Persona

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För andra betydelser, se Persona (olika betydelser).
Persona
Genre Drama
Regissör Ingmar Bergman
Producent Lars-Owe Carlberg
Manus Ingmar Bergman
Skådespelare Bibi Andersson
Liv Ullmann
Gunnar Björnstrand
Originalmusik Lars Johan Werle
Fotograf Sven Nykvist
Produktionsbolag Svensk Filmindustri
Premiär 1966
Speltid 85 minuter
Land Sverige
Språk Svenska
IMDb

Persona är en svensk dramafilm från 1966 i regi av Ingmar Bergman.

Detaljerat referat[redigera | redigera wikitext]

Alma har blivit anställd som sköterska åt skådespelerskan Elisabet Vogler. Elisabet är skådespelerska och vid en föreställning av Elektra blev hon plötsligt helt tyst. Dagen efter kom hon inte till repetitionen och har varit helt tyst i tre månader. På sjukhuset har man inte kunnat hittat något fel på henne, varken fysiskt eller psykiskt. Hon ligger helt apatisk i sin sjuksäng medan Alma pysslar om henne, hämtar matbrickan och öppnar gardinerna. När Alma slår på radion går det en teaterpjäs och Elisabet slår snabbt av radion.

När Elisabet fått ett brev får Alma läsa upp det högt. Hennes make skriver och frågar om hennes tystnad beror på något som han gjort. Elisabet river sönder det foto på en liten pojke som medföljer brevet.

Överläkaren tycker inte att det är någon idé att Elisabet är kvar men erbjuder att låna ut sitt sommarhus ute vid havet till Elisabet och Alma. I slutet av sommaren flyttar de ut. Elisabets apati släpper, hon promenerar och skriver brev, förvisso fortfarande under tystnad. En dag regnar det och Alma börjar berätta mer och mer om sig själv. De dricker sprit och Alma börjar berätta om en händelse på sommaren när hennes fästman åkt in till stan och hon och en annan flicka var ute på landet och hade sex med två underåriga pojkar. Alma lägger också märke till hur lika till utseendet de är: "Jag tror att jag skulle kunna förvandla mig till dig, om jag riktigt ansträngde mig, jag menar inuti mig!"

Alma tuppar av och Elisbet viskar till henne att hon måste gå och lägga sig. På natten vaknar Alma när Elisabet står vid hennes säng. De håller om varandra och Elisabet stryker henne över huvudet.

Nästa dag är de nere vid stranden och Elisabet fotograferar. Alma frågar om Elisabet sade något till henne kvällen innan. Elisabet skakar på huvudet. -"Var du inne hos mig i natt?" frågar Alma. Elisabet skakar på huvudet igen.

Elisabet har skrivit brev och Alma åker iväg med bilen för att posta det. Brevet ligger på framsätet och Alma stannar bilen och öppnar det för att läsa vad Elisabet skriver. I brevet skriver Elisabet att hon trivs väldigt bra tillsammans med Alma, att Alma gjort abort och att hon tycker det är väldigt intressant att studera henne. Alma blir sårad över att bli utlämnad på detta sätt men säger inget.

Nästa dag sitter Alma utanför dörren och solar. Hon slår sönder ett glas och strax efteråt skriker Elisabet till när hon trampar på en av glasskärvorna.

De två sitter nere vid stranden. Elisabet läser en pjäs när Alma ber henne att berätta något. Alma har tröttnat på att Elisabet tiger, tystnaden går henne på nerverna. Hon blir mer och mer arg och berättar att hon har läst Elisabets brev. De börjar slåss och Elisabet ger henne en örfil så att hon får näsblod. Alma tar tag i en kastrull med kokande vatten och först då skriker Elisabet till "Nej, låt bli!". Alma skäller ut Elisabet för att hon har studerat henne. Elisabet bara spelar frisk men Alma vet minsann hur rutten hon egentligen är.

Elisabet rusar iväg ned till stranden. Alma ångrar sina ord på en gång och springer efter henne och ber om förlåtelse. Men Elisabet bara fortsätter och Alma brister i gråt.

På natten kommer Elisabets make till stugan och börjar prata med Alma. Hon förklarar att hon inte är Elisabet men han ser ingen skillnad, trots att Elisabet står precis bakom Almas rygg. Elisabet tar Almas hand och stryker makens kind. Alma kastar sig runt hans hals och försäkrar att de älskar varandra. De lägger sig på Almas säng och håller om varandra medan Elisabet sitter bredvid på golvet. Plötsligt blir Alma förtvivlad och skriker att allt är lögn och förfalskning.

Elisabet sitter med det sönderrivna fotot på sin pojke. Med kameran riktad mot Elisabets ansikte berättar Alma bakgrunden till varför hon hamnade på sjukhus. Elisabet var livrädd för att bli mor. Hennes försök att göra abort misslyckades men när barnet föddes riktade hon sin rädsla mot barnet genom att hata det. Så småningom togs barnet om hand av släktingar och Elisabet kunde återvända till teatern. Hennes son älskar sin mor men själv kan hon inte annat än hata barnet.

Kameran byter sedan plats till en närbild på Almas ansikte när hon berättar samma historia om Elisabets bakgrund och hennes rädsla att bli mor. Därefter smälter de två kvinnornas ansikten samman.

Alma har klätt på sig sin sjuksköterskekuniform. Hon lutar sig mot Elisabet och säger: "Jag blir aldrig som du. Aldrig. Jag ändras hela tiden, du kan göra med mig vad du vill, du når mig ändå inte.". Därefter börjar hon tala i osammanhängande meningar, som en person som är på väg att förlora talförmågan.

Elisabet ligger på en säng. Alma ber henne att säga ett enda ord, "ingenting". Elisabet svarar "Ingenting".

Alma låser sommarhuset och går därifrån med sina väskor, på väg mot bussen.

Om filmen[redigera | redigera wikitext]

Filmen handlar om två kvinnor, en sköterska och en skådespelerska, spelade av Bibi Andersson och Liv Ullmann. Även Margaretha Krook och Gunnar Björnstrand medverkar.

Filmen har analyserats i olika synvinklar. En tolkning är att Elisabet och Alma är samma person, en sjuksköterska som utåt spelade rollen som god och kärleksfull moder innan hennes inre, den viljestarka Elisabet, tog över. Det är därför hennes make kallar Alma för Elisabet när han besöker henne.

Statens filmbyrå klippte 1/8-sekund, en bild på en penis. Utomhusscenerna spelades in på Fårö. Andersson belönades med en guldbagge för sin rollprestation med motiveringen "för sin sensitiva och intelligenta tolkning av identitetsproblemet i Ingmar Bergmans Persona".

Intressant är även det kollage av "Bergmaniana" som i filmens inledning flimrar förbi: en spindel, en korsfästning i närbild, slakt av ett lamm, tecknade figurer och ett snabbt klipp från Bergmans film Fängelse (1949). Slutligen återkommer även pojken från Tystnaden. Detta kollage har tolkats mycket men är troligen mest Bergmans egna snabba återblickar på sin bakgrund.

Rollista[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]