Borrelia

Borrelia burgdorferi.
Bild: CDC, 1993. (PD)

Fästingar sprider borrelia. Mindre hane kopulerar med betydligt större hona.
Bild: CDC, 1975. (PD)

Borrelia, eller borrelios, är en bakteriell infektionssjukdom som kan överförs via fästingar.

Smittämnen

Bakterierna som orsakar borrelios hos människa i Sverige och Europa i övrigt, är en av de tre närbesläktade arterna Borrelia burgdorferi, Borrelia garinii eller Borrelia afzelii. Bakterierna är spiralformade, så kallade spiroketer, och ger likartade sjukdomssymptom. I USA, där sjukdomen först beskrevs i staden Lyme i Connecticut, förekommer endast Borrelia burgdorferi. I USA kallas borrelios Lyme disease eller Lyme borrelios.

Smittvägar

Smitta av borrelia till människa är vektorburen och överförs via fästingar tillhörande arten Ixodes ricinus, som sugit blod från infekterade varmblodiga djur, vanligen smågnagare, harar och näbbmöss. Man har konstaterat att infektionen på samma sätt också kan spridas via infekterade fåglar. Hjortdjur, t ex rådjur, infekterar inte fästingarna med borreliabakterier. Däremot är rådjuren viktiga blodvärdar för fästingarna. Risken att smittas i samband med fästingbett varierar i olika områden, men är i Sverige i medeltal cirka 0,6%. Störst risk för smitta föreligger i Götaland och Svealands östra kustområden. Numera är infektionen vanlig också längs Västkusten. Risken avtar markant norr om Dalälven, där antalet fästingar är litet.

Vid fästingbett överförs borreliabakterier från fästingen normalt inom ett tidsintervall av 24 till 36 timmar. Ju förr fästingen avlägsnas desto mindre är risken att bli smittad. Tas fästingen bort inom 24 timmar är risken för att bli smittad av borrelia mycket liten.

En ny faktor att räkna med sedan slutet på 1990-talet är Anaplasma-infektionen (även kallad Erlichia eller fästingfeber), som sprids med samma fästingart och kan förvärra risken för att borreliainfektionen ska få fäste och orsaka allvarlig sjukdom. Denna effekt beror på att Anaplasma-bakterien försämrar immunförsvaret.

Förebyggande åtgärder

Fästingarna trivs bäst i fuktig lövskogs- och blandskogsvegetation. Inspektera kroppen utförligt när du varit i områden där fästingar trivs. Ta gärna en dusch för att spola av någon eventuell fästing. Myggmedel ger ett visst skydd. Undvik att gå barfota i högt gräs.

Symptom och diagnostik

I det första skedet, efter en inkubationstid som varar i 3-32 dygn (oftast en eller två veckor), visar sig oftast en rodnad i området runt bettet som över tiden ökar i storlek, kallad erytema migrans. Rodnaden saknas dock hos minst 25 procent av de drabbade. Hos män blir rodnaden ofta ringformad med uppklarning centralt, medan den hos kvinnor oftare framträder som en homogen rodnad som centralt är mörkare röd. Detta kan vara det enda symptomet, men ofta uppträder samtidigt mer generella sjukdomssymptom som muskelvärk, ledvärk och feber. I bland uppstår liknande rodnader på flera ställen på kroppen ("multipla erytem"). Ofta uppstår en lilablå rodnad i samband med fästingbettet redan inom några timmar. Detta är inte ett tecken på borrelia, utan en direkt reaktion på själva bettet utan samband med eventuell infektion.

Efter tre eller fyra veckor kan en rad symptom uppstå. Dessa kan vara trötthet, stelhet i ansikte och nacke, värk i ögonen, överkänslighet mot ljus, blindhet, hörselnedsättning, tinnitus, överkänslighet mot ljud, smärta i näsan vid andning och sinusbesvär, ledvärk, svullna knän, hudutslag, smärta i testiklarna, smärta i perineum, frekvent eller smärtsam urinering, smärta i buken, muskelvärk, ryggvärk, värk i korsryggen, värk i bröstet, smärta i höften och skinkan, migrän, huvudvärk, yrsel, balanssvårigheter, blå-röda utslag i fotsulan som övergår till en röd-vit atrofi av huden, förtunning av hud under foten, förlust av känsel och avdomning i extremiteterna, neurologiska besvär, problem med minnet och förvirring, utfall av ilska, perioder av likgiltighet, koncentrationsproblem, hjärtproblem, återkommande rethosta med små mängder slem, tand- och käkinfektioner, tandgnissling, värk i käkmuskulatur och artrit.

