Buddhism

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Religion
Världreligionerna symboler

Portal:Buddhism

Buddhismen

Buddha
Nirvana
Kanoniska skrifter
Theravada
Mahayana
Tibetansk buddhism
Buddhistiska riktningar
Karma
De fyra sanningarna
Åttafaldiga vägen
Zen
Bodhisattvor
Tempel
Personligheter
Portal:Buddhism

Buddhism, Buddha Dharma ('Buddhas lära') eller bara Dharma är en religion som föddes i det som idag motsvarar norra Indien mellan det sjätte och fjärde århundradet f.v.t.[1][2][3][4] Den spreds sedan i östra Asien och blandades med olika kulturer och traditioner.[5] Det andliga slutmålet är nirvana, befrielsen från lidandet i återfödelsernas kretslopp.[6][7] Buddhismen tror på en gudomlig kraft oavsett skepnad. Meditation är bön. Återfödelse samt tron på att fostret i moderlivet får liv genom en medvetenhet efter 49 dagars vistelse i Bardo. Buddhas lära klassificeras ej som en religion utan som en livsfilosofi. De regler att följa om buddhisten finner dem vettiga efter att ha undersökt dem i stället för de lagar som abrahamitiska religioner föreskriver, vördnad för Buddha och avbildningar av honom men inte dyrkan, tron på nirvana/nibbana som ett ljus som inte kan ses eller en tillvaro som vi saknar ord för när det gäller den som nått upplysning och avlider för att aldrig mer återfödas.[8]

De två större grenarna av buddhismen är Theravada (De äldstes skola), spridd från Sri Lanka till Indokina (Kambodja, Laos, Thailand, Burma, m fl. länder) och Mahayana (Den stora vagnen) som återfinns i mellersta Ostasien och Sydostasien (Kina, Taiwan, Korea, Japan, Vietnam, Singapore, Indonesien) med en speciell form, Vajrayana, i Tibet, Mongoliet och östra Ryssland. Andra former är t.ex. Zen, Shingon, Tiantai och Det rena landet. Idag finns buddhismen även i Västvärlden (Nya Zeeland, Australien, Kanada, USA, Nederländerna, Frankrike, m.fl.) och med mellan 350-550 miljoner anhängare ses den som en världsreligion.[9][10][11][12][13][14]

Buddhismen baseras på läror som tillskrivs Siddhartha Gautama, känd som Buddha (den uppvaknade). Grundläggande är läran om det ömsesidiga beroendet, om orsak och verkan, och den buddhistiska karmalagen är en vidareutveckling av denna. Andlig utveckling är möjlig genom att vi kan förändra vårt beteende. Handlingar som motiveras av goda motiv får genom karmalagen positiva följder. Buddha ses av buddhister som en lärare som undervisade om den transcendentala insikt om verklighetens sanna natur han själv förvärvat efter att ha uppnått nirvana, upplysning och obetingad tillvaro. Enligt traditionen valde Buddha att hjälpa kännande varelser att lindra eller helt avsluta dukkha – det lidande eller den grundläggande otillfredsställelse vi upplever som fångade i det ändlösa kretsloppet av födelse och död (samsara).[15] Befrielsen eller det andliga slutmålet, nirvana, förutsätter insikt om den betingade tillvarons otillfredsställande, obeständiga och illusoriska natur. Buddha anses ha formulerat fyra ädla sanningar: att livet präglas av dukkha, att dukkha orsakas av begäret eller livshungern, att när begäret upphör så upphör även dukkha, samt att den s.k. ädla åttafaldiga vägen är den medicin som leder till frihet från begär.[14][16][17]

Grundläggande drag[redigera | redigera wikitext]

Buddhismen växte fram ur den andliga oppositionen mot den då förhärskande föregångaren till hinduismenbrahmanismen – någon gång mellan 600 f.Kr. och 420 f.Kr. Läran om återfödelse och karmalagen var redan etablerade i den indiska tron, men buddhisterna förkastade prästerskapets riter och tuktan av kroppen liksom kastväsendet och tesen att endast prästerskapet, brahmanerna, kunde nå befrielse från återfödelsen. Buddhisterna avvisade också tanken på en själ[18], och därmed även själavandring.

Återfödelsen innebär, något generaliserat, för buddhisterna att en ny existens – som alltid omfattar lidande – måste komma till världen som ett resultat av en föregående existens gärningskonto, karma. Karma alstras av handlingar/gärningar man vidtar för att undvika lidande/otillfredsställelse eller för att försöka uppnå lycka/tillfredsställelse.[19] Den buddhistiska traditionen inleddes således för cirka 2500 år sedan. Huvudpersonen var prins Siddhartha Gautama av Shakyaklanen, som regerade ett litet kungadöme som låg vid den nuvarande gränsen mellan Nepal och Indien.[20] Prins Siddhartha nådde under intensiv meditation i Bodh Gaya, numera en liten ort söder om Gaya i Bihar, något som beskrivits som uppvaknande/upplysning eller Nirvana – ett transcendent tillstånd där han med enormt utsträckt medvetande lämnade alla mänskliga begrepp och erfarenheter och passerade de gränser som skiljer människan från Det absoluta.[21] Han blev genom detta snart känd som en buddha (uppvaknad) - någon som är helt fri från kognitiva och emotionella förvrängningar och som har nått perfekt kunskap, och han fick också titeln Buddha, eller Buddha Shakyamuni, "den vise från shakya-ätten".[22] Därmed hade han insett och övervunnit de lagar som håller människan fången i det ändlösa kretsloppet av evig födelse, sjukdom, åldrande, död och födelse... osv, det som alla varelser annars måste genomlida gång på gång.[23]

Anhängare av buddhismen tar sin tillflykt till "de tre juvelerna": Buddha ("den upplyste"), Dharma ("läran") och Sangha ("gemenskapen"). Viktigast av dessa tre anses vara dharman, vilken kan sammanfattas i de fyra nobla sanningarna. Dessa inkluderar (1) sanningen om lidande, (2) sanningen om orsaken till lidande, (3) sanningen om lidandets och dess orsakers upphörande, och (4) sanningen om vägen som leder till lidandets och dess orsakers upphörande. De första två sanningarna beskriver lidandet (samsara) och dess orsaker, och de sista två beskriver uppvaknande (nirvana) och dess orsaker.

Buddhismen i världen

Att praktisera dharman, innebär att engagera sig i de angivna träningarna. Dessa kan sammanfattas i "de tre träningarna": 1) etiskt leverne (shila), (2) meditativ stillhet (samadhi) och (3) insikt (prajna), vilka är gemensamma för alla buddhistiska skolor. Etiskt leverne innebär altruistisk livsstil och beteenden som grundar sig i viljan att andra (och en själv) ska uppleva lycka och frihet från illabefinnande. Meditativ stillhet innebär att lugna sinnet, odla stabil uppmärksamhet och medvetenhet. Träningen i insikt innebär att genom medveten observation undersöka kroppens, känslors, sinnet och fenomens tillstånd.

Insikt innebär en direkt förståelse av att (1) alla betingade fenomen är obeständiga (2) det som är besudlat (av girighet, aversion eller ovetande) är lidande (3) nirvana är fulländad frid och (4) alla ting är tomma, utan en självständig existens och utan ett själv.

Ordet "buddhism" som innehåller ändelsen -ism började användas i Europa under upplysningstiden av västerländska teologer. Inom Sanghan (den buddhistiska gemenskapen) talar man om "Buddha Dharma" eller namnger olika traditioner inom Buddhismen, man kan ofta i en konversation mellan två Buddhister höra dem säga: "Vilken lärare studerar du med?"

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Idag är buddhismen majoritetsreligion i nästan hela Sydostasien (Indokinesiska halvön, inklusive Thailand) samt i Mongoliet, Tibet och i andra centralasiatiska områden som kontrolleras av Kina och i Sri Lanka (ön Ceylon). Större buddhistiska minoriteter finns i Indonesien, Japan, Kina, Malaysia, Singapore och på den Koreanska halvön. Buddhismen har även spridits till Europa, Amerika och Australien. USA uppskattas ha fyra miljoner buddhister.[24] Religionen har däremot inte fått något fotfäste i Afrika eller i Mellanöstern och den övriga muslimska världen, bortsett från de buddhistiska gästarbetare som råkar finnas i rika oljestater. Antalet buddhister i världen uppskattades år 2000 till mellan 230 och 500 miljoner.[25]

Sedan 1970-talet finns även västerländsk buddhism som sedan dess utvecklats till självständiga dharma-skolor i Europa och USA. Tongivande buddhistiska lärare som spritt Dharman till väst är bl.a. Chögyam Trungpa Rinpoche (Tibetansk), Shunryu Suzuki Roshi (Zen), Ajahn Chah (Therevada) och Thich Nhat Hanh (Vietnamesisk Zen). I dag finns det flera hundra västerländska buddhistiska lärare i många tusen buddhistiska centra som vuxit upp i Europa, USA, Australien, Nya Zeeland och Sydafrika.

