Bushidō
Bushidō, (武士道, krigarens väg) är det japanska ordet för den hederskodex som samurajerna följde. Hederskodexen inspirerades bland annat av Konfucianism och Buddhism. Den främsta regeln var total lojalitet mot sin länsherre, daimyon. Att visa mod och lojalitet till sin herre var samurajernas plikt, även om det skulle kosta dem livet. Andra regler innefattade även en stoisk hållning mot alla livets vedermödor.
Bushidōns kardinaldygder
En krigare förväntades leva efter följande sju grundprinciper:
- Rättrådighet (義 gi?) Rätt avgörande, taget med rätt attityd och baserat på sanningen.
- Mod (勇氣 yūki?)
- Universell kärlek (仁 jin?)
- Respekt (禮 rei?) att göra det rätta, visa artighet
- Uppriktighet (誠 makoto?)
- Heder (名誉 meiyo?)
- Lojalitet (忠義 chūgi?) och hängivenhet
Associerade dygder
Inställning till liv och död
Samurajerna trodde på återfödelse, och idealet var att inte frukta döden. Om de hamnade att välja mellan liv och död så var det menat att de skulle välja döden. Enligt en uppfattning av bushido var det mest ärofulla sättet att dö på i strid. Om detta var omöjligt eller utom räckhåll för en samuraj, var rituellt självmord, också känt som Seppuku, eller harakiri, ett alternativ. Detta var en allvarlig händelse, som inte utfördes hur som helst. Det kunde vara ett alternativ för att behålla sin heder, om man exempelvis blivit tagen levande i strid, men en samuraj kunde även bli beordrad av sin överordnade att begå seppuku.
Bushido då och nu
En av de skrifter som tidigt omnämner begreppet är Hagakure, eller "Hidden by the leaves" av Yamamoto Tsunetomo, tidigare samuraj i Nabeshima Mitsushiges tjänst. Han skrev denna efter att ha nekats att, som sin herre, begå seppuku, utan istället blivit buddhist-munk. Yamamoto framhäver att bushido är "Döendets väg", och att en samuraj alltid bör vara beredd på döden. Många budo-utövare idag anser att den är överdrivet bitter.
Den moderna uppfattningen om bushido är mycket influerad av Nitobe Inazos bok "Bushido: the Soul of Japan". Denna skrevs 1905, bland annat för att hjälpa till att förklara den uppfattade japanska mentaliteten för västerlänningar, främst amerikaner. Ur en kritisk synvinkel kan det argumenteras att Nitobe förskönar vad som i grunden var en blodtörstig riktlinje att leva för.
De ovanstående exemplen på nedskriven tradition, kan fortfarande sägas vara alltför ensidiga och överslätande. Bushido var en levande och muntlig tradition, som aldrig klart definierades i listor eller dokument, utan varierade beroende på lärare, och var något man snarast lärde känna genom att leva den.[1]
Moderna översättningar i väst av Bushidō-relaterade dokument tog sin början på 1970-talet med den danske filosofen och japanologen Carl Steenstrup, som undersökte de etiska koderna hos berömdas samurajklanser som Hōjō Sōun och Imagawa Sadayo.[2]
Se även
Vidare läsning
- Oleg Benesch. Inventing the Way of the Samurai: Nationalism, Internationalism, and Bushido in Modern Japan. Oxford: Oxford University Press, 2014. ISBN 0198706626, ISBN 9780198706625
Källor
- ^ Pers. komm. professor Dolin, A., Akita International University, 2005
- ^ Monumenta Nipponica Arkiverad 15 februari 2008 hämtat från the Wayback Machine.
