Ingermanland

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Ej att förväxla med Ingenmansland.
Ingermanlands vapen
Flagga för republiken Nordingermanland 1919–1920, ofta använd som symbol för Ingermanland i stort.

Ingermanland (finska: Inkeri eller Inkerinmaa, ryska: Ижора eller Ингерманландия eller Ингрия eller Ижорская земля ("Isjorernas land"), estniska: Ingeri eller Ingerimaa) är ett historiskt landskap beläget söder om Finska viken samt norr och söder om floden Neva. Området avgränsas av floden Narva i väster, Peipussjön i sydväst, floderna Lugas och Oredezj övre lopp i söder, Ladoga i öster samt Systerbäck i norr.

Områdets ursprungsbefolkning utgörs av de östersjöfinska folkslagen voter och ingrer (isjorer), vars språk idag är utdöende. Mellan åren 1570 och 1675[1] förekom det en rätt omfattande invandring av finnar till Ingermanland. Invandringen var som livligast efter freden i Stolbova 1617 då Sverige fick kontrollen över Ingermanland för en längre period. Finnarna kom huvudsakligen från följande geografiska områden: Kymmenegårds län, Lappvesi, Viborgs området, Jääskis, Äyräpää, Kexholms län, Stor-Savolax, Östra-Savolax och Norra-Savolax. Dessa finnar kom med tiden att bli ingermanlandsfinnar.

Ryssland och Sovjetunionen har vid flera tillfällen i historien deporterat voter, ingrer och ingermanlandsfinnar till andra delar av landet[2]. Samtidigt har ryssar flyttat in i Ingermanland. De olika folkgrupperna har levt sida vid sida, men i relativt liten grad blandats med varandra. En orsak till detta är religionen, de ortodoxa voterna, ingrerna och ryssarna, gifte sig sällan med de lutherska ingermanlandsfinnarna. Språket och kulturen höll isär voterna, ingrerna och ryssarna från varandra. Termen ingermanländare har sedermera successivt kommit att tas i bruk, som en övergripande benämning (hyperonym) på samtliga folkgrupper som har haft sin hemvist i Ingermanland.

Ingermanland har aldrig bildat någon egen stat, med undantag för Republiken Norra Ingermanland som behärskade delar av det Karelska näset mellan 1919 och 1920. Ingermanland fick viss autonomi från Ryssland, då området 1920 åter integrerades i landet. Mot slutet av andra världskriget flydde många ingermanländare till Finland, då befolkningen skulle deporteras till bland annat Kazakstan och Ural området. Efter Sovjetunionens fall 1991 tilläts kvarlevande ingermanländare med finsk bakgrund att emigrera till Finland, vilket utnyttjades av cirka 30 000 personer bosatta i Ryssland och Estland.[3]

Ingermanlands största stad idag är Sankt Petersburg. Landskapet ingår numera i Leningrad oblast, Ryssland.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Om namnet "Ingermanland" finns två ofta framförda teorier. Den ena leder namnet tillbaka till Olof Skötkonungs dotter Ingegerd Olofsdotter av Sverige. Olof lär enligt en sägen ha gett ett område i det innersta av Finska viken i morgongåva vid hennes giftermål år 1019 med Jaroslav I. Detta skulle ha gett befolkningen benämningen "Ingegerds män" och området "Ingermanland". Den andra teorin, som de flesta forskarna stödjer, leder namnet tillbaka till floden Inkere som flyter norrut till Neva.[4]

De första bosättarna[redigera | redigera wikitext]

Ingermanlands område började befolkas redan cirka 7 000 år f.Kr. Från 3 000 år f.Kr. finns fynd av keramik som visar att områdes beboddes av fornfinska stammar.[5]

Ett folkslag som kom att bosätta Ingermanland en längre tid var voterna. De kom västerifrån och behöll länge kontakten med östra och nord-östra Estland, vilket bland annat beläggs med likheter med vissa dialekter i Estland. De små votiska stammarna bildade aldrig någon nation eller administrativ enhet. De bosatte sig nära de huvudsakliga handelsvägarna som löpte i öst-västlig riktning. De tidigaste arkeologiska fynden härrör från tiden mellan 300–700 e.Kr.[6]

Det andra folkslaget som kom att påverka Ingermanland mycket var ingrerna som kom från nuvarande Finland. De första ingrerna utvandrade från Karelen efter år 1000 och flyttade till Ladogas stränder och söderut. De äldsta arkeologiska fynden är från tiden 1000–1200.[7]

Under Novgorodrepubliken 1136–1478[redigera | redigera wikitext]

Marknadsplats i Novgorod

Under åren 500–1000 fick voterna de första kontakterna med östslaver. Grundandet av Novgorod, vars tidigaste referens är från år 859, blev med tiden en främmande makt som kunde beskatta voterna. Tillsammans med prinsen Vseslav från Polotsk försökte voterna störta Novgorod år 1069, vilket dock misslyckades.

