Momentmagnitudskalan

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Momentmagnitudskalan introducerades 1979 av Thomas Hanks och Hiroo Kanamori som en efterföljare till Richterskalan och används av seismologer för att jämföra den energi som utlöses av jordbävningar. Momentmagnitudskalan M_\mathrm{w} är ett dimensionslöst tal definierat av

M_\mathrm{w} = {2 \over 3}\left(\log_{10} \frac{M_0}{\mathrm{N}\cdot \mathrm{m}} - 9.1\right) = {2 \over 3}\left(\log_{10} \frac{M_0}{\mathrm{dyn}\cdot \mathrm{cm}} - 16.1\right)

där M_0 är det seismiska momentet (med 1 newtonmeter [N·m] som referensmoment).

En ökning med 1 steg på denna logaritmiska skala motsvarar 101,5 = 31,6 gånger ökning av den utlösta energin, och en ökning av 2 steg motsvarar 103 = 1000 gånger ökning av energin.

Konstanterna i ekvationen har valts så att de beräknade värdena av momentmagnituden ungefär motsvarar beräknade värden enligt andra skalor, sådana som den lokala magnitudskalan, ML, vanligtvis kallad Richterskalan.

En fördel med momentmagnitudskalan är att den, till skillnad från andra magnitudskalor, inte är asymptotiskt konstant i sin övre del. Det vill säga, det finns inte något särskilt värde över vilket alla stora jordbävningar får ungefär samma magnitud. Av detta skäl är momentmagnitudskalan den mest använda skalan för beräkning av stora jordbävningar.

Beteckningen är M_\mathrm{w}, med index w=utfört arbete (accomplished works).

Den amerikanska organisationen USGS använder inte denna skala för jordbävningar som har en magnitud som är lägre än 3,5.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia