Indicium

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Indicium är en juridisk term för vissa omständigheter som är svagare än ett faktum, men ändå kan leda till att en anklagad i ett brott mål kan frias eller fällas. Tillsammans kan flera indicier användas för att styrka ett påstående, men är dock aldrig lika starkt som ett bevis.

I svensk rätt har indicium som särskild fackterm haft betydelse så länge som den legala bevisteorin gällde. Denna innebar, att lagen meddelade regler, som angav förutsättningar för "fullt bevis" (t. ex. tvenne samstämmiga vittnesutsagor utgör "fullt bevis").

När full bevisning inte kunde presteras, utgjorde omständigheter och fakta, som medförde att exempelvis en tilltalad dömdes skyldig till brott, indicier. Genom den nya rättegångsbalkens införande av domstolars fria bevisprövning bortföll skälen för att i Sverige fortsättningsvis skilja mellan processuella bevis och indicier.

Källor[redigera | redigera wikitext]