När Republiken Novgorod började expandera från år 1136 utökades också makten över voterna och ingrerna i Ingermanland. Ingermanland bildade den novgorodska femtedelen Vodskaja pjatina. Voter och ingrer tog nu del i strider på Novgorods sida, bland annat mot Tavastland år 1149. För ingrernas del innebar detta en kamp mot deras forna brödrafolk. Flera århundraden följde där Republiken Novgorod var i krig med svenskar och riddare från Tyska orden. Krig mot svenskar skedde 1240 och 1248 och varaktig fred skedde inte förrän Nöteborgstraktaten år 1323. Mot Tyska ordens riddare stred man 1241, 1242 och 1269. De byggde en fästning i Koporye år 1240 och en i Narva under 1400-talet. Ytterligare krig skedde 1444 and 1447, men de fick aldrig något fotfäste i Novgorodrepublikens landområden.

Nöteborgstraktaten 1323 innebar att Karelen och delar av det Karelska näset hamnade i svenskt ägo. Gränsområdet, som beboddes av ingrerna, var inte säkert och därför flyttade många ingrare västerut mot Narva och längs floden Oredezj. Vid denna tid utvecklades ingrernas språk.

Inflytandet från Republiken Novgorod innebar ett spridande av det ryska språket samt acceptans av den grekisk-ortodoxa kyrkan bland voter och ingrer. Bland annat byggdes kyrka och kloster i Jama (nuvarande Kingisepp) år 1384.

Under Storfurstendömet Moskva 1478–1617[redigera | redigera wikitext]

1478 störtades Novgorodrepubliken av Storfurstendömet Moskva och deras område delades upp i femtedelar, där större delen av Ingermanland kom att tillhöra Novgorods (Voternas) femtedel. Endast de allra västligaste delarna, väster om floden Luga tillhörde en annan femtedel, Sjelonas femtedel.

Storfurstendömet Moskva utövade fortsatt makt över Ingermanland. 1484 och 1488 deporterades ett stort antal voter och ingrer till centrala Ryssland och ryska nybyggare flyttade in. Storfurstendömet fortsatte propagerandet för den grekisk-ortodoxa kyrkan.

Det svenska Ingermanland 1617–1721[redigera | redigera wikitext]

Svenska besittningar

Sveriges historia

Ingermanlands vapen under den svenska tiden: en ström mellan två murar (ur Karl XII:s stora sigill). Enligt traditionen föreställer den floden Neva med murar från befästningen Nyenskans.

Under det Nordiska tjugofemårskriget erövrade Pontus De la Gardie 1581 Narva, Ivangorod, Jama och Koporje (Kapris). Genom Stilleståndet i Pliusa 1583 erhöll Sverige dessa erövringar, det vill säga i stort sett hela Ingermanland med undantag för Nöteborg och trakten däromkring. Denna erövring, med undantag för Narva, återlämnades till Ryssland efter Freden i Teusina 1595. 1610 startade det Ingermanländska kriget vilket slutade med att större delen av Ingermanland blev en svensk provins efter freden i Stolbova 1617. Detta blev första gången som Ingermanlands gränser utstakades.

Sveriges intresse i Ingermanland var strategiskt. Området skulle utgöra en buffertzon för ryska attacker mot Karelska näset och dagens Finland. Dessutom skulle rysk handel tvingas passera svenskt territorium. Sverige använde även Ingermanland som område dit man skickade dem som dömts till förvisning.

Sverige försökte introducera den lutherska tron, vilket dock var föga framgångsrikt. Den lutherska tron vann dock mot den grekisk-ortodoxa genom att en betydande del av de ortodoxa flydde till Ryssland,[8] särskilt i de nordöstra delarna av Ingermanland där de svenska lagarna och det lutherska kyrkobruket väckte stort missnöje. Samtidigt skedde en invandring av lutherska finnar från trakterna i Savolax och Karelska näset (huvudsakligen från Äyräpää) till Ingermanland.