De mest buddhistiska nationerna i världen[redigera | redigera wikitext]

Plats Land Antal buddhister,
miljoner individer
Andel buddhister,
procent av befolkn
1 Thailand 59,1 86,7 %
2 Kambodja 12,9 85,4 %
3 Bhutan 0,6 84,0 %
4 Burma (Myanmar) 37,7 74,5 %
5 Sri Lanka 13,9 68,0 %
6 Japan 71,3 56,1 %
7 Laos 3,2 50,4 %
8 Vietnam 43,8 49,2 %
9 Taiwan 6,2 26,5 %
10 Mongoliet 0,7 24,2 %
11 Macau 0,1 17,3 %
12 Hongkong 1,1 15,2 %
13 Sydkorea 7,3 15,1 %
14 Singapore 0,7 14,1 %
15 Kina 180,2 13,5 %
16 Malaysia 1,5 5,3 %
17 Nya Zeeland 0,1 2,2 %
18 Australien 0,5 2,1 %
19 Kanada 0,5 1,5 %
20 USA 4,0 1,3 %
21 Nederländerna 0,2 1,2 %
22 Indonesien 1,9 0,8 %
23 Frankrike 0,5 0,8 %
24 Indien 8,1 0,7 %
25 Bangladesh 1,0 0,6 %
26 Ryssland 0,5 0,4 %
27 Brasilien 0,5 0,3 %

Källa: ARDA (2005): Most Buddhist Nations (2005)The Association of Religion Data Archives. (Länken och sidan kontrollerad 2012-11-06.)

Buddhismens utbredning i Östasien har förändrats i stor omfattning genom århundradenas lopp. Dess konkurrenter har varit hinduismen, och senare islam.

Buddha[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Buddha

Buddha är den titel som alla upplysta förvärvar, och enligt buddhismen har det funnits många buddhor. Den historiska personen Buddha syftar på grundaren Siddhartha Gautama. Han är även känd som Śākya-muni Buddha, "den vise eller vakne av Śākya-klanen".

Det finns många muntliga berättelser om Buddha men säkra fakta om hans liv är få. Enligt den gängse berättelsen - som till största delen inte finns i Tipitaka, utan har författats senare - föddes han i Śākyafamiljen (Shakyafamiljen), en välbärgad aristokratfamilj, i dess arvland i trakten av nuvarande Gorakhpur i gränstrakterna mellan Nepal och Indien, norr om Ganges. Det finns nu ett tempel på platsen i byn Rummindei (pali Lumbini) i Nepal.

Det är framförallt fyra händelser/platser i Buddhas liv som har framhållits: hans födelse och ungdomsår i Lumbini/Kapilavastu, hans upplysning under bodhiträdet i Bodhgaya, hans första undervisning i Sarnath och hans död eller nirvana i Kusinagara. De fyra platserna förknippade med dessa händelser var redan under härskarkejsaren Asokas tid (273-232 f.Kr.) viktiga pilgrimsmål. Buddhas liv som det berättas genom otaliga litterära och konstnärliga verk är religiösa berättelser.

Theravada, Mahayana och Vajrayana[redigera | redigera wikitext]

Två eller tre överlevande linjer av spridning har skett (Det fanns tidigare många fler): Dels den sydliga Pali-baserade transmissionen, Theravada (de äldstes lära), dels den nordliga Sanskrit-baserade transmissionen Mahayana (den stora vagnen/farkosten), och dels Vajrayana, Indo-tibetanska metoder baserade på Mahayana.

Theravada finner man bl.a. på Sri Lanka, i Myanmar (Burma), Thailand, Kambodja och Vietnam. Mahayana, den nordliga Sanskrit-baserade grenen finner man främst i Kina, Korea och Japan. Vajrayana finner man främst i Tibet, Mongoliet, Bhutan, Kina, norra Indien och Nepal, men även den japanska Shingon-riktningen är en typ av vajrayana-buddhism. Vajrayana finns även i europeiska områden som Kalmuckien.

Vare sig Theravada eller Mahayana har dragit sig för att göra tillägg till den äldre nikaya-buddhism ur vilken de utvecklades, men tilläggens art skiljer sig mellan riktningarna. Theravada accepterar Pali-kanons tredje korg, innehållande religionsfilosofiska och psykologiska resonemang som källkritisk forskning påvisar skiljer sig något från den andra (äldre) korgens läroinnehåll. Huruvida Mahayana-buddhismens mildare klosterregler eller Theravada-buddhismens strängare klosterregler bäst återspeglar den äldsta buddhismens klosterliv, var föremål för debatt (och tendentiös historieskrivning) mellan riktningarna, främst under äldre tid, och det nutida historiska forskningsläget är inte längre lika benäget att ge Theravada-buddhismen rätt på denna punkt. Det förefaller som om både Mahayana-buddhism och Theravada-buddhism tog intryck av mahayana-författaren Nagarjunas Madhyamika-filosofi fr.o.m. 200-talet e.Kr. Medan Theravada endast accepterar tjugoåtta buddhor[26], accepterar Mahayana sedan ca år 100 f.Kr. ett växande antal buddhor, numera hundratals. Mahayana-buddhism accepterar och studerar (till skillnad från Theravada-buddhism) Prajnaparamita-litteraturen, som växte fram under det första århundradet f.Kr. Förutom prajnaparamita-litteraturen, accepterar Mahayana-buddhistiska riktningar ett stort antal andra sutror som inte ingår i Pali-kanon, bl.a.: Lotus-sutran (Saddharmapundarika Sutra), Blomsterkrans-sutran (Avatamsaka Sutra), Lankavatara Sutra och Sandhinirmocana Sutra.

Den mest noterbara skillnaderna mellan grenarna är att man i Mahayana inkluderar ett bredare perpektiv, där man inte enbart strävar mot upplysning för sin egen del, utan även för att alla andra varelser, som man håller lika högt som sin egen "kära mor". Tonvikt ligger därmed mer på medkänsla och kärleksfull vänlighet. Mahayana innebär även en fördjupad filosofisk förståelse av tings ontologiska tillstånd, med mer tonvikt på tomhet och avsaknaden av beståndsdelars inre essäns. Kärlek/medkänsla och insikt/visdom ses därmed som vingarna på en fågel - båda behövs. Mahayanabuddhisterna brukar därför något nedsättande kalla Pali-traditionen (Theravada) för hinayana, vilket betyder "Den lilla vagnen/farkosten", eller "det smala perspektivet", vilket anspelar på att man enbart vill nå upplysning för sin egen del, och därmed inte kan uppnå fullt buddhaskap, utan enbart tillståndet av en s.k. Arhat. Det finns dock ingen konflikt mellan perspektiven, utan anses snarare vara ett stegvist fördjupande där de subtila skillnaderna erbjuder något olika vägar anpassade för olika personligheter och dispositioner.

Den tibetanska traditionen, som anses vara den mest helomspännande, inkluderar exempelvis alla tre yanas: Hinayana (Therevada), Mahayana och Vajrayana - där man inleder med träningen med Hinayana och fortsätter sedan till Mahayana. Vajrayana som betyder "Diamantvägen" eller "Blixtvägen" (vilket anspelar på dess direkthet) utgår från Mahayana, och är en avancerad och mer direkt metodik. I kontrast med både Therevada och Mahayana som bygger på en stegvis väg ackumulerad över flertalet livstider, är Vajrayana utformad för att nå upplysning i en och samma livstid. Det mest karaktäristiska för Vajrayana är att med direkt perception skära igenom det "vanliga" upplevandet och vila i sinnets naturliga tillstånd - fritt från alla konstruerade koncept och referenspunkter. För att underlätta detta inkluderas en mängd tekniker så som bl.a. manipulation av kroppens energiströmmar, åkallan av upplysta varelsers välsignelser, en nära och tät relation till sin lärare och en "ren perception" där alla intryck, andra och en själv ses som perfekta och fulländade och som buddhanaturens spontana uttryck.

Dalai Lama är förmodligen den mest kände mahayana/vajrayanabuddhisten, eller den mest kände levande buddhisten överhuvudtaget. En stor gren inom mahayanabuddhism med starka monoteistiska inslag är amidismen (shinbuddhismen Det västra paradiset eller Det rena landet).[27]

Siddhartha Gautama med sina första fem lärjungar.

