Nivåmätning

Nivåmätning används för att uppskatta fyllnadsgraden av vätskor och fasta material i ett kärl (bassäng, container, silo, tank etc).

Mättekniker

Ståndglas

En av de älsta teknikerna, som använts i över 200 år. Nivån är synlig, antingen i ett glasrör förbundet med kärlet eller i ett glasfönster infräst i kärlväggen, och läses av direkt mot en skala.

Flottör

En flytkropp vilar på ytan, och är mekaniskt eller magnetiskt förbunden med en visare eller, för de enklare vakterna, en brytare.

Hydrostatisk mätning

Dessa metoder bygger alla på det statiska trycket i den lagrade vätskan.

Deplacementmätare

En kropp med likformig tvärsnittsarea ställs i kärlet i hela dess höjd. Då Arkimedes princip säger att lyftkraften är lika med vikten av den undanträngda västskan kommer kroppens flytkraft att öka i proportion till den stigande vätskenivån, vilken antingen mäts direkt eller indirekt genom den minskande vikten. Nackdelen är att densitetsvariationer i vätskan leder till mätfel.

Bubblare

Ett tryckrör ställs lodrät ned i kärlet tills mynningen är strax ovanför botten. En gas (vilken gas som helst kan användas, vanligast är luft men där den kan leda till kemiska reaktioner brukas mer inerta gaser istället) leds genom röret, och trycket ökas tills dess en jämn ström (60 Hz är en tumregel) av bubblor stiger genom det helt fyllda kärlet. Det krävda gastrycket kommer sedan att sjunka i proportion till nivån.

Differentialtryckmätare

Skillnaden i tryck i toppen och botten av kärlet är direkt proportionellt till nivån. Fördelen är med denna metod är att den automatiskt kompenserar för varierande luft- och ångtryck och enbart ser till vätsketrycket.

Pulstidsmätare

Här skickas en energipuls (eletromagnetisk, ljud) med en känd hastighet v från den toppmonterade mätaren och tiden t från att pulsen skickas, når ytan och tills dess ekot kommer tillbaka mäts och ger ett enkelt samband:

$d={\frac {v\cdot t}{2}}$

Eftersom kärlets höjd h, från botten till mätaren, redan är känd blir nivån h - d.