Willemit
| Willemit | |
 Willemit | |
| Kategori | Nesoilikat |
|---|---|
| Grupp | Willemitgruppen |
| Strunz klassificering | 9.AA.05 |
| Kemisk formel | Zn2SiO4 |
| Färg | Oftast gröngul, också vit till brun |
| Förekomstsätt | Oxidationszon till zinkmalm |
| Kristallstruktur | Trigonala kristallsystemet |
| Spaltning | Basal, god |
| Brott | Ojämnt |
| Hållbarhet | Sprött |
| Hårdhet (Mohs) | 5,5 |
| Glans | Glasglans till hartsglans |
| Ljusbrytning | nω = 1,691–1,694 nε = 1,719–1,725 |
| Optisk karaktär | Enaxligt positiv |
| Transparens | Genomskinlig till opak |
| Fluorescens | Ja oftast |
| Densitet | 3,89–4,19 |
| Typlokal | Kelmis i Belgien |
| Referenser | [1] |
Willemit, Zn2SiO4, är ett mineral i kategorin nesosilikater och ingår i willemitgruppen.[2] Det tillhör det trigonala kristallsystemet. Dess färg är oftast gröngul men kan vara allt från färglös, vit, röd över till brun.
Emytologi[redigera | redigera wikitext]
Mineralet har fått sitt namn efter Vilhelm I av Nederländerna.
Egenskaper[redigera | redigera wikitext]
Willemit fluotescerar vanligtvis i kortvågigt ultraviolett ljus och ibland i långvågigt. Helt ren willemit ger dock inget gensvar.[3] Mineralet har hårdhet 5½ på mohs-skalan och mussligt eller ojämnt brott.
Förekomst[redigera | redigera wikitext]
Man finner willemit i små mängder i oxidationszonen till zinkmalmer. I Sverige har mineralet påträffats i gruvan Garpenberg norra.[4]
Källor[redigera | redigera wikitext]
- Bergarter, mineral, fossil, Hamilton, Bonniers,1977, Stockholm. ISBN 91 0 039707 5
- ^ https://rruff.info/doclib/hom/willemite.pdf willemit i Handbook of minerals
- ^ Malcolm E. Back, Fleischer's glossary of mineral species, 2018 sid. 393
- ^ Stirling Gleason, Ultraviolet guide to minerals, 1972, sid. 179
- ^ Hedin, Lars-Håkan; Mikael Jansson (2007). Mineral i Sverige. Borlänge: Förlags AB Björnen. ISBN 978-91-88528-58-2 sid 145