KPV
| Krupnokalibernyj Pulemjot Vladimirova | |
 | |
| Beskrivning | |
|---|---|
| Typ | Kulspruta |
| Ursprungsland | Sovjetunionen |
| Tjänstehistoria | |
| Produktionshistoria | |
| Designer | Vladimirov |
| Designdatum | 1942 - 1944 |
| Tillverkare | V. A. Degtjarev |
| Produktionsperiod | 1949 - |
| Varianter | KPV, KPVT |
| Specifikationer | |
| Kaliber | 14,5 x 114 mm |
| Piplängd | 1345 mm |
| Magasin | 40/50 patroners bälten |
| Låsmekanism | Kort piprekyl |
| Längd | 1980 mm |
| Vikt | 47,5 – 50,2 kg |
| Eldhastighet | 550 - 600 skott per minut |
| Utgångshastighet | 1000 m/sek |
| Effektiv räckvidd | effektiv: 1600 m maximal: 2000 m |
KPV (Krupnokalibernyj Pulemjot Vladimirova, ryska: Крупнокалиберный пулемёт Владимирова КПВ; Grovkalibrigt Maskingevär Vladimirov) är en tung kulspruta. Den utvecklades av Sovjetunionen i början av 1940-talet och är fortfarande vanligt förekommande.[1]
KPV har förekommit i en mängd olika varianter.[1] Under andra världskriget användes den som luft- och pansarvärnsvapen av det Sovjetiska infanteriet.[2] Senare har man använt den i olika typer av stridsfordon.[1][3] Här följer några varianter:
- PKP: Ursprunglig beteckning, kulspruta på lavett med hjul för infanteriet.
- KPV: Standardvarianten, används som luftvärnskulspruta.
- KPVT: Primär tornbeväpning i olika pansarfordon som till exempel BRDM-2 och BTR-serien (dock ej BTR-90)
KPV var standardbeväpning i Sovjetunionens väpnade styrkor fram till slutet av 80-talet. Den är fortfarande vanligt förekommande, särskilt i Arabvärlden.[4]
-
En KPVT monterad i tornet på en polsk BRDM-2. -
Fyra KPV i luftvärnssystemet ZPU-4. -
En irakisk polisbil med en modifierad KPV.
.jpg)
Källor
- ^ [a b c] Degtyarev KPV-14.5 (Krupnokaliberniy Pulemyot Vladimirova). Military Factory. Läst 4 maj 2018.
- ^ Popenker, Maxim. KPV 14.5. Modern Firearms. Läst 4 maj 2018.
- ^ KPV. Weaponsystems.net. Läst 4 maj 2018.
- ^ (19 juli 2015). The Soviet-era Weapons That Are Never Going Away. 21st Century Asian Arms Race. Läst 4 maj 2018.