Cochleaimplantat

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Bilden visar Cochleaimplantatets inre delar.

Ett cochleaimplantat (CI) är ett hörhjälpmedel som genom elektrisk stimulering av hörselnerven ger gravt hörselskadade och döva barn och vuxna möjligheter att uppfatta ljud. På vilket sätt förmågan att kunna förstå och tolka ljud påverkas varierar mellan individer. Ett barn som är dövt vid födelsen anses ha bäst förutsättningar att dra nytta av ett cochlea-implantat om det opereras in tidigt.[1] Även vuxna personer CI-opereras med goda resultat.[2]

För att ett CI ska fungera behövs två delar, en yttre ljudprocessor och en inopererad del, själva implantatet. Den yttre delen påminner om en vanlig hörapparat men är förutom mikrofon försedd med en sändarspole som för över signalerna till implantatet. Den inre delen innehåller en elektrodrad som läggs i hörselsnäckan (cochlean) samt elektronik för att ta emot signalerna från den yttre delen och ge stimulering av hörselnerven.

Hittills har över 320 000 döva världen över opererats, varav 40 000 på båda öronen. I januari 2014 fanns det cirka 2 700 personer med cochlea-implantat i Sverige. Av dessa var ungefär 700 barn och 2 000 var vuxna (HRF 2014). Med cochleaimplantatet har man för första gången återskapat ett sinne. Målsättningen med en CI-operation är att ge patienten tillgång till talkommunikation. Utvecklingen har fört med sig dubbla implantat, förändrade indikationer för CI, operationstekniken har förändrats, tunnare implantat, stort fokus på hörsel- och språkträning, allt yngre barn och allt fler äldre för höra. Med implantatet kan döva personer idag hålla konversationer i relativt tysta miljöer och till och med prata i telefon. Vid tester har man konstaterat att personer med Cochlea-implantat hör drygt hälften av enstaviga ord, ca 70 % om de är tvåstaviga och uppemot 90 % vid hela meningar.

Ett implantat kostar mellan 250 000 och 300 000 kronor.

Historik[redigera | redigera wikitext]

Ordet "cochlea" kommer från det grekiska ordet "kokhlias" (snigel, skruv) och "kokhlos" (spiral, snäcka). Via latinet och engelskan (cochlea) har ordet vandrat vidare till oss. Benämningar om cochlean och labyrinten finns redan omkring år 500 f.Kr. Man kände till hörselgången och mellanörat men inget om trumhinna eller hörselben. Cochlean var en passiv akustisk mekanism. Trumhinnan nämns för första gången av Aristoteles (384 - 322 f.Kr) som hade en teori där han beskriver vibrationer i luft som en förutsättning för mänskligt hörande.

På 1500-talet upptäcktes hammaren och städet och några årtionden senare beskrevs stigbygeln för första gången. I mitten av 1700-talet upptäckte en italiensk läkare att innerörat var fyllt av en sorts vätska och på 1800-talet beskrevs de inre och yttre hårcellerna och membranen. Under mitten av 1800-talet upptäcktes balanssystemet (vestibularis).

På 1970-talet testade amerikanen William House om man med elektrisk stimulering kunde skapa ljud för dem som inte hör. Trots många öronkirurgers varningar lyckades han med ett första enkelt implantat. Graeme Clark från Australien och Ingeborg och Erwin Hochmair från Österrike började kartlägga hur örat egentligen fungerar och hur människan utvecklar tal. Utifrån denna forskning utvecklades de moderna Cochlea-implantaten. Den stora utmaningen var hur man stimulerar hörselnerven när hörselcellerna är förstörda. Forskarna kom på att det var möjligt genom att sticka in en mycket tunn "tråd" med elektroder i snäckan. Blake Wilson i USA konstruerade ett implantat där man via sex olika kanaler kunde ta in ljud med en liten fördröjning, vilket medförde att det var enklare att särskilja ljuden.

I början av 70-talet opererades mest vuxna men sedan 90-talet har fokus varit på barn som blivit döva. I Sverige opererade det första barnet 1990 i Lund. Numera opereras över 90 % av alla dövfödda barn.

Den 13 oktober 1983 sammankallades en referensgrupp under ledning av professor Erik Borg, Karolinska sjukhuset, med syfte att utveckla ett svenskt implantatprogram med en pilotstudie vid Södersjukhusets öronklinik och audiologiska avdelning. Då handlade det om ett enkanaligt system där man endast hade en elektrod. I april 1984 gjorde professor Göran Bredberg den första CI-operationen i Sverige. 1988 kom de första flerkanaliga implantaten och därefter har utvecklingen snabbt gått framåt med kodningsstrategier som härmar ljudet bättre.

