Sovjetunionen

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Uppslagsordet ”Sovjet” leder hit. För ryska ordet för arbetarråd, se Sovjet (råd).
Sovjetunionen
ryska: Союз Советских Социалистических Республик
Socialistiska rådsrepublikernas union

Flag of Transcaucasian SFSR.svg
Flag of Ukrainian SSR (1929-1937).svg
Flag of Byelorussian SSR (1919-1927).svg
1922–1991
Flagga Vapen
Nationalsång:
"Hymn till Sovjetunionen"
(1944–1991)
Internationalen (1917–1944)
Hymn till Sovjetunionen (1944–1991)
Union of Soviet Socialist Republics (orthographic projection).svg
Huvudstad Moskva
Språk Främst ryska
Religion Statsateism, Ortodox kristendom, Katolicism, Islam, Judendom
Statsskick enpartistat
Sista ledare Michail Gorbatjov
Sista regeringschef Ivan Silajev
Bildades 30 december 1922
 – bildades genom Ryska revolutionen
 – bildades ur Ryska republiken
Upphörde 26 december 1991
 – upphörde genom Sovjetunionens upplösning
 – uppgick i 15 olika länder
Areal 22 402 200 km² (1991)
Folkmängd
 – befolkningstäthet
293 047 5711 (1991)
13,1 inv/km²
Valuta rubel
Landskod SU
Föregående
Efterföljande
Ryska SFSR
Transkaukasiska SFSR
Ukrainska SSR
Vitryska SSR
Ryssland
Georgien
Ukraina
Moldavien
Vitryssland
Armenien
Azerbajdzjan
Kazakstan
Uzbekistan
Turkmenistan
Kirgizistan
Tadzjikistan
Estland
Lettland
Litauen
1Uppskattad folkmängd.

Sovjetunionen eller Sovjet, från ryskans sovjet (совет) som betyder "råd" eller "styrande råd",[1] formellt Socialistiska rådsrepublikernas union (ryska: Союз Советских Социалистических Республик Sojuz Sovetskich Sotsialistitjeskich Respublik , förkortat СССР, SSSR), informellt känt som Sovjetunionen (ryska: Советский Союз, tr. Sovetskij Sojuz) eller Sovjetryssland, var en konstitutionellt socialistisk stat som existerade på den största delen av territoriet av det forna Tsarryssland i Eurasien mellan 1922 och 1991.[2]

Sovjetunionen var en enpartistat som dominerades av kommunistpartiet.[3] Även om Sovjetunionen nominellt var en union bestående av sovjetrepublikerna (som från 1956 var 15 stycken[4]) med huvudstaden i Moskva, utgjorde den i praktiken en mycket centraliserad stat med planekonomi. Mycket av det sovjetiska samhället övervakades av det nationella säkerhetsorganet KGB (som var aktivt från 1954).[5]

Sovjetunionen grundades i december 1922 då Ryska SFSR, som bildades under den ryska revolutionen 1917 och segrat i det efterföljande ryska inbördeskriget, enats med de Transkaukasiska, Ukrainska och Vitryska SSR. Efter Vladimir Lenins död, den förste sovjetiske ledaren, konsolideras makten slutligen av Josef Stalin.[6] Han gavs diktatoriska befogenheter och ledde landet genom en storskalig industrialisering med planekonomi och politiskt förtryck.[6][7] Under andra världskriget, i juni 1941, anfölls Sovjetunionen av Tyskland, ett land med vilket man hade undertecknat ett icke-aggressionsavtal. Efter fyra år av krig, stod Sovjetunionen som en av världens två supermakter, eftersom dess inflytande sträckte sig över stora delar av Östeuropa och därutöver.

Sovjetunionen var med sina satellitstater från Östblocket ett av de två deltagande stormaktsblocken i det kalla kriget, en global ideologisk och politisk kamp mot USA och dess allierade. Sovjetblocket förlorade slutligen, efter att ha drabbats av ekonomiskt stillestånd och både inhemska och utländska politiska oroligheter, en händelse som markerade slutet av efterkrigstiden.[8][9] I slutet av 1980-talet försökte den sista sovjetiske ledaren Michail Gorbatjov att reformera staten med sin politik perestrojka, glasnost och demokratisering[10], men Sovjetunionen föll samman och upplöstes formellt 31 december 1991[11] efter den misslyckade augustikuppen.[12] Sedan dess har Ryska federationen i praktiken efterträtt Sovjetunionen i internationella rättigheter och förpliktelser, även om Ryska federationen rent tekniskt inte är Sovjetunionens efterträdare som stat utan var en av dess delstater.[13]

