Episulfid
Episulfider är en klass av organiska föreningar som har en mättad 3-ring med en svavel- och två kolatomer. De är analoger till epoxider och aziridiner. De är också kända som tiiraner, olefinsulfider, tioalkylenoxider och tiacyklopropaner. Episulfider är mindre vanliga och i allmänhet mindre stabila än epoxider. Det vanligaste derivatet är etylensulfid(C2H4S).[1][2]
Struktur[redigera | redigera wikitext]
Enligt elektrondiffraktion är C−C- och C−S-avstånden i etylensulfid 1,473 respektive 1,811 Å. Vinklarna C−C−S och C−S−C är 66,0 respektive 48,0°.[1]
Framställning[redigera | redigera wikitext]
Historik[redigera | redigera wikitext]
Ett antal kemister i början av 1900-talet, såsom Staudinger och Pfenninger (1916), samt Delepine (1920) studerade episulfider.[3] År 1934 utarbetade Dachlauer och Jackel en allmän syntes av episulfider från epoxider med alkalitiocyanater och tiourea.
Samtidiga metoder[redigera | redigera wikitext]
Under ledning av Dachlauer och Jackel använder två samtidiga vägar till episulfider en tvåstegsmetod som omvandlar en olefin till en epoxid följt av tiation med tiocyanat eller tiourea.[3]
Episulfider kan också framställas av cykliska karbonater, hydroximerkaptaner, hydroxialkylhalogenider, dihaloalkaner och halomerkaptaner.[3] Reaktionen av etylenkarbonat och KSCN ger etylensulfid:[4]
Den metallkatalyserade reaktionen av svavel med alkener har visats.[5]
Användning[redigera | redigera wikitext]
Vanliga användningar av episulfider i både akademiska och industriella miljöer omfattar oftast deras användning som monomerer i polymerisationsreaktioner. Episulfider har en medfödd ringstam på grund av arten av treledade ringar. Därför medför de flesta reaktioner av episulfider ringöppning. Oftast används nukleofiler för ringöppningsprocessen.[3] För terminal episulfid attackerar nukleofiler det primära kolet. Nukleofiler är anjonhydrid, tiolater, alkoxid, aminer och karbanioner.
Tiiraner förekommer mycket sällan i naturen och har ingen medicinsk betydelse.[1] Mycket få kommersiella tillämpningar finns, även om polymerisationen av episulfid har rapporterats.[6]
Dithiiraner[redigera | redigera wikitext]
.png)
Ditiiraner är tre ledade ringar som innehåller två svavelatomer och en kolatom. Ett exempel framställdes genom oxidation av en 1,3-ditietan.[7]
Referenser[redigera | redigera wikitext]
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Episulfide, 17 september 2022.
Noter[redigera | redigera wikitext]
- ^ [a b c] Wataru Ando Nami Choi Norihiro Tokitoh (1996). Comprehensive Heterocyclic Chemistry II. "1A". ss. 173–240. doi:. ISBN 9780080965185.
- ^ Warren Chew; David N. Harpp (1993). ”Recent aspects of thiirane chemistry”. Journal of Sulfur Chemistry 15 (1): sid. 1–39. doi:.
- ^ [a b c d] Sander, M. Thiiranes. Chem. Rev. 1966, 66(3), 297-339. doi:10.1021/cr60241a004
- ^ Searles, S.; Lutz, E. F.; Hays, H. R.; Mortensen, H. E. (1962). ”Ethylene Sulfide”. Organic Syntheses 42: sid. 59. doi:.
- ^ Adam, Waldemar; Bargon, Rainer M. (2004). ”Synthesis of Thiiranes by Direct Sulfur Transfer: The Challenge of Developing Effective Sulfur Donors and Metal Catalysts”. Chemical Reviews 104 (1): sid. 251–262. doi:. PMID 14719976.
- ^ Nakano, K.; Tatsumi, G.; Nazaki, K. (2007). ”Synthesis of Sulfur-Rich Polymers: Copolymerization of Episulfide with Carbon Disulfide by Using [PPN]Cl/(salph)Cr(III)Cl System”. J. Am. Chem. Soc. 129 (49): sid. 15116–15117. doi:. PMID 17999507.
- ^ [a b] Ahhiko Ishii, Masamatsu Hoshino, Juzo Nakayama (2009). ”Recent Advances in Chemistry of Dithiirane and Small Ring Compounds Containing Two Chalcogen Atoms”. Pure Appl. Chem. 68 (4): sid. 869–874. doi:.