Allograf

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Utsnitt ur karta från 1880 över Vifolka härad som visar den tidens användning ‹v› och ‹w› såsom utbytbara allografer.

Allografer (grekiska: άλλος ’annan, olik’ och γράφω ’skriva’) är grafiska varianter av ett grafem. Allografer kan således bytas utan att betydelsen ändras.

Exempel på allografer[redigera | redigera wikitext]

Exempel på allografer är ‹ſ› (både grafem och allografer omges i den här texten med ‹ ›-tecken) och ‹s› som i äldre tryck är allografer av grafemet ‹s›, liksom ‹σ› och ‹ς› är det i grekiska. Dessa båda exempel visar regelbunden, kontextberoende, allografisk växling, då ‹s› respektive ‹ς› står sist i ett ord, medan ‹ſ› respektive ‹σ› står i alla andra ställningar i ordet. I svenskan kan också ä i handskrift skrivas antingen med två prickar eller med en vågformig slinga[1]. På samma sätt kan ‹g› skrivas som gemen bokstav på två olika sätt (glyfer) beroende på typsnitt eller handskrift, där den ena formen på grund av utseendet ofta benämns "glasögon-g".

Versaler och gemena[redigera | redigera wikitext]

Versaler och gemena bokstäver – som ‹A› och ‹a› – är allografer i bland annat svenska språket. Det finns regler för hur versaler och gemena används i svenskan, men betydelsen av ordet påverkas i regel inte av användandet av versaler eller gemena. Denna växling kan vara av lingvistisk betydelse, som i tyska där versal ordinitial utmärker substantiv, medan övriga ordklasser skrivs med gemena (utom i början av en mening) – Essen ’mat, ätande’ gentemot essen ’äta’.

Historiska exempel[redigera | redigera wikitext]

I äldre svenska var ‹v› och ‹w›[2] ofta utbytbara. Så kunde ortnamn på kartor ibland stavas med den ena eller andra varianten (se bild på karta från 1880). Fram till SAOL:s 13:e upplaga (2006) räknade inte ordlistan de båda bokstäverna som helt självständiga, och de samsorterades alfabetiskt. Utländska lånord försvenskades ofta i stil med "vinerbröd"[3] och "visky"[4]. Tidigare räknade man 28 bokstäver i det svenska alfabetet, men SAOL:s ändrade hållning har därefter bland annat följts av Nationalencyklopedin i sin webbupplaga[5].

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ "Grafem". NE.se. Läst 2012-09-10.
  2. ^ Not: Den tidigare starka tyska påverkan på svenska språket bidrog till att ord med v-uttal kunde skrivas med w enligt tyskt mönster. I dagens svenska är lånorden oftare tagna ur engelskan och uttalet av ord med ‹w› ofta vacklande mellan /v/ och /w/. Källa: [1].
  3. ^ "Svenska Akademiens ordlista / Åttonde upplagan (1923) / 361". Runeberg.org. Läst 2012-09-11.
  4. ^ "Svenska Akademiens ordlista / Åttonde upplagan (1923) / 362". Runeberg.org. Läst 2012-09-11.
  5. ^ "v". NE.se. Läst 2012-09-11.