Sanna självet och falska självet

Från Wikipedia

Det sanna självet och det falska självet (engelska true self och false self) är två idéer inom psykoanalys som introducerades 1960 av Donald Winnicott.[1] Winnicott använde begreppet "det sanna självet" för att beskriva ett spontant beteende baserat på autentiska känslor, och känslan av att "vara levande" och att ha ett "verkligt själv".[2] I motsats till detta finns "det falska självet", som Winnicott såg som en defensiv fasad som i extrema fall kan få individen att sakna spontanitet och känna sig död och tom.[1]

Enligt Winnicott finns det sanna självet redan när individer är nyfödda, när de skapar sig en bild av hur verkligheten är och instinktivt gör spontana rörelser.[3]

När ett barn inte får en "tillräckligt bra uppfostran" – alltså inte nödvändigtvis en "perfekt" sådan – kan dess spontanitet tryckas ned av dess känsla av att behöva uppfylla sina föräldrars önskemål och förväntningar.[4] Resultatet av detta kan enligt Winnicott vara upphovet till det falska självet, där "andra personers förväntningar kan få högre betydelse, och ligga över eller säga emot det ursprungliga självet".[5]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, True self and false self, 2 november 2014.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Donald Winnicott, "Ego distortion in terms of true and false self" i The Maturational Process and the Facilitating Environment: Studies in the Theory of Emotional Development. New York: International UP Inc., 1965, s. 140-152.
  2. ^ Salman Akhtar, Good Feelings (London 2009) s. 128
  3. ^ Donald Winnicott, "Ego Distortion in Terms of True and False Self" i The Maturational Process and the Facilitating Environment (London 1965) s. 121
  4. ^ Rosalind Minsky, Psychoanalysis and Gender (London 1996) s. 118
  5. ^ Donald Winnicott, citerad av Josephine Klein i Our Need for Others (London 1994) s. 241