Carolina av Oranien
Carolina Wilhelmina av Oranien, född i Leeuwarden 28 februari 1743, död i Kirchheimbolanden 1787, hertiginna av Nassau, regent i Nederländerna 1765-1766 som förmyndare för sin bror Vilhelm V av Oranien. Hon var dotter till Vilhelm IV av Oranien och Anna av Storbritannien. Gift 5 mars 1760 med prins Karl Christian av Nassau-Weilburg; de fick femton barn tillsammans, däribland sonen Fredrik Vilhelm och dottern Amalie (1776-1841).
Carolina blev tronarvtagare till Nederländernas ståthållarämbete år 1747, då det beslutades att ämbetet kunde innehas av båda könen; hon ersattes av sin bror 1748, men blev vid faderns död 1751 åter tronarvinge, nu efter sin bror. Hennes äktenskap med Nassau-Weilburg hade föreslagits redan 1758, men det var besvärligt att få ett godkännande från regeringen eftersom hon i egenskap av tronföljare inte fick gifta sig med en lutheran. År 1759 fick man ett tillstånd genom Carolinas farfar, kung Georg II av Storbritannien, snarare än av regeringen. Vigseln ägde rum i Haag året därpå. Paret bosatte sig i Haag och hennes make fick ämbeten av regeringen.
Carolinas mor och sedan farmor, Marie Louise av Hessen-Kassel, var i tur och ordning regent för hennes omyndige bror, och då farmodern avled innan broderns myndighetsdag blev Carolina hans förmyndare och därmed regent år 1765. Carolina var mycket intresserad av musik och hade 1765-1766 Mozart och Nannerln Mozart som gäster under sin tid som regent, vilket är den mest välkända händelsen från hennes korta tid som regent.
Sedan hennes bror hade gift sig 1767 var det inte längre nödvändigt för Carolina att vara bosatt i Nederländerna, särskilt sedan hon flyttats från tronföljden av broderns barn, och 1769 bosatte hon sig på slottet Kirchheimbolanden nära Kaiserslautern i Tyskland. Åren 1773-84 var dock maken Nederländernas guvernör i Maastricht, där hon gjorde honom sällskap.