Utredning och utprovning[redigera | redigera wikitext]

Först försöker man hitta den maximala anpassningen med en konventionell hörapparat. När detta inte längre fungerar tas frågan om implantatoperation upp med patienten. Efter en noggrann audiologisk utredning görs en bedömning om personen kan ha nytta av ett CI. Det finns vissa kriterier som bör uppfyllas och patienten bör

  • vara gravt hörselskadad eller blivit döv i vuxen ålder
  • ha ingen eller mycket liten hjälp av en hörapparat
  • vara medicinskt lämplig för en operation
  • vara motiverad

Under utredningen träffar patienten läkare, man gör hörselutredning, kuratorbesök, röntgen av skallbenet, träff med tidigare CI-opererad patient, teambeslut där val av implantattyp och öra bestäms, besök hos opererande ÖNH-läkare och vaccination mot pneumokocker. Efter operationen dröjer det ca 3 veckor då man får den yttre delen av implantatet och den aktiveras. Man mäter vid vilken strömstyrka patienten uppfattar svaga ljud och hur mycket ström som krävs innan ljudet upplevs som starkt. Med den elektriska ljudupplevelsen är ljuden annorlunda mot vad man tidigare hört och det krävs mycket träning för att lära sig den nya ljudbilden.

BAHA-implantat (Bone Anchored Hearing Aid)[redigera | redigera wikitext]

Vår hörsel är mestadels ljudvågor i luften som når in till våra öron, men en hel del är också vibrationer i ben. Problem i ytter- eller mellanörat kan blockera eller hindra ljudvågor från att nå fram till innerörat. BAHA-ljudprocessorn fångar upp ljudvågorna och ett datorchip analyserar ljudet digitalt. Den digitalt förbättrade signalen förstärks och omvandlas till vibrationer som sänds ut direkt till innerörat. Vid ensidig dövhet tar implantatet emot de förstärkta vibrationerna och leder dem förbi den icke hörande sidan och via benet till det hörande örat. BAHA-implantatet använder kroppens naturliga förmåga att leda ljud genom ben. Det sitter delvis utanpå huden.

Bonebridge-implantat[redigera | redigera wikitext]

Ett Bonebridge-implantat passar dem som mist hörseln på ena örat och patienter med ledningshörselnedsättning. Operationen tar ett par timmar och genomförs under narkos. En magnetförsedd platta opereras fast på skallbenet där den ligger helt skyddad under huden (till skillnad från BAHA-implantat där skruven som kopplar samman implantatet med mottagaren sticker ut genom huden). Patienten får en processor, en typ av hörapparat, som är försedd med magnet och fästes utanpå huden mot implantatet. Processorn innehåller en mikrofon som fångar upp ljud som omvandlas till elektriska impulser som tas emot av implantatet. Ljudet förs via skallbenet över i det hörande örat.

Implanterbar benledningshörapparat - BCI (Bone conduction implant)[redigera | redigera wikitext]

BCI är en ny teknik som utnyttjar skallbenet för att leda ljudvibrationer till innerörat. Det är en implanterbar hörapparat som består av en implanterad del (ett knappt sex centimeter långt implantat inopereras precis bakom örat, direkt mot skallbenet) och en yttre ljudprocessor. Ljudprocessorn hålls på plats med hjälp av två magneter där en sitter i den implanterade enheten och en i ljudprocessorn. Till skillnad från CI implantat behöver BCI inte förankras i skallbenet med en titanskruv genom huden. Patienter med uttalat ledningshinder och normal till måttlig neurogen hörselnedsättning blir hjälpta av BCI. Snäckans funktion får emellertid inte vara alltför dålig för att benledd hörsel ska fungera. Implantatet har utvecklats på Institutionen för signaler och system, Chalmers. Enligt gjorda tester blir ljudvolymen runt 5 decibel högre och diskantkvaliteten bättre med BCI jämfört med tidigare benförankrad teknik.

EAS-implantat (Electric Acoustic Stimulation)[redigera | redigera wikitext]

EAS-implantatet har utvecklats i Österrike och passar personer som har hörsel kvar i basområdet, men som inte hör alls i de högre frekvenserna. Den kombinerar vanlig hörsel med elektrisk hörsel. Implantatet passar dem som hör för bra för att få vanliga cochlea-implantat. I stället för att borra hål på snäckan (som i CI) sätts elektroden in via runda fönstret. Elektroderna är kortare, mjukare och tunnare och kräver stor skicklighet av kirurgen. Själva processorn består av två delar, en som behandlar de elektriska signalerna och en som behandlar de akustiska. Kostnaden för en operation är samma som för ett CI.

En illustration på ett Nucleus® Freedom™ cochleaimplantat och ljudprocessor.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Vilka kan behöva ett Cochleaimplantat?
  2. ^ Läs mer på Cochleaimplantatföreningens CI-portal

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]