1664 uppgick befolkningen i Ingermanland till högst 15 000 personer. Den lutherska delen utgjorde 41.1% 1656, 53.2% 1661, 55.2% 1666, 56.9% 1671 och 73.8% 1695.

Det svenska Ingermanland organiserades efter fyra slottslän, Ivangorod, Jama, Kaporje och Nöteborg. Nyen utvecklades till Ingermanlands handelscentrum. 1642 blev det även områdets administrativa centrum. 1656 skadades staden och det administrativa centret flyttade till Narva.[9]

Under Ryska imperiet 1721–1917[redigera | redigera wikitext]

När det stora nordiska kriget bröt ut år 1700 kunde Ryssland efter några år återta hela Ingermanland. 1703 började Peter I av Ryssland (Peter den store) att anlägga S:t Petersburg vid Nevas mynning nära den svenska staden Nyen. Ingermanland blev nu ett guvernment kallat Ingermanlands guvernment 1708–1710, S:t Petersburgs guvernment 1710–1914, Petrograds guvernment 1914–1924 och Leningrads guvernment 1924–1927.

De stora nordiska kriget avslutades med freden i Nystad 1721 varvid Ingermanland blev ryskt de jure. Ingermanland utvecklas nu under ryskt välde, vilket under tsartiden bland annat innebar att bönderna blev livegna. Först 1861 avskaffades livegenskapen.

Vid 1897 hade antalet ingermanlandsfinnar vuxit till 130 413. 1917 var antalet 140 000, där 45 000 fanns i norra Ingermanland, 52 000 i centrala och östra Ingermanland, 30 000 i västra ingermanland och 13 000 i Petrograd.

Från 1868 började även ester att flytta till Ingermanland. 1897 var antalet ester som bodde i S:t Petersburgs guvernment 64 116, där 12 238 bodde i själva S:t Petersburg. 1926 hade antalet ökat till 66 333 (varav 15 847 i Leningrad). När det gäller ingrer var antalet 17 800 år 1834, 21 000 år 1897 och 26 137 år 1926.

Mellankrigstiden 1917–1939[redigera | redigera wikitext]

Ingermanland och de lutherska församlingarna i S:t Petersburgs guvernment cirka 1900.

Efter oktoberrevolutionen 1917 utropades republiken Nordingermanland, med stöd från Finland, som oberoende stat. Det behärskade delar av det Karelska näset mellan åren 1919 och 1920. Efter fredsfördraget i Dorpat mellan Finland och Ryssland 14 oktober 1920 blev området inkorporerat i Ryssland, men åtnjöt viss grad av autonomi.

Efter Estniska frihetskriget och Fredsfördraget i Dorpat den 2 februari 1920 mellan Estland och Ryssland hamnade den allra västligaste delen av Ingermanland, det så kallade Estniska Ingermanland, i Estland medan resterande delen fortsatte under först ryskt och senare sovjetiskt styre.

1920 utgjorde höjdpunkten för ingermanlandsfinnarna. Då fanns 300 finskspråkiga skolor och 10 finskspråkiga tidningar i Ingermanland. Den första heltäckande folkräkningen i Sovjetunionen 1926 räknade 114 831 "Leningradfinnar", som ingermanlandsfinnarna kallades. Räkningen visade också att antalet ryssar var fler än ingermanlandsfinnarna i centrala Ingermanland, medan i norra Ingermanland utgjorde ingermanlandsfinnarna en majoritet.

1928 startade kollektiviseringen av jordbruket i Ingermanland. Med detta följde en deportering av de mest välbeställda bönderna, de så kallade kulakerna till bland annat Kolahalvön, Kazakstan och Centralasien. Deportering utfördes flera gånger fram till 1936. Ingermanlandsfinnarna ersattes av ryssar, men även tatarer och ukrainare.

Hösten 1934 etablerades en förbjuden zon längs Sovjetunionens västra gräns. Officiellt var den 7,5 km bred, men längs den estniska gränsen var den upp till 90 km bred. Där kunde ingen uppehålla sig utan tillstånd från NKVD och de som betraktades som "politiskt opålitliga", exempelvis ingermanlandsfinnarna och en del andra folkslag, var tvungna att flytta därifrån.

1937 genomfördes ytterligare aktioner mot ingermanlandsfinnar och ingrer. Lutherska kyrkor stängdes. Skolor med undervisning på finska och ingerska stängdes. Tidningar och radiostationer på finska och ingerska blev förbjudna.

Förhållandena var dock annorlunda i det Estniska Ingermanland. Där blommande finskheten upp.

