Mekanik

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Isaac Newton, en av mekanikens grundare.

Mekanik är den del av fysiken som behandlar jämvikt, rörelse och krafter. Termens ursprung kommer från grekiskans mekhane, som betyder redskap. Mekanik är den äldsta och mest grundläggande delen av fysiken. Mekaniken handlar om kroppars beteende när de utsätts för krafter och förflyttningar.

Grunderna i det som idag kallas klassisk mekanik går tillbaka till forskningsinsatser under tidigmodern tid, utförda av bland andra Galileo Galilei, Johannes Kepler och Isaac Newton. Denna del av mekaniken ligger till grund för viktiga delar av ingenjörsvetenskapen, exempelvis maskinteknik och byggteknik.

Under början av 1900-talet formulerades nya mekaniska lagar baserat på objektens storlek och hastighet, som skilde sig från den newtonska mekaniken. Detta ledde till att mekaniken delades upp på flera områden. För objekt som rör sig mycket snabbt, nära ljusets hastighet, formulerade Albert Einstein relativitetsteorin. För mycket små objekt växte kvantmekaniken fram. Den klassiska mekaniken används fortfarande inom sitt giltighetsområde, för objekt som är tillräckligt stora och tillräckligt långsamma.

Två enkla modeller som används inom mekaniken är partikelmekanik och stelkroppsmekanik, där man beskriver kroppar som partiklar respektive stela kroppar.

Användning[redigera | redigera wikitext]

Mekaniken används för att förstå förloppet i mekaniska system. Bland annat gav förståelsen av mekanik en förutsättning för att bygga mekaniska maskiner.