Historia[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Sovjetunionens historia

Oktoberrevolutionen[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Oktoberrevolutionen

Efter tsarens abdikation i samband med februarirevolutionen hade den 15 mars 1917 en provisorisk regering bestående av före detta dumaledamöter under den liberale furst Lvov tagit makten. Snart uppstod en maktkamp mellan den provisoriska regeringen, som dominerades av liberaler och reforminriktade socialister (mensjeviker), och Petrograds sovjet, som dominerades av mer hårdföra socialister (bolsjeviker). Sovjeterna hade tillskansat sig stor makt, bland annat inom militären, och utfärdade beslut som underminerade regeringens maktutövning. Vladimir Lenin befann sig i landsflykt när han i april fick hjälp av de tyska myndigheterna (som hoppades att hans närvaro i Ryssland skulle öka den politiska instabiliteten och att han ifall han kom till makten skulle dra ur Ryssland ur första världskriget) att ta sig tillbaka till Ryssland. I juli ersattes Lvov av socialisten Aleksandr Kerenskij som regeringschef. Under hösten 1917 hade landet glidit in i ett kaotiskt tillstånd. Rysslands svåra förluster på slagfälten i första världskriget, svälten och en svår vinter, som varit bidragande orsak till att februarirevolutionen brutit ut, hade stärkt bolsjevikernas inflytande över arbetarråden. I slutet av juli hade bolsjevikerna den egentliga makten i huvudstaden Petrograd efter att ha krävt mer makt åt sovjeterna.

De ryska förlusterna och nederlagen i det pågående första världskriget, med en armé och ett folk allt mer kritisk till kriget, satte press på regeringen. Den provisoriska regeringen under Kerenskij valde att fortsätta offensiven, mycket på grund av påtryckningar från Storbritannien och Frankrike. Ett misslyckat kuppförsök av de revolutionära i juli ledde till att flera bolsjeviker fängslades eller drevs i landsflykt. Efter att den provisoriska regeringen hade tagit hjälp av bolsjevikerna för att avstyra en högerkupp av general Kornilov i Petrograd ökade bolsjevikernas inflytande ytterligare. Kerenskij saknade nämnvärt stöd i Petrograd, och när oktoberrevolutionen genomfördes i den 7 november flydde den provisoriska regeringen utan motstånd och bolsjevikerna kunde efter bara några timmar upprätta regering.

Grundandet av Sovjetunionen[redigera | redigera wikitext]

Framträdande bolsjeviker under oktoberrevolutionen, från vänster: Trotskij, Lenin och Kamenev.

Bolsjevikernas mest akuta mål var att Ryssland skulle dra sig ur kriget, och Lev Trotskij undertecknade 1918 fredsavtalet i Brest-Litovsk som skulle ge självständighet åt Finland och Ukraina samt för tre stater i Baltikum i utbyte mot utlovad fred på östfronten. Stora delar av Vitryssland och Ukraina hamnade under tysk kontroll.

Ryska inbördeskriget 1918–1922 bröt ut mellan Röda armén och den vita armén som var en blandad motståndsrörelse som bildades till följd av missnöjet med revolutionen som fanns såväl inrikes som utrikes. De vita var en ytterst löst sammanhållen och brokig grupp, bestående av liberaler, socialister, tsartrogna, regionala nationalister som ville ha självständighet från Ryssland och kosacker som eftersträvade autonomi men nu skulle få se de landområden de ansåg som sina tillfalla staten. De vita understöddes av 21 länder, främst Rysslands tidigare allierade under första världskriget. Det polsk-ryska kriget 1919–1921 förlorades av ryssarna, men den röda armén gick, mycket till följd av sin betydligt större numerär, segrande ur inbördeskriget.

Bolsjevikstyret präglades under de första åren av "krigskommunism" för att få kontroll över landet eftersom revolutionen inte nått alla städer och än mindre landsbygden. Säkerhetspolisen, Tjekan, etablerades som ett repressionsinstrument och mellan åren 1917 och 1924 dödades fler människor av Lenins säkerhetspolis än under slagen under hela inbördeskriget [14]. Under 1921 rådde hungersnöd; regeringen vädjade om och fick internationell hjälp.