Om man misstänker borreliainfektion, särskilt vid allmänsymptom, bör man söka läkare. I det första infektionsskedet där enbart erytema migrans (den karaktäristiska hudrodnaden) föreligger, har antikroppar ännu inte hunnit utvecklas. Serologiska tester är därför av begränsat värde och kan missleda läkare om denne inte känner till dessa begränsningar. I nästa skede kan lederna, hjärnhinnan och i sällsynta fall hjärta angripas. Ansiktsförlamning är en inte ovanlig komplikation. Symptomen kan, särskilt om de lämnas obehandlade bli mycket långvariga och i vissa fall även bestående. Prov kan ibland påvisa antikroppar i blodet och vid misstanke om hjärnhinneinflammation också i ryggmärgsvätska. Evidens om tillgängliga provmetoderna vid infektion längre än tre veckor är dock motsägande. Dessa tester kan därför bidra till att ställa diagnos, men kan ofta misslyckas med att påvisa antikroppar. Forskningsevidens om diagnostik genom serologi eller spinalvätska av kroniska fall finns inte eftersom man inte kan låta bli att behandla konstaterade borreliafall för att få evidens om de kroniska tillstånden. Kronisk eller sen borrelia är sålunda en klinisk diagnos, det vill säga man diagnostiserar genom att undersöka patienten och inhämta den relevanta historiken. Symptomen varierar avsevärt från individ till individ och från tid till annan varför någon typisk sjukdomsbild inte finns. Det kan därför vara mycket svårt och tidskrävande att ställa diagnos. Många fall går oupptäckta eftersom symptomen kan likna en mängd andra tillstånd och sjukdomar.

Behandling

Läkarbesök rekommenderas snarast vid fästingbett med borreliaring och/eller andra typiska symptom. Detta för att få en kvalificerad bedömning av besvären och för att komma igång med eventuell behandling så snart som möjligt.

Det finns inget forskningsevidens för att borrelia kan självläka utan behandling, och behandling skall sättas in omedelbart utan bekräftande serologi eftersom det finns betydande risk för ogynnsamt förlopp och kronisering med en mängd långvariga, svårbehandlade och smärtsamma tillstånd. Dessutom ger borrelia uttryck som liknar andra sjukdomar vilket kan leda till ett otal feldiagnoser och felbehandlingar.

Forskningsevidens om livslängden och reproduktionssättet för bakterien Borrelia burgdorferi är mångtydig. Behandlingen vid bett eller symptom bör därför i första hand bestå av penicillin som dödar borreliabakterien, under tre veckor. Alternativt kan doxycyklin som förhindrar reproduktion förskrivas, under två veckor. I de fall hjärnhinnorna är angripna, neuroborrelios, behandlas infektionen antingen med peroralt doxycyklin i högdos eller intravenös antibiotikaterapi.

Det finns ingen forskningsevidens om diagnos av kronisk eller sen borrelia eftersom man inte kan låta bli att behandla konstaterade borreliafall för att få evidens om de kroniska tillstånden. Kronisk eller sen borrelia är sålunda en klinisk diagnos, det vill säga man diagnostiserar genom att undersöka patienten och inhämta den relevanta historiken. Behandlingsvägar för kronisk eller sen borrelia är därför ofta besvärliga och omdiskuterade samt evidensen mångtydig varför borrelia bör behandlas utan dröjsmål så tidigt som möjligt. Behandlingen av sen eller kronisk borrelia kan bestå av ett flertal antibiotikum samtidigt och kan behöva pågå under flera månader.

Borrelia är sålunda en sjukdom som kan få mycket allvarliga eller livshotande hälsoproblem. Borrelia är dock inte en infektion som är anmälningspliktig i Sverige.

För närvarande finns inget vaccin mot sjukdomen på marknaden.

Kontroverser kring diagnos och behandling

Borreliatesternas osäkerhet skapar problem for diagnostisering av borrelia. En förklaring till varför patienter testar negativt för borrelia när de har en aktiv infektion är att borrelia attackerar de vita blodkropparna Lymfocyt vilket gör det omöjligt för kroppen att mobilisera immunförsvaret . Det är också intressant att notera att en patient som testar positivt for borrelia inte nödvändigtvis behöver ha en aktiv infektion. Antikroppar mot borrelia kan finnas kvar resten av livet. Infectious Diseases Society of America (IDSA) behandlingsrekommendationer har ifrågasatts.. Behandlingsrekommendationerna har kritiserats som förenklade och felaktiga just på grund av cystformen av bakterien. The International Lyme and Associated Diseases Society (ILADS) har utarbetat behandlingsrekommendationer som bland annat förespråkar mer långvarig användning av antibiotika, men det är kontroversiellt på grund av den ökade risken för allvarliga biverkningar som långvarig antibiotikabehandling medför för patienten.

Se även

• TBE
• Erlichia
• Fästing
• Medicinsk entomologi
• Fästingburna sjukdomar

Externa länkar

• Smittskyddsinstitutet, om borreliainfektion.
• Fästingforskning på SVA
• Fasting.nu, allmänt om fästingar och fästingburna sjukdomar (producerad av Baxter Medical AB).
• Fästingburna sjukdomar hos hund i Spanien. (producerad av Pet Vet Kamu).
• Borrelia- och TBE-föreningen, Sverige
• Hur fungerar den fruktade fästingen
• Fästingen Ixodes ricinus som sjukdomsöverförare