Uppsalamodellen (ekonomiskt bistånd)
Uppsalamodellen är en metod för att arbeta med ekonomiskt bistånd inom socialtjänsten. "Arbete istället för bidrag" var beteckningen när modellen började användas i Gamla Uppsala kommundelsnämnd i Uppsala kommun 1987.[1] I slutet av 1990-talet tillämpades Uppsalamodellen, eller varianter av den, i nästan 40 procent av svenska kommuner.[2] Modellen har beskrivits av Eileen Rönnlund, som utvecklade metoden, i hennes bok Socialt arbete - att se möjligheter (1992). Krav för ekonomiskt bistånd ställdes som trepartssamtal mellan klienten, socialtjänsten och arbetsförmedlingen. Vidare kunde ekonomiskt bistånd beviljas för en vecka i taget, kontroll av sökta arbeten, obligatoriskt deltagande i beredskapsarbete och att ta alla tänkbara arbeten, inte enbart det som personen var utbildad för. I Rönnlunds bok beskrivs även hur man med olika krav för ekonomiskt bistånd arbetade med personer som hade missbruksproblem.[1]
Uppsalamodellen har kritiserats för att vara repressiv och kränkande mot klienter samt att påvisade minskade kostnader för försörjningsstöd snarare handlat om konjunkturer, än metoder på socialkontoret.[3][4][2]
Se även[redigera | redigera wikitext]
Referenser[redigera | redigera wikitext]
- ^ [a b] Rönnlund, Eileen (1992). Socialt arbete - att se möjligheter. Almqvist & Wiksell förlag
- ^ [a b] Milton, Pia (2006). Arbete istället för bidrag? Om aktiveringskraven i socialtjänsten och effekten för de arbetslösa bidragstagarna. Akademisk avhandling. Uppsala Universitet. sid. 63f. https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:167883/FULLTEXT01.pdf
- ^ Urban Karlsson (1995). ”Uppsalamodellen - ett nygammalt arbetssätt inom socialt arbete”. Nordisk Sosialt arbeid nr 4/1995, s 243-257.
- ^ Urban Karlsson (1997). ”Repressionens grammatik”. Socialpolitik nr 2-3/1997.