Avljud

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Avljud (ty. Ablaut) är en vokalväxling som sammanhänger med accenten i det indoeuropeiska urspråket. Det finns således förutsättningar för avljud i alla indoeuropeiska språk, men det har utvecklats olika och bevarats i olika utsträckning i olika språk och språkgrupper. Avljud spelar en viktig roll i de germanska språken, liksom i grekiskan, medan det förekommer mindre i latin.

Avljudsklasser[redigera | redigera wikitext]

Vokalväxlingarna inordnas i sju avljudsklasser, som tydligast visar sig i de germanska starka verbens böjning.[1][2] Med exempel från gotiskan kan avljudsklasserna illustreras sålunda:

  1. ī – ai – i – i: greípan – gráip – gripum – gripans ( står för /iː/)
  2. eu – au – u – u: biudan – báuþ – budum – budans (d står för /ð/)
  3. e – a – u – u: swiltan – swalt – swultum – swultans (urg. /e/ > got. /i/)
  4. e – a – ē – u: niman – nam – nēmum – numans
  5. e – a – ē – e: giban – gaf – gēbum – gibans (b står för /β/)
  6. a – ō – ō – a: faran – fōr – fōrum – farans
  7. ē – ō – ō – ē: lētan – laílōt – laílōtum – lētans (laí-, /lɛ/, är reduplikationsprefix)[3]

/u/ har utvecklats ur sonantiskt /l, r, m, n/. I det indoeuropeiska urspråket blev dessa konsonanter stavelsebildande. Det stavelsebildande r finns belagt i sanskrit, medan existensen av de övriga har konstruerats fram av den jämförande historiska språkvetenskapen.[4]

I isländskan blir detta

  1. í – ei – i – i: grípa – greip – gripum – gripinn
  2. jó, jú – au – u – o, u: bjóða – bauð – buðum – boðinn
  3. e, i – a – u – o, u: svelta – svalt – sultum – soltinn
  4. e – a – á – o, u: nema – nam – námum – numinn
  5. e – a – á – e: gefa – gaf – gáfum – gefinn
  6. a – ó – ó – a: fara – fór – fórum – farinn
  7. á – é – é – á: láta – lét – létum – látinn [5]

Motsvarande verbformer i modern svenska:

  1. gripa – grep – (grepo[6]) – gripen
  2. bjuda – bjöd – (bjödo[6]) – bjuden
  3. svälta – svalt – (svulto[6]) – svulten
  4. (förnimma – förnam – förnummo – förnummen)
  5. giva – gav – (gåvo[6]) – given
  6. fara – for – (foro[6]) – faren
  7. låta – lät – (läto[6]) – låten

Avljud i ordbildningen[redigera | redigera wikitext]

Avljud spelar en viktig roll också inom ordbildningen. Substantiv bildade till ett starkt verb innehåller ofta preteritum singular-roten, till exempel vred till vrida, klöv till klyva o.s.v.[1]

Till ett ords supinumform kan avljud också bildas, till exempel börda till burit, stöld till stulit o.s.v.[1]

Avljud kan också vara ett skifte mellan kort och lång vokal, till exempel i fornnordiska vatn (vatten): vátr (våt).[7]

Språkvetenskapliga discipliner
Dialektologi
Fonetik
Fonologi
Grammatik
Historisk lingvistik
Lexikologi
Morfologi
Ortografi
Pragmatik
Semantik
Semiotik
Språkfilosofi
Språksociologi
Språktypologi
Retorik
Onomastik

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Elias Wessén, Svensk språkhistoria, 1965, s. 30ff
  2. ^ Nationalencyklopin, band 2, s. 192f
  3. ^ Torbjörn Nilsson Patrik Svensson, Gotiska, 1997, s. 61ff
  4. ^ Ola Wikander, Ett träd med vida grenar, 2008, s. 109
  5. ^ Elias Wessén, Isländsk grammatik, 1966, s. 107ff
  6. ^ [a b c d e f] >Detta är en pluralform, som numera anses föråldrad i svenska.
  7. ^ Ragnvald Iversen, Norrøn grammatikk, 1961, s. 24