Viktiga begrepp[redigera | redigera wikitext]

Karma och pånyttfödelse[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Karma

Karma är ett begrepp som kan spåras tillbaka till Upanishaderna. Enligt dessa texter genererar goda gärningar god karma och onda gärningar ond karma, vilket i sin tur bestämmer vad en människa återföds som i nästa reinkarnation. Buddhisterna utvecklade synen på karma. Karma anses svårgreppbart, men kan mycket förenklat beskrivas som ett orsak- och verkanförhållande som styrs av djupt rotade emotionella och kognitiva reaktionsmönster. När ett fastklamrande till ett "jag" finns (och det gör det hos varenda människa som har en oskadad hjärna), skapas genom varje avsiktlig tanke, ord och handling ett slags gärningsstoff – karma: god, neutral eller ond. Ansamlingen av gärningsstoff i kombination med "livshungern" leder, förenklat sett, efter den enskildes död till att en ny människa[28] blir till någonstans i världen; en människa med exakta förhållanden och förutsättningar att ta itu med bakläxorna från "sina" tidigare liv. Den renodlade buddhisten har ett nästan vetenskapligt tänkande och någon själ eller gud är inte inblandad i denna återtillblivelseprocess. Något överförs från den som dör till den som föds, men det är svårt att hitta ett ord för detta. Buddhister brukar beskriva det som en ljuslåga som förs vidare till nästa ljus. Elden brinner vidare på grund av karmaprocessen, men nästa ljus kan se annorlunda ut. [29] För att en ny människa ska bli till måste någon annan dö någon annanstans. Ett embryo eller ett foster i moderslivet är resultatet av tre ting: faderns spermie, moderns äggcell samt karma (eller karmaenergi) från någon samtidigt avliden som ger liv och initial medvetenhet åt embryot.[30] Det finns buddhister som tror att man genom intensivt sökande kan återfinna det barn som är den återfödde avlidne (jfr lamaism). Det finns buddhister som hellre talar om återtillblivelse än om återfödelse eller reinkarnation.

Det slutliga målet i buddhismen är att uppnå ett fullkomligt upplyst stadium, buddhaskapet, och därmed erhålla möjligheten att aldrig mer återfödas, nå nirvana. En buddha har avslöjat eller förstått sinnets sanna natur, att jaget och alla dess drifter blott är en illusion, och upphör därför att generera karma. Att uppnå detta upplysta stadium, d.v.s. bli en buddha, innebär fullkomlig visdom (en total förståelse för hur allt hänger ihop), universell kärlek och medkänsla, samt extatiska lyckokänslor. Buddhan alstrar inte någon mer karma (observera – varken positiv, neutral eller negativ) och därmed finns det inget som ger upphov till ytterligare återfödelser. Buddhaskapet innebär uppnående av nirvana redan före kroppens död – men vad händer med buddhan efter den fysiska kroppens död? Är nirvana utplåning, att för alltid somna in och aldrig mer existera i någon form? Kanske var det ett ideal för fattiga och sjuka människor i Indien för 2500 år sedan. Buddha själv och skolade buddhister har emellertid alltid hävdat att nirvana är ett slags existens som inte går att beskriva. Narada Mahathera skriver:

Man kan inte säga att det inte existerar något ljus bara för att en blind människa inte kan se det. (...) Existerar arahanten efter döden eller inte? Buddha svarar: "Arahanten som befriats från de fem grupperna av existens eller fastklamrande är djup och omätbar som det mäktiga havet. Att säga att arahanten är återfödd skulle inte passa i denna fråga. Att säga att arahanten varken är återfödd eller icke återfödd skulle inte passa i denna fråga." Man kan inte säga att arahanten är återfödd eftersom alla begär som utgör villkor för återfödelse är utplånade. Inte heller kan man säga att arahanten är förintad eftersom ingenting finns att förinta. [31]

Men buddhaskap och nirvana är ett mycket avlägset mål. Många buddhister strävar efter det mer kortsiktiga målet att återfödas i ett universum eller himmel där det är graden av lidande/otillfredsställelse är lägre än på jorden. [32]

Buddha Dharma avsäger sig extremerna självspäkelse och frosseri, och lyfter fram balans och medelväg som det mest hälsosamma.

De fyra sanningarna[redigera | redigera wikitext]

De fyra sanningarna är de uttalade satserna om lidandets (dukkha) orsak och dess upphävande. Enligt skrifterna undervisade Buddha om de fyra ädla sanningarna i sin första predikan.[33] De anses ofta innehålla det väsentligaste och den innersta naturen i Buddhas läror.

De fyra sanningarna är:

"Det finns lidande i världen", "orsaken till lidandet är begäret", "begäret kan och måste utplånas", "vägen till att släcka begäret är den Åttafaldiga vägen".[34]

Man har haft vissa svårigheter med att översätta begrepp från de utdöda indiska språken sanskrit och pali till moderna språk så att de ger maximal förståelse för de buddhistiska begreppen. Som alternativ till "lidande" har det mindre tunga "otillfredsställelse" eller "olust" ofta använts liksom det tyngre "smärta".

Uppfattningar om den högsta verkligheten[redigera | redigera wikitext]

Enligt skrifterna vägrade Buddha under sin livstid att svara på ett flertal metafysiska frågor. Angående ämnen huruvida världen är evig eller förgänglig, begränsad eller obegränsad, om enhet eller separation av kropp och själ eller liknande, var Buddha bestämt stum. De flesta buddhister är överens, till en högre eller lägre grad, att ord är otillräckliga för att beskriva målet.[35]

Upplysning[redigera | redigera wikitext]

Alla traditionella buddhister håller med om att Gautama Buddha inte var den ende Buddha; det lärs generellt ut att det funnits många tidigare 'Buddha' och att det kommer träda fram andra 'Buddha' i framtiden också.

Inom Mahayana tenderar man att inte se Buddha som blott mänsklig, utan som en jordisk återgivning av en evig, ändlös och allestädes närvarande varelse, utöver området och räckhåll för eftertanke, och som inte kan omfattas med mänskligt förstånd. I vissa Mahayana-skolor betraktas Buddha, Dharma och Sangha som ett; alla tre ses som den evige 'Buddha'.[36]

Utövande av buddhism[redigera | redigera wikitext]

Hängivenhet[redigera | redigera wikitext]

I likhet med hinduismen, använder buddhismen ordet puja om rituella uttryck för hängivenhet, artighet och vördnad. I traditionella buddhistiska kulturer utövar buddhister sedvanligen sakkara-puja, offrandet av fysiska ting, och patipatti-puja, offrandet av recitationer och meditationsövningar, någon gång under dagen. I början av dessa ritualer är det brukligt att upprepa tillflykten till de tre juvelerna. Utformningen av dessa övningar varierar något mellan olika buddhistiska riktningar och mellan olika geografiska regioner.

Det är vanligt att varje hushåll har en privathelgedom någonstans i hemmet. Ibland är den utformad som ett antal små bord eller hyllor i skiftande storlekar stående på varandra, men kan i Japan ibland vara utformad som ett skåp. Helgedomen innehåller vanligtvis en staty eller målning av någon buddha (Vilken av buddhorna som avbildas varierar mellan olika riktningar, och Nichiren-buddhismen föredrar en kalligrafi av en vers ur Lotussutran). Välbärgade hem kan låta den centrala buddhabilden flankeras av flera buddhor, bodhisattvor eller skyddsandar. Det är också brukligt med kärl i vilka man kan offra blommor, vatten, ljus, rökelse eller matvaror. I Kina och Japan är det vanligt att även förvara minnesplaketter över hädangångna släktingar i privathelgedomen.

Tillflykt till de tre juvelerna[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: De tre juvelerna

Det första steget inom de flesta former av buddhism fordrar traditionellt att ta sin tillflykt - som underlag för sitt religiösa utövande - till de tre juvelerna.[37] Tibetansk buddhism lägger ibland till en fjärde tillflykt, till Laman.

De tre juvelerna är:

  • Buddha – titeln för dem som funnit upplysning liknande Gautama Buddha.
  • Dharma (Pali: Dhamma) – läran och lagen förklarad av Buddha.
  • Sangha – den gemenskap som buddhistiska klostermunkar eller nunnor upprätthåller, den enhet som råder mellan människor som sida vid sida anstränger sig för de olika stadierna av upplysning.

Recitativ[redigera | redigera wikitext]

Det kinesiska ordet för recitativ, gongyo, har även lånats in som fackterm i de japanska, koreanska och vietnamesiska språken. I Japan förekommer även termerna o-tsutome och shōjin. Vanligt förekommande korta texter att recitera vid puja är: De fyra ädla sanningarna, de fem föreskrifterna och den åttafaldiga vägen. Därutöver varierar valet av sutra-citat, mantra och/eller gatha mycket mellan olika buddhistiska riktningar, samt enligt personliga val. I Kina och inom Zen är recitationen av Hjärtsutran – ett kort utdrag ur den mycket omfattande Prajnaparamita-litteraturen – vanlig. Det rena landets buddhism reciterar ofta någon av de tre sukhavati-sutrorna och Amitabha Buddhas mantra. Tendaibuddhismen kombinerar alla de förutnämnda recitativen med utdrag ur Lotussutran. Inom Nichirenbuddhismen är recitationen av Lotussutran viktigast.

Meditation[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Meditation

Meditation är en systematiskt använd psykisk och kroppslig teknik som innebär fokusering och koncentration kombinerad med avspänning. Det finns olika former av meditation men meningen är att man ska få stopp på sina tankar, lyssna inåt och att stilla sitt sinne.

Vipassanā (pāli) eller vipaśyanā (विपश्यना, sanskrit), 'insikt', respektive samatha (Sanskrit: शमथ), 'koncentration' eller 'mindfullness', är två meditationstekniker som sägs härstamma från Buddha och ha utövats i 2 500 år.

När meditatören väl uppnår en stark och kraftfull koncentration (Dhyana) är hans sinne redo att framtränga och vinna insikt om den ultimata verklighetens natur, för att sedan slutligen frigöras från allt lidande.

Visdom[redigera | redigera wikitext]

Prajña (sanskrit) eller paññā (pāli) är den visdom som kan utsläcka lidandet och medföra bodhi (uppvaknande).

I början nås visdom på en föreställningsmässig nivå genom att lyssna på predikningar, läsa, studera och ibland recitera buddhistiska texter och engagera sig i samtal.

Den som inte vet talar , den som vet talar inte.

Metta Bhavana[redigera | redigera wikitext]

Metta Bhavana är en typ av meditationsövning som odlar medkänsla (Pali: metta) gentemot sig själv, vänner, ovänner, mänskligheten, djur och andar. Den förekommer vanligtvis som ett komplement till, inte en ersättning för, vipasyana och samatha.

Zen[redigera | redigera wikitext]

Zenbuddhistiskt tempel i Kyoto, Japan.
Huvudartikel: Zen

Zen (kinesiska/kanji/hanja: 禅) är en gren av Mahayana som uppstod i Kina på 500-talet, enligt traditionen av den indiske munken Bodhidharma vid Shaolintemplet, och därifrån spred sig till närliggande länder. Till övriga delar av världen har zen spritt sig framförallt från Japan efter andra världskriget och ordet zen är just det japanska uttalet av det kinesiska tecken, chan 禅, som användes för att översätta sanskritordet dhyāna, "meditation".

Zenbuddhismen menar att man kan nå satori (”upplysning” på japanska) genom zazen (zenbuddhismens sittande meditation) men även andra metoder finns, exempelvis suizen (flöjtspelsmeditation). Zenmästare kallas de andliga ledare som ska vägleda zenbuddhistiska utövare till upplysning. Två berömda japanska zenmästare är Hakuin och Dogen.

Målet med zen är att finna sin Buddhanatur, vilket för enkelhetens skull kan liknas vid upplysningen inom buddhismen. Detta stadium uppnås när man ser in i sin ursprungliga natur, varpå man automatiskt ser det sanna i hela universum och i naturen. Men för att nå detta mål krävs en hel del ansträngning, både fysisk och mental.

Tantra[redigera | redigera wikitext]

Tantra (sanskrit, eg. "varp", "ränning" till en väv; sedan "grundlag", "norm", slutligen "lära", "lärobok"), är namnet på en del religiös-litterära verk, i vilka mystik och magi spelar huvudrollen. De bildar en huvudgrupp av de ritualböcker, som tillhör den senare hinduismens mystik. Från och med 600-talet fick denna mystiska praxis insteg i den så kallade nordliga buddhismen (mahayana) och därmed även i den form därav, som benämns den tibetanska lamaismen. Det tibetanska tantra (tib. rgyud) bildar den sjunde avdelningen av lamaismens kanoniska skrifter (Kanjur, äldre Kaigyur) omfattande 22 band, som innehåller beskrivningar av olika gudomliga väsen, anvisning till anordnande av mandalas (cirklar) till att motta eller uppfånga dessa gudomar, vidare offer, böner, hymner, trollformler samt avhandlingar om astronomi, astrologi, kronologi, medicin och naturfilosofi. Tantraläran studeras vid de tibetanska högskolorna i förbindelse med de filosofisk-metafysiska lärorna.

Buddhistisk etik[redigera | redigera wikitext]

De dygder och regler som förespråkas i buddhismen är visserligen snarlika de som finns i uppenbarelsereligionerna (zoroastrism, judendom, kristendom, islam, bahá'í) – att inte döda, inte stjäla, inte ljuga, osv – men målsättningen är inte densamma. I uppenbarelsereligionerna handlar det om att undvika synder eftersom människan en dag ska stå till svars inför Gud. I buddhismen ges föreskrifter/regler till människorna för att de ska kunna generera så mycket bra karma och så lite dålig karma som möjligt. Det är alltså inte fråga om mängden synder på samvetet, utan om konstruktiva (förtjänstfulla) eller destruktiva (icke förtjänstfulla) handlingar - de som leder till lycka och de som leder till det motsatta. Dessa råd är också självpåtagna och praktiseras endast av dem som åtagit sig att göra det, för sitt eget och alla levande varelsers bästa.

De fem vanligaste buddhistiska föreskrifterna (reglerna) är :

  1. Att inte döda - utan värna allt liv
  2. Att inte ta det som inte är givet - utan respektera andras ting
  3. Att inte ägna sig åt olämplig sexualitet - utan vara omtänksam och ansvarsfull
  4. Att inte ljuga - utan att tala sanning
  5. Att inte orsaka att andra människor missbrukar droger, eller själv missbruka dem - utan hålla sinnet klart

Sedan finns även:

  1. Att inte tala om andras fel - utan vara förstående och medkännande
  2. Att inte upphöja sig själv och nervärdera andra - utan övervinna egna brister
  3. Att inte undanhålla andlig och materiell hjälp - utan fritt ge när så behövs
  4. Att inte hänge sig åt vrede - utan vara överseende
  5. Att inte smutskasta de tre juvelerna - utan upprätthålla dem

De fem första är traditionellt avsedda för lekmän men man kan även ta till sig de fem senare, då de som är monaster praktiserar så många som 227 regler. De tio reglernas främsta egenskap är att den som praktiserar dem väl förr eller senare får ett tankeliv fritt från lidande eftersom de handlingar som undviks är de vanligaste orsakerna till lidande. Ett sinne fritt från lidande är ett sinne som har en bättre meditativ förmåga, en bättre förmåga att någon gång uppnå nirvana. Moral på pali heter sila och betyder disciplin. En disciplin är här menat som förmågan att följa övningen som man bestämt sig för att praktisera.

Det skall också noteras att reglerna i grunden inte är dogmatiska, det finns undantag från de flesta, fast det är rekommenderat att så gott som möjligt följa dem då de så gott som alltid leder till det bästa så länge sinnet är fritt från negativa handlingar när reglerna följs.

Klosterliv[redigera | redigera wikitext]

Pratimoksha (sanskr., motsvarande pali pati-mokkha) är en buddhistisk religiös text innehållande vissa ordensregler för munkar och nunnor.[38]

Ordet betyder egentligen (som adjektiv avledning av ett substantiv pratimoksha "befrielse, absolution, avlösning") "hörande till avlösning", som substantiv "avlösningsformulär". Ursprungliga anordningen av texten var egentligen ett frågeformulär (biktformulär), enligt vilket de buddhistiska munkarna och nunnorna på vissa regelbundna tider skulle utfrågas om iakttagandet av vissa för dem gällande regler, på grund varav de kunde erhålla avlösning.

Nunnor och munkar måste följa alla buddhismens 227 klosterregler, så som de författades av Buddha. Till exempel får de inte:

  • äta efter middagstid, se tv och spela poker
  • ägna sig åt musik, dans eller andra världsliga nöjen
  • pryda sig
  • sova i en bred säng
  • ta emot guld, silver eller annat av värde [39]

De enda ägodelar de får ha är:

  • två livklädnader,
  • en nål och ett bälte av tyg,
  • en tiggarskål,
  • en rakkniv
  • en vattensil

Historia[redigera | redigera wikitext]

Buddhistisk proselytism vid tiden för Indiens första kejsare, Ashoka den store (273-232 f.Kr.).

Buddhismen leder sitt ursprung från en av de många frälsningslärare och ordensstiftare, som uppstod i Indien i världssmärtans tidevarv, när den högre andliga kulturen och den djupare självkunskapen gjort den gamla offerreligionen och den spekulation, som anslöt sig därtill, otillräcklig för andens behov. De flesta av dessa ordensstiftares verk har spårlöst försvunnit. Av de mer betydande har jaina-sekten, som fanns före Buddha och ännu fortlever, för Indiens religionshistoria haft en med buddhismen jämförlig vikt. Buddhismen ensam har fått världshistorisk betydelse. Förklaringen därtill torde till stor del böra sökas i stiftarens personlighet.

Buddhismens utveckling kan delas in i tre tidsperioder.

