Bajorer

Bajorerna eller baijorerna var ett antal adelssläkter från Ingermanland som under eller i anslutning till den Stora oredan i början av 1600-talet övergick från rysk i svensk tjänst. Det rör sig om släkterna Aminoff, Baranoff, Buturlin, Golawitz, Kalitin, Clementeoff, Nassokin, Pereswetoff-Morath, Rosladin, Rubzoff, samt Zebotaioff (senare Apolloff). Den dåtida termen bajor är en uttalsvariant av den ryska adelstiteln bojar, men är i någon mening inte helt tillämpning för dessa släkter som inte alla i egentlig mening var bojarer utan i vissa fall istället tillhörde lägre rysk tjänstemannaadel: dvorjaner och deti bojarskie.

Bajorssläkterna var verksamma i Ingermanland eller i näraliggande områden som på den tiden styrdes främst från Novgorod. Flera av bajorssläkterna var genom äktenskap förbundna med varandra och inträdde samlat i svensk tjänst strax innan freden i Stolbova. Där förband sig Sverige erkänna Michail Romanov som kejsare av Ryssland. Detta kan ha motiverat mycket av bajorsläkternas ställningstaganden att övergå i svensk tjänst, eftersom många av dem under den Stora oredan tagit ställning för att insätta den svenske prinsen Karl Filip som rysk kejsare. Kung Gustav II Adolf garanterade också goda förhållanden för bajorssläkterna så att både politiska och ekonomiska argument fanns för att övergå i svensk tjänst.

Dåtidens Sverige var en konglomeratstat där olika delar av väldet styrdes med olika regelsystem och olika skick. Ingermanland, liksom andra Östersjöprovinser, hade till exempel inte rätt att skicka representanter till rikets ständer och allmogen hade vissa möjligheter praktisera ortodox kristendom. Centralmakten i det svenska riket var beroende av lokal administration med kunskap om lokala förhållanden. Bajorerna utgjorde under stormaktsåren Östersjöprovinsernas lokala administrativa elit med bättre kunskap om lokala sedvänjor, religion och språk. Dock kan misstänkas att lokalkännedomen hos bajorerna inte alltid varit av hög detaljrikedom, eftersom allmogen knappast behärskat det ryska språket och bajorssläkterna knappast kunnat votiska, ingriska eller estniska. Mot slutet av 1600-talet hade bajorssläkterna integrerats i det svenska adelsståndet och i många fall introducerats på det svenska riddarhuset. De hade då redan föreskrivits att övergå i den lutherska tron vilket kan ha antagits gjort klyftan mellan dem och allmogen i Ingermanland än större.

Efter freden i Nystad 1721 då Ingermanland avträddes till Ryssland flyttad bajorssläkterna till Sverige och fick nya förläningar i riket. Ätten Aminoff fortlever idag i Finland och i Sverige, och ätten Pereswetoff-Morath genom adoption. De övriga ätterna har idag utslocknat på svärdssidan.