År 1921 lät Lenin införa vad som har kallats NEP, Nya ekonomiska politiken, där man inom vissa gränser tillät privat ägande och marknadsekonomi, till exempel vid försäljning av livsmedel. År 1923 var majoriteten av detaljhandeln privat och jordbrukets avkastning ökade till nivån innan kriget. Inom industrin sysselsatte de statliga bolagen 85 % av arbetskraften.[15] Efter 1925 och Stalins tillträde vid makten började man dock gå ifrån detta och bönderna blev tvungna att lämna ifrån sig livsmedel mot ett mycket lågt pris till staten. Landets industrialisering finansierades genom att hålla bönderna i armod och att sänka arbetarnas reallöner. Femårsplanen 1928 upphävde NEP.

Den 30 december 1922 utropades Sovjetunionen, som till en början bestod av fyra sovjetrepubliker (delstater), Ryssland, Ukraina, Vitryssland och Transkaukasien. Dagen därpå antogs landets konstitution. Konstitutionen byggde på så kallad demokratisk centralism, där de styrande visserligen valdes av folket, men där den reella makten låg i händerna på det enda tillåtna bolsjevikiska partiet och dess institutioner. Det var en omvandling av den tidigare enhetsstaten Ryssland till vad som på papperet skulle se ut som en federation mellan likställda delstater. Sovjetunionen var formellt ett frivilligt förbund mellan de nämnda unionsrepublikerna och de enskilda republikerna hade ett visst mått av självstyre, men eftersom makten inte låg hos de statliga institutionerna utan hos kommunistpartiet var frivilligheten skenbar.

Revolution och inbördeskrig (1917–1927)[redigera | redigera wikitext]

Vladimir Lenin, en centralgestalt i ryska revolutionen.

Sovjetunionens historia 1917–1927 började i samband med den ryska revolutionen i oktober 1917, egentligen den 6 november enligt den moderna kalendern. Bolsjevikerna, ledda av Vladimir Lenin, tog då över makten från Aleksandr Kerenskij och den provisoriska regeringen. Deras maktövertagande följdes av det långa och blodiga ryska inbördeskriget där bolsjevikernas röda armé besegrade styrkorna i vita armén. Röda Armén grundades av Lenin 1918, men organiserades och leddes av Lev Trotskij som 1921 hade samlat över 5 miljoner man under den bolsjevikiska fanan. Kommunism infördes i hela landet och 1922 utropades Sovjetunionen som bestod av delrepublikerna Ryska SFSR, Ukrainska SSR, Vitryska SSR och Transkaukasiska SFSR.

Stalins era (1927–1953)[redigera | redigera wikitext]

Sovjetunionens historia 1927–1953 dominerades av Josef Stalin, som hade som mål att omforma det sovjetiska samhället med en aggressiv planekonomi och en svepande kollektivisering av jordbruk och industri. Han konstruerade också en brutal totalitär regim ansvarig för miljoner dödsfall, som ett resultat av diverse utrensningar och kollektiviseringsförsök. Under sin tid som ledare över Sovjetunionen använde Stalin flitigt sin hemliga polis, GPU och NKVD, och nästan obegränsade makt för att omforma det sovjetiska samhället.

Kollektiviseringen av jordbruket som genomfördes med mycket brutala metoder ledde i sitt första skede till en kraftigt minskad produktion vilket i sin tur förorsakade en mycket omfattande svältkatastrof i början av 1930-talet. Särskilt hårt drabbades Ukraina i vad som kallas Holodomor med miljontals dödsoffer. Även på andra områden hårdnade förtrycket. Mordet på Sergej Kirov 1934 togs av Stalin som en förevändning att inleda utrensningar inom kommunistpartiet och administrationen. Säkerhetstjänsten NKVD fick utökade befogenheter och arresteringar skedde i allt snabbare takt. Vid den första Moskvaprocessen 1936 rannsakades och dömdes ett antal av landets ledande politiker och andra höga befattningshavare. Snart skulle dock arresteringarna drabba kort sagt vem som helst. Sedan Nikolaj Jezjov ersatt Genrich Jagoda som chef för NKVD tog terrorn ytterligare fart och kulminerade under 1937 och 1938. Åtminstone mer än en och en halv miljon arresterades. Många av dem avrättades, ännu fler hamnade i Gulags läger. Under 1938 insåg Stalin att utrensningarna gick så snabbt att det blivit svårt att besätta viktiga poster med kompetenta personer. Lavrentij Berija fick ersätta Jezjov med order att dra ned på tempot beträffande avrättningarna. Lägersystemet Gulag fortsatte dock att växa ytterligare under Berijas tid.

