till en briljant i avrundat triangulära former. Pitau minskade då diamantens storlek från 110,50 till 69,30 gamla franska carat. I sin nya form bars diamanten vid flera tillfällen av Ludvig XIV och Ludvig XV. 1749 placerades stenen tillsammans med en röd spinell, kallad Côte de Bretagne, i Gyllene skinnets ordenstecken som kungen beställt hos juveleraren Jacquemin. Där förblev den fram till revolutionen då den 1792 stals med övriga kronjuveler av Cadet-Guillot som flydde till London med sitt rov. Den stora blå diamanten slipades då om och det är troligt att resultatet blev Hope-diamanten.

1830 utbjöds en 44,50 carats stor blå diamant på auktion i London. Den ropades in för 18 000 pund av bankiren Henry Philip Hope, och det är efter honom som den fått namnet Hope-diamanten. Kort efter detta kom det en mängd hemska rykten om att familjen Hope skulle ha dött i misär och att en rysk furste som köpt stenen senare samma dag skulle ha mördat sin älskarinna. Sultanen Abd ül-Mecid I som därefter köpte stenen ska ha förärat den till sin favorit och sedan dödat henne. Därefter kom stenen till miljonären Edward B. McLean som ska ha omkommit i Titanicolyckan något senare.

I själva verket stannade stenen i familjen Hopes ägo fram till 1906 varpå den förvärvades av Turkiets 'röde sultan' Abdul Hamid II. 1911 såldes den av juveleraren Pierre Cartier till Edward McLean som gav den till sin hustru. 1947 dog hon och två år senare köpte juvelhandlaren Harry Winston diamanten för 176 920 dollar. 1958 donerade han stenen till Smithsonian Institute i Washington D.C., i vars ägo den fortfarande befinner sig. Diamanten levererades till Smithsonian i ett paket som skickades från New York till Washington D.C. som en vanlig postförsändelse.[källa behövs]