  1. Någon gång före 380 eller 360 f.Kr. Buddhas livstid. Ett forskningssymposium 1988 utpekade med viss försiktighet tidpunkten för Buddhas död till någon gång 420-380 f.Kr.[40]. Den lankesiska krönikan Dipavamsa, som författades på 200- eller 300-talet e.Kr., tidfäster Buddhas död till 544 f.Kr, medan indiska buddhistiska källor utpekar 368 f.Kr. som året för Buddhas död. Det är ännu för tidigt att bedöma om resultaten av Unescos, 2011 påbörjade, utgrävning i Lumbini verkligen talar för att placera tidpunkten för Buddhas verksamhet till 600- och 500-talet f.Kr.
  2. 380 f.Kr–100 e.Kr. Ashoka (259-232 f.Kr.) krigade och tog alla kungadömen och enade Indien. Han fick skuldkänslor och bestämde att Indien skulle vara buddhistiskt och han bildade buddhistiska skolor.
  3. 100 e.Kr–700 e.Kr. Under denna period sprids buddhismen. Det västligaste buddhistiska monument – som kan vara grunden till en stor stupa – finns i sydöstra hörnet av det gamla citadellet i Khiva i Turkmenistan.[41]

Buddhismen växte hastigt, och fanns redan under Buddhas tid i stora delar av norra Indien. Buddhismen vände sig redan under Siddhartha Gautamas levnad till både kvinnor och män vilket var ytterst ovanligt i kastsamhällets Indien. Även utan att bli munk eller nunna kunde man sluta sig till orden och understödja den, liksom förhållandet är med tertiarierna inom franciskanerorden, den företeelse inom kristendomen, som erbjuder de flesta jämförelsepunkterna med buddhismen.

  • 383 f.Kr. - 250 f.Kr. Vid en svårdaterad tidpunkt under denna period splittrades den tidigaste buddhismen, p.g.a. skilda åsikter om klosterreglerna (den första korgen). Källtexterna om splittringen, som skrevs ned mycket långt efter tidpunkten, är inte eniga om tidpunkten, sakfrågorna eller om hur många dotteriktningar (nikaya-buddhism) som bildades, inte heller om exakt hur de var släkt med varandra.
  • 300 f.Kr. kommer buddhismen till Nepal
  • 200 f.Kr. etableras Tamraparniya-buddhismen, en dotterriktningar till Vibhajavada-buddhismen, på Sri Lanka (Ceylon) genom Mahindas missionerande, men splittras med tiden i Theravada (de gamlas lära), Abhayagirivihara och Jetavanavihara
  • 200-talet f.Kr. görs en systematisering av buddhismen i tre lärosamlingar, s.k. "korgar", Tripitaka (sanskrit) eller Tipitaka (pali). Dessa klosterregler, sutror och kommentarer vidareförs inledningsvis muntligt, och det dröjer ytterligare 200 år innan de skrivs ned inom Theravada. Den tredje korgen accepteras inte som ursprunglig av alla riktningar, och några samlar en egen tredje korg. Dharmaguptaka-buddhismen lägger till en fjärde och femte korg.
  • strax efter 100 f.Kr. Antalet vördade buddhor börjar växa i det geografiska område som nu är Pakistan
  • första årh. f.Kr. Mahayana (den stora farkosten) eller nordlig buddhism uppstår ur Dharmaguptaka-buddhismen och Mahasanghika-buddhismen, och kallar nedlåtande somliga äldre riktningar för Hinayana (den lilla farkosten). I mahayana-miljöer skrivs de första sutrorna ned på sanskrit, men under ett fåtal decennier betraktar Theravada nedskrivning som en farlig nymodighet.
  • 29 f.kr. Theravada-buddhister börjar skriva ned den tidigare muntligt överförda Tipitaka på pali.
  • 100- el. 200-talet e.Kr. Sautrantika-buddhismen accepterar endast den andra korgens skrifter, sutrorna.
  • 150 bildades det första kända buddhistiska samfundet i Kina.
  • 180-talet Under inflytande av Lokasema sprids början till Rena Landets skola i Kina
  • ca 200 Nagarjuna populariserar Madhyamika-buddhismen, baserad på Ratnakutasutra
  • 300-talet Yogacara-buddhismen uppkommer, baserad på Sandhinirmocanasutra, sprids och debatterar med Madhyamika-buddhismen
  • 400-talet börjar indier som utvandrat sprida mahayanabuddhismen i Thailand, Burma och till delar av det som idag är Indonesien. Den Lankavatarasutra-baserade Chan-buddhismen börjar växa fram i Kina
  • 402 Rena Landets skola i Kina får fastare organisation medelst klostret vid Lushan
  • 500-talet Buddhismen sprids via kineserna till Vietnam, Korea och Japan. I Kina grundas den Lotussutra-baserade Tiantai-buddhismen
  • 600-talet Buddhismen sprids till Tibet via Swatdalen i väster och från Indien i söder. Den tidigare inflytelserika Dharmaguptaka-buddhismen dör ut, men dess klosterregel överlever i kinesiska och vietnamesiska kloster. I Kina organiserar Dushun (557-640) Huayan-buddhismen, baserad på Blomsterkrans-sutran, men riktningen vinner inflytande först under Dushuns andra efterträdare Fazang (643-712)
  • 700-talet Mahayana och Tantrism blir viktigast i Tibet, men buddhismen utplånas nästan i Tibet 850-1000 p.g.a. av motståndet från den inhemska religionen Bon
  • 600-1392 är buddhismen statsreligion i Korea – inledningsvis Hwaom-buddhismen (motsvarande kinesiska Hua-yen och japanska Kegon) med inslag av det rena landet och tantrisk buddhism.
  • 600-1300 är delar av nuvarande Indonesien, Malaysia, Thailand och Filippinerna det största buddhistiska kungadömet i Sydostasien under Sriwijaya-dynastin, som hade sin huvudstad i Java. Många buddhistiska högskolor och kloster byggdes och berömda buddhistiska utläggare, som Dharmapala och Sakyakirti, undervisade. Ett annat stort buddhistiskt rike var det av Sailendra-klanen styrda Mataram i centrala Java under 700- och 800-talet i centrala Java.[42]
  • 618-845 upplevde buddhismen en guldålder i Kina under början av Tangdynastins tid: Hua-yen, Tiantai, Det rena landet, Chan.
  • 736 Huayan-buddhismen förs från Kina till Japan, och dess japanska form, Kegon, organiseras av Roben i Todaiji. Buddhismen i Japan, med centrum i Nara, organiserar sig inledningsvis i sex separata riktningar. Dessa riktningar med enbart celibatära munkar finns fortfarande kvar, med huvudkontor i Nara, men har numera betydligt färre lekmannaanhängare än de sju yngre buddhistiska huvudriktningarna i Japan.
  • 794-1186 Tendai- och Shingon-skolorna införs från Kina till Japan och blir adelns religion
  • 800-talet Genom vedanta intensifieras den länge krympande hinduismen i Indien, och många indiska buddhister börjar konvertera till hinduismen, som återväxer
  • 822 Gifta munkar börjar förekomma i Japan, genom att bodhisattvalöften ersätter de gamla klosterreglerna (vinaya), och genom att gifta munkar knyts som tertiärer till celibatära kloster
  • 845-846 Kinas kejsare förföljer alla religioner utom konfucianismen och taoismen, och många buddhistiska riktningar försvagas eller dör ut
  • 846 Kinas nya kejsare utfärdar toleransedikt: De buddhistiska riktningar som återhämtar sig bäst efter förföljelsen är Det rena landet och Chan. Sanjiao, Li Shiqians lära från 500-talet, att buddhism, konfucianism och taoism kompletterar varandra, börjar gradvis vinna popularitet i Kina under återuppbyggnaden, i syfte att försvara buddhismen
  • 1000-talet Den tidigare mycket utbredda centralasiatiska Sarvastivada-buddhismen dör ut p.g.a. konversioner till islam. En koreansk version av Tiantai-buddhismen, Cheontae, och den koreanska versionen av Chan, Seon, införs i Korea.
