Kyrkotextilier

Mässhake från Solberga kyrka utanför Kungälv

Predikstolskläde från Veinge kyrka utanför Laholm

Kyrkotextilier är samlingsnamnet för alla slags textilier som används i kyrkan. Textilier avsedda för särskilda ändamål fick sina egna namn, såsom skrudar, mässhake, stola, alba, cingulum, röcklin, kåpor, altarbrun, altarduk, antependium, bursa, kalkduk (velum), corporale, bårtäcken, kollekthåvar, kormattor med mera.

Ansvaret för kyrkotextiliernas vård och förnyelse åligger en av kyrkvärdarna, även om det praktiska omhändertagandet i större församlingar sker av anställd personal. Men den förteckning över kyrkans inventarier som skall upprättas är det den utsedde kyrkvärden som skall underteckna vad avser textilierna. Eftersom många av textilierna används under väldigt långa tidsepoker blir vården och tillgången till "liggande förvaring" och rätt luftfuktighet särskilt viktig. Textilier i fuktiga kyrkor angrips lätt av mögel som dels bryter ner och förstör textilierna, dels kan utgöra en hälsofara.

De liturgiska plaggen, det vill säga själva kläderna, har, liksom kyrkan i sig, en lång och traditionsrik historia. Färger och symboler spelar stor roll i sammanhanget, och förändringarna över kyrkoårets gång relateras vanligen till olika färger.

Liksom övriga inventarier i kyrkan är textilierna skyddade av Kulturmiljölagen. Det innbär att de inte får repareras, förändras eller flyttas från den plats där de sedan gammalt hör hemma utan att tillstånd ges från Länsstyrelsen. Om något är trasigt eller smutsigt ska föremålet lämnas till en textilkonservator. Det gäller dock inte så kallade förbrukningstextilier, som till exempel albor och servetter som församlingen själva sköter. En konservator kan också hjälpa till med inventering och upprättande av vård- och underhållsplan.