Manteln

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Jordens mantel är grön på denna illustration av jordens inre. (3) (ljusare grön) visar den nedra delen av litosfären, astenosfären och övre del av mesosfären, (4) visar kvarvarende mesosfär (700 km då olivin får perovskit-struktur). (A) Moho-diskontinuiteten

Manteln finns i jordens inre, mellan kärnan och jordskorpan. Manteln sträcker sig från 10-70 km djup till 2 900 km. Manteln kan smälta bergarter (magma) som vid vulkanutbrott kan tränga upp som lava.

Manteln består av järn- och magnesium-rika silikatbergarter, silikater = föreningar med kisel och syre. Manteln utgör ca 80 procent av jordens diameter.

Jordmantelns övre del och jordskorpan tillhör litosfären. Gränsen mellan jordskorpan och manteln bildas av Mohorovičić-diskontinuiteten. Litosfärplattorna är stela och glider ovanpå nästa lager.

I astenosfären är temperaturen så hög att den närmar sig bergarternas smältpunkt. Dessa är därför delvis smälta och plastiska (mjuka). Det radioaktiva sönderfallet i massan är starkare på vissa ställen och där sker smältningen. Detta bildar i sin tur kraftiga, långsamma virvelrörelser s.k. konvektionsströmmar, och dessa förflyttar sakta delar av litosfären, som är uppsprucken i stora s.k. litosfärplattor. Det förefaller som om dessa berggrundsplattor skulle flytta på sitt underlag som isflak flyter på vattnet. När sedan spänningen i manteln inte kan hållas längre utlöses en jordbävning.

Under den plastiska astenosfären ligger mesosfären. Temperaturen är högre men trycket är likadant högre. Darför är den inre manteln inte mjuk. Mesosfären är direkt över kärnan, och med hjälp av konvektionsströmmar lämnas värme till mantelns övre del. [1]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Jordens inre