  • 1052 Under inflytande av Naropa grundar Marpa Lotsawa Kagyu-buddhismen i Tibet
  • 1054 Den indiske missionären Atisha dör efter att ha grundat Kadam-buddhismen i Tibet
  • 1073 Konchog Gyalpo grundar Sakya-buddhismen i Tibet
  • 1100-talet Theravadabuddhismen konkurrerar ut mahayana och tantrisk buddhism på Sri Lanka
  • 1100-talet Theravada sprids till Burma, Thailand, Kambodja och Laos och konkurrerar nästan ut Mahayana. Hinduismen ökar på buddhismens bekostnad i Indien.
  • 1124 Den japanska allmogen dras till Jodo eller Amida-buddhismen (japanska varianten av det rena landets buddhism), som bryter sig ur Tendai-buddhismen
  • 1164 Den splittrade buddhismen på Sri Lanka återförenas i Theravada
  • 1192-1335 Kamakuratiden i Japan. Det rena landets buddism splittras i en celibatär gren och en folklig gren med gifta munkar. Nichiren-buddhismen i Japan uppkommer genom en utbrytning ur Tendai-buddhismen. Det rena landets buddhism breder ut sig tillsammans med Zen och Nichiren. Alla tre förenas av föreställningen att en exklusiv metod är lämpad för alla människor.
  • 1200 – 1400-talet Under det från centrala Java styrda Majapahitriket (Java med vasallstater på Malackahalvön, Sumatra, Bali, Borneo, Sulawesi, Timor, Papua Barat) existerar (mahayana)buddhismen och hinduismen parallellt, och viss sammanblandning förekommer. Därefter slår islam igenom i öriket. Buddhismen minskar avsevärt i utbredning och betydelse i Indonesien, och är snart begränsad till ön Bali och närliggande områden i östra Java.[43]
  • 1200-talet Buddhismen börjar försvinna i Indien p.g.a. den muslimska invasionen. Erövrarna bränner ned kloster, bibliotek och universitet och dödar munkarna, som till följd av sin buddhistiska tro inte gör mycket motstånd.
  • 1294 Jonang-buddhismen i Tibet grundas
  • 1392-1910 Statsmakten i Korea tvingar Hwaom och Cheontae att assimileras med Seon
  • 1400-talet Islams expansion leder till att indisk mahayanabuddhism dör ut. Den börjar emellertid återvända i begränsad skala under 1900-talet. Även i Malaysia och Indonesien raderas buddhismen nästan ut av islam, och överlever bara på Bali och i östra Java.
  • 1409 Tsongkhapa reformerar Kadam-buddhismen, grundar klostret i Ganden, Tibet, och ger upphov till Gelug-buddhismen
  • 1411 Den förste Dalai Lama (utan politisk makt)
  • 1450-talet Det japanska bruket att knyta varje hushåll till någon buddhistriktnings bytempel eller stadsdelstempel börjar slår igenom (och kommer att vara fullt genomfört ca 1650), och, då det sydasiatiska bruket att munkar dagligen tigger mat har svårt att accepteras i japansk miljö, blir begravningsavgifter de japanska bytemplens huvudinkomst[44]
  • 1642 Den femte Dalai lama blir statschef i Tibet.
  • 1650 Förföljelse av Jonang-buddhismen inträffar i Tibet
  • 1665 Japanska myndigheter förbjuder uppkomsten av ytterligare buddhistiska riktningar, förutom de då befintliga tretton[45]
  • 1830 Europeiska imperialister döper buddhismen till buddhismen.
  • 1851 De första japanska buddhistiska immigranterna i Kalifornien
  • 1853 Kinesiska immigranter bygger det första buddhisttemplet i San Francisco
  • 1868-1873 Under Meji-restaurationens inledande år förföljs buddhismen i Japan, och shinto favoriseras av statsmakten
  • 1886 Den pågående Meji-restaurationen tvingar tidigare dubbelanslutna japaner att välja mellan buddhism och shinto, vilket leder till att antalet personer som identifierar sig med någondera sjunker
  • 1893 Vid världsreligionernas parlament i Chicago görs buddhismen känd genom representanterna theravadabuddhisten Anagarika Dharmapala och zenbuddhisten Soyen Shaku. Ett tal skickat av rena landet-buddhisten Kiyozawa Manshi läses upp för representanter och deltagare.
  • 1900-talet Buddhismen börjar återvända till Indien. Den sprider sig något till Europa och Nordamerika.[46][47]
  • 1911 Den japanska ockupationsmakten tvingar koreanska buddhister att införa gifta munkar och privatägda tempel efter japanskt mönster
  • 1917 Under inflytande av Taixu (1890-1947) börjar en modernistisk buddhism – sedermera känd som engagerad buddhism eller humanistisk buddhism – att växa fram i Kina och Taiwan. Exempel på yngre företrädare är Dongchu (1907-1977), Sheng-yen (1930-2009) och Cheng Yen (f. 1937). Rörelsen kännetecknas av engagemang i frågor som fred, miljö, mänskliga rättigheter, katastrofhjälp och allmän sjukvård, och har påverkat vietnamesen Thich Nhat Hanh och den japanska Tendai-buddhismens "Lys-upp-ditt-hörn"-kampanj.
  • 1924 Won-buddhismen, med synkretiska inslag av konfucianism och taoism, uppkommer i Korea
  • 1926 Buddhist Society (UK) blir en självständig organisation och är en av de äldsta buddhistorganisationerna i Europa
  • 1950-talet Alan Watts och beatnik-kulturen populariserar buddhism i USA, medan D. T. Suzuki populariserar modernistisk Rinzai Zen i Europa
  • 1950 World Fellowship of Buddhists grundas i Colombo, Sri Lanka
  • 1953 Zhōngguó Fójiào Xiéhuì – Kinas Buddhistassociation – grundas, och fungerar som ett trossamfund och ett kontaktorgan mellan religionsdepartementet och enskilda kloster
  • 1954 Sanbo Kyodan grundas i Japan som en zen-riktning som förenar Soto och Rinzai. Rörelsen bidrar till att popularisera Zen i Europa och USA, även bland utövare som inte självidentifierar sig som buddhister
  • 1955 Celibatära munkkloster reorganiseras i Korea under trossamfundet Jogye-orden, under vilken 90% av landets buddhister sorterar
  • 1956 De kastlösas ledare, tillika den indiska författningens huvudförfattare, Babasaheb Ambedkar, avsvär sig hinduismen och övergår till buddhismen. Många andra kastlösa följer hans exempel och antalet buddhister i Indien stiger snabbt från några hundratusen till flera miljoner.
  • 1959 Den 14:e Dalai lama går i exil till Indien p.g.a. den kinesiska ockupationen av Tibet.
  • 1966 World Buddhist Sangha Council grundas i Colombo, Sri Lanka
  • 1966-1976 Förföljelse av buddhister sker i Kina
  • 1967 Taisen Deshimaru börjar popularisera Soto Zen i Europa. Dennis Lingwood (sedermera känd under dharmanamnet Sangharakshita) grundar Västerländska Buddhistordens Vänner (sedermera Triratna)
  • 1969 Thich Nhat Hanh för vietnameisk buddhism till Frankrike
  • 1970 Den kontroversielle Chögyam Trungpa avsäger sig sitt celibatlöfte, men bidrar trots detta till att sprida en första våg av tibetansk buddhism i USA och Europa, och påverkar bl.a. Allen Ginsberg
  • 1976-1977 Den 14:e Dalai Lama talar mot diskriminering av Bön-utövare, och omtalar Bön som den tibetanska buddhismens sjätte riktning, något han upprepade 1987
  • 1980-talet Kinas Buddhistassociation återfår tidigare beslagtagna kloster
  • 1993 Sveriges Buddhistiska Samarbetsråd bildas
  • 2004 Jonang Foundation grundas. Jonang-buddhismen förmodades länge vara utdöd, men några kloster överlevde i östra Tibet, i Kina och Mongoliet.