Under andra världskriget, i Sovjetunionen känt som "stora fosterländska kriget", föröddes stora delar av landet. Till att börja med stod Sovjetunionen genom Molotov-Ribbentroppakten formellt neutrala gentemot Nazityskland i dess krig mot Polen, Storbritannien och Frankrike. Denna överenskommelse ledde till att Sovjetunionen ockuperade Baltikum, delar av Polen och anföll Finland i Finska vinterkriget. Även om västmakterna gav visst stöd åt Finland och Tyskland visst stöd åt Sovjetunionen under finska vinterkriget, räknades det kriget då inte som en del av det större kriget mellan Tyskland och de allierade. Under denna tid med begränsade krigsinsatser kunde Sovjetunionen bygga upp sin militära styrka vilken hade undergrävts genom de omfattande utrensningar som även drabbat officerskåren. Genom Tysklands anfall på Sovjetunionen 1941, Operation Barbarossa, inleddes en ytterst hänsynslös och blodig fas av andra världskriget och Sovjetunionen blev nu en av de allierade.

Sovjetunionens uppoffringar i kriget mot Nazityskland var enorma, uppemot 20 miljoner sovjetiska soldater dog på östfronten. Under slutet av andra världskriget ockuperade Sovjetunionens arméer stora delar av Östeuropa, där kommunistregeringar inrättades, medan flera demokratiska länder i Västeuropa slöt Atlantpakten, som senare blev till NATO 1951, med USA. Det kalla kriget blev en naturlig följd, då Sovjetunionen och USA indirekt kämpade om inflytande i världen.

Stalintiden[redigera | redigera wikitext]

Stalin blev Sovjetunionens ledare efter Lenins död 1924.

I takt med att Lenins hälsa blev allt sämre kunde Stalin genom sin post som generalsekreterare i Centralkommittén 1922 tillskansa sig mer makt och inflytande. Från början hade denna post i princip ingen avgörande roll för hur partiet styrdes. När Lenin dog 1924 var det tänkt att centralkommitténs ledamöter gemensamt skulle styra landet. Stalins fraktion, bestående dels av ordföranden för Komintern, Grigorij Zinovjev, och dels av den inom partiet högt uppsatte Lev Kamenev, hade en stark maktbas inom byråkratin och gynnades av detta. Inget formell beslut fattades om Stalin som ledare, men bakom kulisserna skaffade sig den utanför partiet ännu relativt okände mannen stor makt, vilket hade noterats av en oroad Lenin.

Till följd av Trotskijs långvariga sjukdom 1923–24 kunde Stalin och hans triumvirat sakta men säkert ta över makten. År 1924 utmanövrerades den bolsjevik-leninistiska oppositionen med Lev Trotskij i spetsen. Två år senare, 1926, anslöt sig dock Zinovjev och Kamenev till Trotskij och Vänsteroppositionen. Då hade emellertid Stalin redan tillräckliga befogenheter för att klara maktkampen, och kunde 1927 tillsammans med högerns Nikolaj Bucharin, Michail Tomskij och Aleksej Rykov utesluta Trotskij, Zinovjev och Kamenev; de ersattes i centralkommittén av Vjatjeslav Molotov, Kliment Vorosjilov och Michail Kalinin, Stalins trogna. Trotskij tvingades i exil, flydde till Mexiko men blev 1940 mördad. Stalin vände sig sedan mot sina tidigare allierade i högerfalangen och utmanövrerade dem. Han lyckades krossa all opposition med bland annat skenrättegångar, och efter Moskvarättegångarna 1936–1938, där nästan 682 000 avrättades[16][17] och med massiv deportering till GULAG, var i stort sett oppositionen helt avlägsnad.

Ett av Stalins och Sovjetunionens viktigaste mål var en snabb industrialisering av landet genom planhushållning och femårsplaner. Det privata jordägandet avskaffades och bönderna ingick i obligatoriska jordbrukskollektiv. De sovjetiska myndigheterna ställde hårda krav på att kollektiven skulle leverera livsmedel till industrin och städerna. Spannmålsbrist i Sovjetunionen 1928 fick myndigheterna att konfiskera spannmål från bönderna, vilket ledde till att bönderna led brist på mat, vilket förorsakade dem att flytta in till städerna för att arbeta i fabrikerna. Misären på landsbygden skylldes i propagandan på de självägande storbönderna, kulakerna. Under 1930-talet genomfördes tvångskollektivisering av jordbruket. Mellan 1932 och 1933 rådde hungersnöd där 40 miljoner människor drabbades varav 6–8 miljoner dog. Ukraina drabbades hårdast av massvälten, som av Conquest och vissa andra forskare har setts som ett sovjetiskt folkmord mot det ukrainska folket. De första uppgifterna om massvälten dök upp i Völkische Beobachter 1934, som ett led i att förbereda tyskarna på det kommande kriget mot Sovjetunionen. Nazipropagandan har sedan etablerats, som ett historiskt faktum utan vetenskaplig undersökning[källa behövs]. I Ukraina och Kazakstan dog dessutom 80 % av boskapen. Orsaken var missväxt och att staten trots detta ökade indrivningen av säd. År 1930-31 deporterades uppemot 2 miljoner bönder från jordbruksområden i Ryssland och Ukraina till arbetsläger i Centralasien och Sibirien på anklagelser om att de saboterat jordbruket etc.[18]