Andra världskriget[redigera | redigera wikitext]

Under fortsättningskrigets slutskede flyttade cirka 63 000 ingermanländare (andelen ingermanlandsfinnar är okänd) till Finland och i en del fall vidare till Sverige[10]. Enligt fortsättningskrigets stilleståndsavtal blev Finland ålagd att återlämna bland annat alla ingermanländare till Sovjetunionen. Ingermanländarna tvingades dock inte ut ur Finland med våld, utan fick välja om de ville återvända eller inte. På grund av olika skäl valde i runda tal 55 000 ingermanländare att flytta tillbaka till Sovjetunionen. Av de cirka 8 000 ingermanländare som hade stannat i Finland, valde omkring 4 500[11] att fly vidare till Sverige[12].

Efter andra världskriget[redigera | redigera wikitext]

Även senare har Ingermanland förryskats, dock mer som ett resultat av en naturlig process. Även om S:t Petersburg var en huvudsakligen ryskspråkig stad, så var länge den omgivande landsbygden ingermanländsk- eller finsktalande, men med ökad urbanisering och under inflytande från den centrala miljonstaden har trakten förryskats. Många kvarvarande ingermanländare har emigrerat till Finland under 1990-talet, inklusive sådana som under tidigare generationer har tagit till sig ryskan som sitt språk.

Ingermanländare i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Cirka 4 500 ingermanländska flyktingar kom till Sverige under Finska fortsättningskriget. De fick inte bosätta sig i de tre största städerna utan kom att bosätta sig på orter som Mölnlycke, Borås och Västerås. Ingermanländare har ofta kommit att misstas för etniskt finska invandrare. Ingermanländska föreningar startades för att bevara den ingermanländska kulturen och 1956 bildades paraplyorganisationen Sveriges ingermanländska riksförbund (SIR). Författaren Eino Hanski skrev flera böcker om Ingermanland.

Kända personer från Ingermanland[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia
Small Sketch of Owl.pngDen här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Ingermanland, 1904–1926.

Noter

  1. ^ Ingermanländarnas historia på finländska Riksarkivet (svenska) Läst 9 januari 2014.
  2. ^ Ingermanländarnas historia på¨ingermanland.nu (svenska) Läst 9 januari 2014.
  3. ^ ”Återflyttningskön för ingermanlänningar stängs 1.7.2011”. Inrikesministeriet. 2011-06-21. http://www.intermin.fi/intermin/home.nsf/OldMainArticlesSwe/B9E4F0999F75E7C6C22578BD0040E7AC?opendocument. Läst 31 december 2011. 
  4. ^ Sveriges ingermanländska riksförbund, red (2000). Sverigeingermanländernas historia 
  5. ^ Ursprungligen från www.inkeri.fi, översatt av Inkeri P. ”Ingermanlandsfinsk krönika”. Inkeri Ättling. http://hem.bredband.net/inkeriattling/kronikka.html. [död länk]
  6. ^ Vahtre, Lauri och Viikberg, Jüri. ”The Red Book of the Peoples of the Russion Empire - The Votes”. http://www.eki.ee/books/redbook/votes.shtml. Läst 2007-09-04. 
  7. ^ Vahtre, Lauri och Viikberg, Jüri. ”The Red Book of the Peoples of the Russion Empire - The Izhorians or Ingrians”. http://www.eki.ee/books/redbook/izhorians.shtml. Läst 2007-09-04. 
  8. ^ Nationalencyklopedin: Uppslagsord Ingermanland
  9. ^ Kurs, Ott (1994). Ingria: The broken landbridge between Estonia and Finland. GeoJournal 33.1, 107-113
  10. ^ Ingermanländarnas krigsflyttningar på finländska Riksarkivet. (svenska) Läst 7 januari 2014.
  11. ^ Ingermanlandsfinnar som kom till Sverige på ancestry.se. (svenska) Läst 9 januari 2014.
  12. ^ Ingermanlands historia på Ingermanlandsfinnarnas förbud i Estland (finska) Läst 9 januari 2014.

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Kyösti Väänänen: Herdaminne för Ingermanland I, Lutherska stiftsstyrelsen, församlingarnas prästerskap och skollärare i Ingermanland under svenska tiden, Helsingfors/Borgå 1987, ISBN 951-9018-28-X
  • Georg Luther: Herdaminne för Ingermanland II, De finska och svenska församlingarna och deras prästerskap 1704-1940, Helsingfors 2000, ISBN 951-583-052-4

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Mall:Ingermanland