Buddhismen dog under 1100-talet praktiskt taget ut i de trakter där den uppstått. Flera samverkande orsaker bidrog till detta; dels tillhörde det ledande skiktet i Guptariket i allmänhet Vishnusekten inom hinduismen; dels inkorporerade den mycket anpassningsbara hinduismen snart Buddha i sin gudalära, så att Buddha omnämndes som en av Vishnus avatarer (inkarnationer); dels gav den turkiska muslimska invasionen och förstörelsen av Nalanda år 1193 under ledning av Bakhtiyar Khilji den slutliga dödsstöten till buddhismen i norra Indien.

Men samtidigt som buddhismen sakta dog ut i sitt ursprungsland spred den sig runt om i Asien. I länder som Tibet, Kina, Mongoliet och Japan i norr och Burma, Thailand, Kambodja, Sri Lanka och Vietnam i söder blev buddhismen en ledande religion, om än inte ensam.

Under 2300 år kallade anhängarna i de olika asiatiska länderna sin tro för "Dharma", med reservation för olikheter i uttalet i olika delar av religionens spridningsområde. Det är en europeisk uppfinning att koppla ihop ordet "buddha" med ändelsen "-ism". Först omkring 1830 började begreppet "buddhism" användas när de europeiska sjöfararna, kolonisatörerna, munkarna, handelsmännen och erövrarna sökte systematisera den flora av blandade religiösa föreställningar de hade stött på i Asien. På 1860-talet hade européerna börjat förbinda begreppet enbart med trosföreställningar, ritualer, byggnader, avbildningar och skrifter som kunde knytas till Buddhas lära. Buddhism avskildes därvid från andra relativt nya religiösa koncept som exempelvis "hinduism", "sikhism" och "jainism".[46]


Buddhalegenden[redigera | redigera wikitext]

Buddhismens historia under tiden före Ashokas tid är inte med säkerhet känd, de textkällor som finns är nedskrivna många hundra år senare, och de överensstämmer inte med varandra. Tidpunkten för Siddharta Gautamas födelse är omdebatterad, men han föddes någon gång mellan 623 f.Kr. och 448 f.Kr., möjligtvis 563 f.Kr., i Lumbini, Nepal. Hans far var en furste, och Siddharta Gautama växte upp i lyx och överflöd. Vid 29 års ålder sägs han för första gången ha fått se en åldring, en sjuk och en död. Han hade inte sett något sådant förut, då hans far skyddat honom från obehagliga upplevelser. Det var vid denna tidpunkt han insåg att varken livet eller rikedom är något som finns för evigt. Efter detta träffade han en munk som tog avstånd från livets förgängliga värden. Siddharta Gautama beslöt sig för att följa munkens exempel och lämnade sitt hem, fru och son för att leva i askes. Efter sex år av umbärande tyckte han att han ändå inte fick någon visdom. Så han lämnade sina lärare och vänner för att ensam ägna sig åt meditation. Efter en tid när han satt och mediterade under ett fikonträd vid floden Ganges förstod han livets mening. Han blev ”upplyst” (Buddha). När han hade blivit Buddha kom han underfund med att han inte kunde behålla all sin kunskap för sig själv. Så han började predika för sina vänner. Denna predikan höll han nära Benares vid Ganges. De munkar som hörde på Buddhas predikan blev även hans första lärjungar. Efter en tid fick han fler och fler lärjungar och detta blev det första munksamfundet.

Den senare traditionen utrustade Buddhalegenden med allt flera underbara drag och indelade den i tolv stycken:

  • 1-3. Hans övernaturliga födelse och dess förhistoria (hans mor hette Maya, fadern Suddhodhana).
  • 4. Barnets underbara begåvning.
  • 5. Äktenskap med Yasodhara och sonen Rahulas födelse.
  • 6. I känslan av livets lidande och förgänglighet lämnar Siddharta hemmet för att bli eremit.
  • 7. Han besöker berömda lärare, sedan asketerna i skogen vid floden Neranjara i Magadha, där han hänger sig åt stränga späkningar.
  • 8. Mara den onde frestar honom.
  • 9. Upplysningen (bodhi) om frälsningen gick upp för hans själ, där han satt under ett träd vid Neranjaras strand, som därefter kallas Bodhiträdet.
  • 10. Predikan i Benares inleder hans långa förkunnelse, lärjungar sluter sig till honom.
  • 11. Buddhas sista månader och död i Kusinara, norr om Ganges.
  • 12. Likbegängelse; reliker uppsamlas och fördelas.

Den senare legenden inklämmer i punkt 11 hela den offentliga verksamheten, som omfattade mer än fyrtio år och som samlade tusenden i uppmärksamhet eller rent av i hängiven anslutning omkring hans persons och hans ords tjusningskraft. Trots den legendariska utsmyckningen kan man i berättelsen om Buddhas liv urskilja det, som utgjorde hans originalitet.

Buddhistiska texter[redigera | redigera wikitext]

Tripitaka, pali, "De tre korgarna", är namnet på theravadabuddhismens textkanon. Andra buddhistiska riktningar har liknande skriftsamlingar, som bland annat innehåller Tripitakas andra korg[48]:

  1. Palikanon Tripitaka, som är helig för theravadaskolan.
  2. Den buddhistiska sanskritkanon (sanskr. Tripitaka), som är helig för mahayanaskolan. Denna har sedan länge gått förlorad men hann innan dess läggas till grund för
    1. Ta tsang ching (Den kinesiska Tripitaka), som är helig för kinesisk och japansk buddhism, och
    2. Kanjur (den tibetanska Tripitaka), som är helig för tibetansk buddhism.

Den palispråkiga Tripitaka består av tre delar:

  1. Vinaya-pitaka - disciplinkorgen; innehåller, förutom en biografi över Buddha och annat berättande material, främst munkarnas och nunnornas disciplinregler.
  2. Sutta-pitaka - sutrornas korg; innehåller Buddhas och hans främsta lärjungars undervisning i form av föreläsningar och samtal, samt verser, aforismer och liknande.
  3. Abhidhamma-pitaka - den rena lärans korg; innehåller en detaljerad analys av buddhismens psykologi, framställd i torr stil utan de båda första korgarnas litterära utsmyckningar.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Dharma wheel.svg Buddhism-portalen

