Åkermanit

Från Wikipedia
Åkermanit
Åkermanit (gulaktigt brun), kalcit (blå), foshagit ( hillebrandite, fibrös varietet), tilleyite (gräddig).
KategoriSorosilikater
Dana klassificering55.4.1.1 (8 editionen)
Strunz klassificering9.BB.10
Kemisk formelCa2Mg(Si2O7)
FärgFärglös, gulaktigt grå, grön, brun
KristallstrukturTetragonalt
SpaltningDistinkt på {001}, dålig på {110}
BrottOregelbundet/ojämnt, mussligt
HållbarhetSpröd
Hårdhet (Mohs)5-6
GlansGlasglans, hartsglans
Ljusbrytningnω=1,632; nε=1,640
Dubbelbrytningδ = 0,008
Optisk karaktärEnaxlig (+)
TransparensTransparent, translucent
StreckfärgVit
Specifik vikt2,944

Åkermanit, Ca2Mg(Si2O7), är ett mineral i melilitgruppen[1], som innehåller kalcium, magnesium, kisel och syre. Mineralet utgör det ena ändledet i en kontinuerlig räcka med Gehlenit Ca2Al(AlSiO7) där mellanlededet har kallats melilit. Mineralet åkermanit är uppkallat efter Anders Richard Åkerman (1837-1922), en svenska metallurg.

Egenskaper[redigera | redigera wikitext]

Åkermanit har grågröna, gula eller bruna, tetragonal kristaller. Det har en densitet av 2,944 g/cm3 med Mohs hårdhet 5-6. Det har en vit streckfärg och en glasartad till hartsartad lyster. Det har ett tetragonalt kristallsystem och en bra, eller distinkt, spaltning.

Förekomst[redigera | redigera wikitext]

Åkermanit är en produkt av kontaktmetamorfos av kiseldioxidhaltig kalksten och dolomit och bergarter av sanidinitfacies. Sanidinitfacies representerar de högsta betingelserna beträffande temperatur samtidigt med lågt tryck (under 2 kbar) för kontaktmetamorfos och kännetecknas av frånvaro av vattenhaltiga mineral.

Mineralet har påträffats vid Monte Somma och Vesuvius, och Monte Cavalluccio nära Rom. Det är ett tämligen vanligt mineral i kontaktmetamorfa bergarter, till exempel marmor. I Sverige har det hittats vid Pottäng och Bergeforsen på Alnön i Medelpad.[2]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, tidigare version.

Allmänna källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Malcom E. Back och Joseph A. Mandarino, Fleischer's Glossary of Mineral Species 2008,The Mineralogical Record Inc.
  2. ^ L-H Hedin och Mikael Jansson, Mineral i Sverige, Förlags AB Björnen 2007, sid 168, ISBN 978-91-88528-58-2

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]