Stora fosterländska kriget[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Andra världskriget

Strax före andra världskriget fördes intensiva förhandlingar mellan flera politiska block i Europa. Frankrike och Storbritannien sonderade i juli 1939 Sovjetunionen om ett eventuellt militärt samarbete, vilket dock stöp på deras egen ovilja (de fransk-brittiska delegaterna hade inte tilldelats hundraprocentiga förhandlingsbefogenheter och kunde inte skriva under några avtal) att underteckna ett sådant avtal när Sovjetunionen visade sig vara villigt att gå med på detta. Samtidigt försökte Storbritannien att få en överenskommelse med Tyskland. I det läget lovade Tyskland att skicka Hermann Göring till London för att skriva ett avtal med Storbritannien och resan var planerad till den 25 augusti 1939. Under tiden skickade Hitler ett telegram till Moskva där han tog upp de återkommande sovjetiska förslagen att dela på Polen.[källa behövs]

De strandade fransk-brittisk-sovjetiska förhandlingarna fick Sovjetunionen och Tyskland att söka sig till varandra.[19] Det kom som en överraskning för de flesta när Sovjetunionen och Tyskland skrev under Molotov-Ribbentroppakten. I ett hemligt tilläggsprotokoll till icke-angreppsavtalet delades Östeuropa upp i intressesfärer mellan Tyskland och Sovjetunionen. Med avtalet i sin hand kände sig Hitler säker på att ha full handlingsfrihet utan andras inblandning, vilket ledde till att Tyskland den 1 september 1939 anföll Polen. Det blev startskottet för det andra världskriget. Den 17 september gick även den sovjetiska armén in i Polen och besatte dess östra provinser. Efter Polens fall gjorde Sovjetunionen och Tyskland ett fredsutspel då man föreslog en fred på status quo.

Därefter begärde Stalin baltstaternas underkastelse. Till en början tvingades de baltiska staternas regeringar att acceptera att sovjetiska trupper skulle få stationeras inom deras områden. Den 30 november anföll Sovjetunionen Finland när Finland vägrade gå med på att avträda en buffertzon nordväst om Leningrad (nuvarande Sankt Petersburg) och samma typ av överenskommelse som de baltiska staterna tvingats gå med på. Finska vinterkriget slutade i mars 1940 med att Finland tvingades till stora landavträdelser. Året därpå ockuperades baltstaterna helt och hållet och annekterades av Sovjetunionen.

Stalin utökade armén med mer än 150 % under perioden. Fördraget med Tyskland gav Sovjetunionen respit att bygga upp sin försvarsförmåga, men samtidigt innebar det att Hitler fick göra upp med väst så att ryggen var fri för angreppet på Sovjetunionen. Det förefaller ha kommit som en överraskning för Stalin när Tyskland anföll Sovjetunionen i och med Operation Barbarossa.

Det finns historiker som tror att Stalin hade planerat att attackera Hitler bakifrån, men att Hitler hann före. Den 22 juni 1941 anföll Tyskland Sovjetunionen.

Tyskarna trängde fram snabbt och hade redan mot slutet av augusti nått till Kiev och Leningrad. Den senare staden belägrades från september, och invånarna svalt sedan tyskarna hade skurit av förbindelserna så att mat inte kunde skickas till staden. Under oktober och november kom den tyska armégrupp centrum i närheten av Moskva, som dock aldrig intogs; strider rasade tillfälligt i förstäderna. Efter ett massivt motanfall i början av december 1941 drevs de tyska trupperna tillbaka mellan 150 och 300 kilometer från huvudstaden. Slaget om Stalingrad blev en vändpunkt i kriget och från vårvintern 1943 befann sig Röda armén på offensiven. År 1945 kom de tidigare tyskkontrollerade territorierna östra Tyskland, Polen, