Polislagen
Polislagen (1984:387) är en svensk lag som fastställer polisens uppgifter, dess befogenheter och dess organisation.[1]
Lagen talar bland annat om hur de olika delarna av polisen ska vara uppbyggda och hur de ska fungera tillsammans. Polislagen styr det mest grundläggande inom det dagliga polisarbetet. Den innehåller regler om hur och när en polisman ska agera vid brottslighet, regler kring polisens våldsanvändning, omhändertagande av personer (i andra fall än då rättegångsbalken är tillämplig), ingripande mot och upplösande av folksamlingar, kroppsvisitation för att söka efter farliga föremål, dokumentation av vidtagna åtgärder mm.
En polisman får, i den mån andra medel är otillräckliga och det med hänsyn till omständigheterna är försvarligt, under vissa betingelser använda våld för att genomföra en tjänsteåtgärd.[2]
Enligt polislagens 13 § sägs att "om någon genom sitt uppträdande stör den allmänna ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna, får en polisman, när det är nödvändigt för att ordningen skall kunna upprätthållas, avvisa eller avlägsna honom från visst område eller utrymme. Detsamma gäller om en sådan åtgärd behövs för att en straffbelagd handling skall kunna avvärjas".
Kroppsvisitation får utföras i samband med att någon berövas friheten eller avlägsnas eller för att polisen misstänker att en person kan komma att utföra brott. Kroppsvisitationen får ske för att söka efter vapen eller andra farliga föremål eller för att fastställa personens identitet eller om förverkande kan antas.[2]
Polislagen ersatte lagen (1972:509) om vad som avses med polismyndighet m. m. och lagen om tillfälligt omhändertagande enligt övergångsbestämmelserna.[2]