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Snellgrove, David L., (2013). ”Buddhism”. Encyclopædia Britannica / Britannica Online. Encyclopædia Britannica. http://global.britannica.com/EBchecked/topic/83184/Buddhism. Läst 7 oktober 2013. 
  2. ^ "Buddhism". (2009). Encyclopædia Britannica.
  3. ^ Kulananda (1998). En vägledning till buddhismen. Stockholm: Svenska förlaget. sid. 9-10: "(...) det finns ingen Gud i buddhismen. Är buddhismen då bara en filosofi – ett sätt att tänka på världen, eller en väg till ett mer etiskt liv? Eller är den ett slags psykoterapi? (...) Buddhismen är allt detta i något mått. (...) Buddhismen ber oss revidera våra vanliga föreställningar om vad som menas med religion. Den befattar sig med sanningar utom räckhåll för det rationella tänkandet, utvecklar en transcendental vision av verkligheten som överträffar vårt tänkandes alla kategorier. Den buddhistiska vägen är en andlig träningsväg som så småningom leder till en direkt, personlig upplevelse av denna transcendentala vision." 
  4. ^ Pauling, Chris, (2000). Introduktion till Buddhismen. Stockholms Buddhistcenter. sid. 6-7: "Men om buddhismen inte precis motsvarar det vi vanligen kallar religion, så är den i alla fall mycket mer än bara filosofi. Filosofins verktyg är ord, logik och förnuft. Buddhismen strävar efter att öppna vårt sinne för sanningar som sträcker sig bortom förnuftets gränser. (...) Andra människor ser buddhismen - och särskilt buddhistiska meditationsmetoder - som ännu ett tillskott i den långa raden av behandlingsformer som numera finns att välja mellan. Buddhismen förser oss förvisso med praktiska, effektiva metoder att bryta gamla invanda och gagnlösa tankebanor och handlingsmönster för att bli lyckligare, friskare och starkare människor. Men syftet med buddhistisk meditation är inte enbart att lösa psykologiska problem utan också att öppna dörren till medvetandenivåer som ligger bortom allt vad den västerländska psykologin kan föreställa sig. Buddhismen erbjuder ett andligt och transcendentalt perspektiv och dess vision av vad en människa kan bli leder oss långt utanför psykologins domäner." 
  5. ^ Conze, Edward (1951) Buddhism: Its Essence and Development. New York: Philosophical Library, ss 16-30
  6. ^ Smith, Brian, (2005). ”Buddhism”. New Dictionary of the History of Ideas. Encyclopedia.com. http://www.encyclopedia.com/topic/Buddhism.aspx#2. Läst 7 oktober 2013. 
  7. ^ Williams, Paul (2000) Buddhist Thought: A Complete Introduction to the Indian Tradition. London and New York: Routledge, ss 7-18.
  8. ^ Narada Mahathera. Buddhism i ett nötskal, kap 3 Dhamma – är det en religion?”. Tullera, Australien: Buddha Dharma Education Addpciation Inc. http://www.buddhanet.net , http://www.dhamma.se. http://www.dhamma.se/buddha/227.htm. Läst 21 juni 2014. 
  9. ^ Gethin, Rupert (1998). Foundations of Buddhism, ss 27-28, 73-74. Oxford University Press. ISBN 0-19-289223-1
  10. ^ ”Buddhism May Regain Its Status as the World’s Largest Religion”. PROUT Globe. http://www.proutglobe.org/2012/01/buddhism-may-regain-its-status-as-the-worlds-largest-religion/. Läst 7 oktober 2013. 
  11. ^ Beckford, Martin. ”Buddhism is fastest-growing religion in English jails over past decade”. Telegraph. http://www.telegraph.co.uk/news/religion/5977093/Buddhism-is-fastest-growing-religion-in-English-jails-over-past-decade.html. Läst 7 oktober 2013. 
  12. ^ ”Buddhism fastest growing religion in West”. Asian Tribune. 2008-04-07. http://www.asiantribune.com/?q=node/10418. Läst 7 oktober 2013. 
  13. ^ ”Stateline Western Australia”. Abc.net.au. http://www.abc.net.au/stateline/wa/content/2006/s1947996.htm. Läst 7 oktober 2013. 
  14. ^ [a b] Kulananda (1998). En vägledning till buddhismen. Stockholm: Svenska förlaget. sid. 29-34, 74-77 
  15. ^ Bonney, Richard, (2003). ”Buddhism”. Macmillan Encyclopedia of Death and Dying. Encyclopedia.com. http://www.encyclopedia.com/topic/Buddhism.aspx#3. Läst 7 oktober 2013. 
  16. ^ Ewald, Stefan, Denzler, G., Lohner, A. & Graf, W (sv. bearbetn. & granskn: Beskow, Per & Svensson, Jonas. Bidrag fr. Bryder, Peter, Vramming, Ylva & Peterson, Bengt), (tysk originalupplaga1990; svensk upplaga 1996). Religionslexikonet. Stockholm: Bokförlaget Forum. sid. 535 - Uppslagsord: "buddhism". ISBN 91-37-11539-1 
  17. ^ Bowker, John (ed),, (1997). The Oxford Dictionary of World Religions. Oxford: Oxford University Press. ISBN 0-19-213965-7 
  18. ^ Dvs. en sådan osynlig och evig själ som bl.a. flertalet kristna, bahá'íer, judar, muslimer och hinduister tror på idag.
  19. ^ Ewald, Stefan, Denzler, G., Lohner, A. & Graf, W (sv. bearbetn. & granskn: Beskow, Per & Svensson, Jonas. Bidrag fr. Bryder, Peter, Vramming, Ylva & Peterson, Bengt), (tysk originalupplaga1990; svensk upplaga 1996). Religionslexikonet. Stockholm: Bokförlaget Forum. sid. 72-73 - Uppslagsord: "buddhism". ISBN 91-37-11539-1 
  20. ^ The Buddhist Centre. ”Who was the Buddha?”. London: The Buddhist Centre. A Triratna Buddhist Community Space. http://thebuddhistcentre.com/text/who-was-buddha. Läst 12 november 2012. 
  21. ^ Pauling, Chris, (2000). Introduktion till Buddhismen. Stockholms Buddhistcenter. ISBN 91-89208-09-9 
  22. ^ Stockholms buddhistcenter. ”Vem var Buddha”. http://www.stockholmsbuddhistcenter.se/Buddhism/vem-var-buddha.html. Läst 12 november 2012. 
  23. ^ Thomsons, Garry (1983). Reflections on the Life of the Buddha. London: Buddhist Society 
  24. ^ ARDA (2005): Most Buddhist Nations (2005)The Association of Religion Data Archives. (Länken och sidan kontrollerad 2012-11-06.)
  25. ^ Religioner per storlek
  26. ^ Khuddaka Nikaya: Buddhavamsa kap. 27
  27. ^ Religion Facts: Pure Land Buddhism . (Sidan senast kontrollerad 2010-11-24.)
  28. ^ Man kan också återfödas som djur, maktlystna demoner (asuras), gudomliga varelser (devas), hungriga andar (pretas) eller som helvetesvarelser (narakas) — Kröhnert, Dietmar Dh, (2012). ”Återfödelse –Vad är det som återföds och varför”. Buddhisminfo.se. http://www.buddhisminfo.se/%C5terf%F6delse.pdf. Läst 21 juni 2014. 
  29. ^ Kröhnert, Dietmar Dh, (2012). ”Återfödelse –Vad är det som återföds och varför”. Buddhisminfo.se. http://www.buddhisminfo.se/%C5terf%F6delse.pdf. Läst 21 juni 2014. 
  30. ^ Narada Mahathera. Buddhism i ett nötskal, kap 7 Återfödelse”. Tullera, Australien: Buddha Dharma Education Addpciation Inc. http://www.buddhanet.net , http://www.dhamma.se. http://www.dhamma.se/buddha/240.htm. Läst 21 juni 2014. 
  31. ^ Narada Mahathera. Buddhism i ett nötskal, kap 10 Nibbana”. Tullera, Australien: Buddha Dharma Education Addpciation Inc. http://www.buddhanet.net , http://www.dhamma.se. http://www.dhamma.se/buddha/240.htm. Läst 21 juni 2014. 
  32. ^ Kröhnert, Dietmar Dh, (2012). ”Återfödelse –Vad är det som återföds och varför”. Buddhisminfo.se. http://www.buddhisminfo.se/%C5terf%F6delse.pdf. Läst 21 juni 2014. 
  33. ^ Thera, Piyadassi: Dhammacakkappavattana Sutta – The Book of Protection Buddhist Publication Society, 1999.
  34. ^ Wibeck, Sören (2003) Religionernas historia. Lund: Historiska media.
  35. ^ Philosophy East and West, volym 26, sid. 138
  36. ^ Xing, Guang, Dr (2005) The Concept of the Buddha. London: RoutledgeCurzon, s 89.
  37. ^ Bhikku, Thanissaro, (2001). [url=http://www.accesstoinsight.org/lib/authors/thanissaro/refuge.html#goi ”Refuge”]. An Introduction to the Buddha, Dhamma, & Sangha. Access to Insight. url=http://www.accesstoinsight.org/lib/authors/thanissaro/refuge.html#goi. Läst 26 september 2012. 
  38. ^ ”pātimokkha (Buddhism)” (på engelska). Britannica Online Encyclopedia. Arkiverad från originalet den 29 maj 2010. http://www.webcitation.org/5q5Nod803. Läst 29 maj 2010. 
  39. ^ Morgan, Peggy & Lawton, Clive A., (2007). Ethical Issues in Six Religious Traditions. Edingburgh: Edingburgh University Press. sid. 62-63. ISBN 978-0-7486-2330-3 
  40. ^ L. S. Cousins (1996), "The dating of the historical Buddha: a review article", Journal of the Royal Asiatic Society (3)6(1): 57–63.
  41. ^ Buddhist Studies. ”Buddhism in Bali”. BDEA Inc. & BuddhaNet. http://www.buddhanet.net/e-learning/buddhistworld/bali.htm. Läst 21 juni 2014. 
  42. ^ Buddhist Studies, (2008). ”Buddhism in Indonesia”. BDEA Inc. & BuddhaNet. http://www.buddhanet.net/e-learning/buddhistworld/indo-txt.htm. Läst 21 juni 2014. 
  43. ^ Buddhist Studies, (2008). ”Buddhism in Indonesia”. BDEA Inc. & BuddhaNet. http://www.buddhanet.net/e-learning/buddhistworld/indo-txt.htm. Läst 21 juni 2014. 
  44. ^ Stone, Jaqueline I. & Walter, Mariko Namba (eds.): Death and the Afterlife in Japanese Buddhism, Honolulu 2009, s. 250
  45. ^ Stone, Jaqueline I. & Walter, Mariko Namba (eds.): Death and the Afterlife in Japanese Buddhism, Honolulu 2009, s. 251
  46. ^ [a b] Kulananda (1996). En vägledning till Buddhismen. Svenska Förlaget. sid. 113-114. ISBN 91-7738-468-7 
  47. ^ Ewald, Stefan, Denzler, G., Lohner, A. & Graf, W (sv. bearbetn. & granskn: Beskow, Per & Svensson, Jonas. Bidrag fr. Bryder, Peter, Vramming, Ylva & Peterson, Bengt), (tysk originalupplaga1990; svensk upplaga 1996). Religionslexikonet. Stockholm: Bokförlaget Forum. ISBN 91-37-11539-1 
  48. ^ Richard H. Robinson & Willard L. Johnson: The Buddhist Religion: A Historical Introduction, 3d ed, Wadsworth Publishing Company, Belmont 1982, s. 270ff

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

Den buddhistiska flaggan skapades av den amerikanske journalisten Henry Steele Olcott 1880 och hissades för första gången på Sri Lanka 1885.
  • Bornstein, A.C. (1988) Dalai lama och den buddhistiska vägen. Täby: Larsons Förlag.
  • Buswell, Robert E. ed. (2003). Encyclopedia of Buddhism, New York: Macmillan Reference Lib.
  • Einhorn, S. (1998) En dold Gud. Stockholm: Bokförlaget Forum.
  • Ewald, S. m. fl. (1996) Religionslexikonet. Stockholm: Bokförlaget Forum.
  • Gombrich, Richard F. (2006), Theravada Buddhism. A Social History from Ancient Benares to Modern Colombo. 2nd ed. London: Routledge.
  • Jacobsen, Knut A. (2002), 'Buddhismen. Kultur, historia, tradition. Stockholm: Natur och Kultur.
  • Jensen, T, Rothstein, M. & Sørensen, J. (red) (1996) Religionshistoria. Nora: Nya Doxa.
  • Kulananda (1998) En vägledning till buddhismen. Stockholm: Svenska Förlaget.
  • Ohlmarks, Å. (1963) Buddha talade och sade. Stockholm: Forum.
  • Sirander, M. (1973) Dharma, Sangha. Buddistiska förlaget.
  • Strong, John S. (2001), The Buddha. A Short Biography. Oxford: Oneworld.
  • Williams, Paul (2000), Buddhist Thought. A Complete Introduction to the Indian Tradition. London: Routledge.
  • Williams, Paul (red.) (2005). Buddhism: Critical Concepts in Religious Studies, 8 volymer. London: Routledge.
  • Williams, Paul (1989). "Mahāyāna Buddhism: the doctrinal foundations". Routledge.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]