Erik Hedén på Ord och Bild lyfte bland annat fram "Den blodiga sotarn", som "röjer mera vildhet än alla de skaldeynglingar, som med svett och möda synda på beting, i hela sitt lif kunna åstadkomma", och "Häxorna", som börjar med "en suggestiv målning af kvinnans dolda kärlekstrånad och af frestaren som begagnar sig däraf", för att därefter ändra karaktär: "häxan blir smäktande och blek och frestaren den vetande drömmare, som lärt sig och henne alltings intighet och om gör Eden till likgiltighetens öken". Hedén skrev om samlingen i helhet: "Karlfeldts språk- och stämningsskala rör sig alltjämt efter den linje, som dragits af landtmannaskaldens själffödda natursinne och ytterligare bestämts af karaktärsdragen: manlig, gammalmodig och något lärd."[1]
Wikisource har originalverk relaterade till Flora och Pomona. 