Dykdalb

Dykdalb, även diktalb, är enligt Sjöfartsverkets definition en bottenfast anordning för att förtöja eller bära av, det vill säga styra undan, fartyg. En dykdalb består av en grupp pålar sammanfästa till ett fundament.^[1]

Dykdalb definieras i Nordisk familjebok från 1881 som "en grov pelare, sammansatt av flera i sjöbottnen nedtryckta pålar som går mot varandra över vattenytan och fasthållas av järnringar".^[2]

För fartyg används dykdalber för förtöjning och för att förhindra att fartygen kör emot bropelare eller andra bärande element i farleder eller hamnar. I flottningssammanhang var de förankringsanordningar med hjälp av vilka timmersläp spelades hem över öppet vatten.

Etymologi

Ännu i slutet av 1800-talet användes i Sverige den ursprungliga benämningen Duc d'Albe eller Duc d'albe efter den spanske fältherren hertigen av Alba (Duc d’Albe) (1508-1583). Denne tillskrivs att ha uppfunnit denna förtöjningsanordning under det nederländska frihetskriget men detta har ifrågasatts och kan inte beläggas.^[3] Dykdalber anses i en version första gången ha använts i floden Schelde under Spaniens belägring av Antwerpen 1584–85, men det finns också andra varianter.

Det tyska ordet för dykdalb är Dalbe (eller Duckdalbe); dalbe är det holländska ordet för påle. En möjlighet är att dykdalb härrör från detta holländska ord. En annan teori hänför namnet till de holländska orden "duken" (sänka) och "dallen" (bjälkar). Samtliga förklaringar om ordets ursprung pekar därför mot att dykdalber först börjat användas i Nederländerna som tidigt hade en stor handelsflotta.

Konstruktion

Dykdalben bestod ända fram till slutet av 1900-talet oftast av ett knippe tillspetsade kraftiga trästockar, anordnade i en konisk form med den större diametern neråt, som slagits ned i sjöns, havets eller flodens bottensediment och sammanbundits upptill med kraftiga järnringar ovanför vattenytan. Genom det koniska arrangemanget erhålls en betydligt större hållbarhet mot sidokrafter än om samma antal stockar i ett knippe slås ner helt vertikalt, vilket är det geniala i konstruktionen. Vid sidokrafter utsätts en del av stockarna för en tryckkraft neråt och motsatta sidans av en dragande kraft uppåt. Vid isbildning vintertid och horisontella rörelser i isen kryper isen upp på dykdalben genom den vinklade ytan i förhållande till isytans plan och dykdalben håller därför också bättre mot stora istryck vid exempelvis islossning än om motsvarande stockar drevs ner helt vertikalt i botten. Dykdalben användes också i äldre tider som fundament för träbroar och som förankringspunkter för flottbroar. Numera är dykdalberna oftast tillverkade av stålrör, armerad betong eller kombination av detta.