Vredens krig
| Vredens krig/Det Stora Slaget | |||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|
| Del av Beleriandkrigen | |||||||
| |||||||
| Stridande | |||||||
| Maiar från Valinor Vanyar Eärendil Noldor från Aman |
Angbands styrkor | ||||||
| Befälhavare och ledare | |||||||
| Eönwë Ingwë Eärendil Finarfin Thorondor |
Morgoth Ancalagon † | ||||||
| Styrka | |||||||
| Mellan 100,000-150,000 alver och människor 10,000 örnar som Manwë skickade. |
Mellan 1,000,000-1,500,000 orcher 50,000-100,000 östringar 1,000 Balroger 100 drakar | ||||||
| Förluster | |||||||
| Stora: de flesta av Eldar och Edain döda, samt en stor del Maiar och örnar. | I praktiken hela Morgoths armé förintad. | ||||||
Vredens krig eller det stora slaget är det krig som i J.R.R Tolkiens mytologi utkämpades av Valar (gudarna) för att i slutet av första åldern bekämpa den onde Valan Melkor, senare benämnd som Morgoth. Här samlades allt som lydde under Morgoths tron, och inte ens hela Anfauglith kunde rymma hans styrkor. Detta var också första gången som man skådade de mäktiga bevingade drakar, som blev ett hårt motstånd för Valars styrkor. De alver som kämpade var Noldor och Vanyar. Även människor var med om att krossa Morgoth. Människorna som kämpade på Valars sida var edains tre ätter. Men många människor marscherade i Morgoths led. Efter nederlaget flydde de överlevande människorna som hade slagits med Morgoth tillbaka till sina länder.
Efter Vredens krig förändrades Midgårds struktur då området Beleriand sjönk i havet. Morgoth blev efter kriget utslängd i tomrummet genom nattens portar. Vredens krig finns bland annat beskrivet i boken Silmarillion och Sagor från Midgård.
Vredens krig var den största striden som någonsin utkämpades i hela Midgård.
Bakgrund
I början av det femte århundradet av den första åldern hade Morgoth blivit den störste och mäktigaste Valan i Midgård, inte minst på grund av hans stora segrar mot Noldor och han var herre över hela Beleriand och Midgård, förutom tillflyktsorten i Arvernien. Eärendil sjöfararen, med hjälp av en Silmarills vägledning som han bar på hans panna, kom till Valinor för att be om hjälp från Valar om att rädda de alver och människor i Midgård som förslavades av Morgoth.
Valar blev berörd av Eärendils vädja och tillsammans med Vanyar och Noldor från Valinor, och med skeppen från Teleri som transport, kom de till Midgård med en stor här. De marscherade över Beleriand, och mötte Morgoths styrkor på Anfaugliths fält.
Kriget
Valars här förintade Morgoths orcher och de flesta av hans Balroger, alla utom ett fåtal som flydde och gömde sig i världens djupaste platser (inklusive Durins Bane). Medan Edain kämpade tillsammans med Valar, kämpade många östringar tillsammans med Morgoth och var antingen dödade eller flydde tillbaka till de östra delarna av Midgård. Morgoth var nära på att förlora hela slaget, och i ett sista desperat åtgärd släppte han lös sitt sista ultimata vapen: de bevingade drakarna. Dessa drakar har aldrig tidigare setts av alver och människor förut, och drakarnas förödande och fasansfulla anfall fick Valars styrkor att ta till flykten.
Men i det ögonblicket kom Eärendil med sitt skepp Vingilot, tillsammans med Manwës örnar under ledning av Thorondor. I luften ovanför Angband stred de mot Morgoths drakar, och dräpte de flesta av dem. Eärendil själv dödade drakarnas ledare, den mäktige Ancalagon den svarte, som föll på Thangorodrims torn och de bröts ner vid hans fall.
Följder
Morgoth togs till slut tillfånga av Valars här i den djupaste fängelsehålan i Angband och fjättrades med kedjan Angainor, som han hade burit tidigare. De två silmarillerna på hans järnkrona togs av Maian Eönwë och vaktade dem (varifrån de senare blir stulna av Maedhros och Maglor). Morgoths fötter höggs av under honom och hans järnkrona smidde de om till en fångkrage för honom. Sedan blev Morgoth av Valar förvisad genom Nattens port utanför världens murar och ut i det tidlösa tomrummet; där Eärendil vaktar dess murar.
Vredens krig hade stora följder i Midgård, de flesta av landområdena väster om Blå bergen (Ered Luin) blev ödelagda och strax därefter sjönk i havet. De kvarstående alverna var bjudna av Ëonwe att återvända med honom till Aman. De flesta av alverna gick västerut, medan andra fortfarande vägrade kallelsen och begav sig istället österut där de skulle bli herrar över de återstående Eldar eller de alver som fortfarande bodde i öst, såsom Silvan-alverna. Galadriel och Celeborn samt Elrond var bland dessa.
För de människor från Edain, som kämpade för Valars här, blev de beviljade det välsignade landet Númenor.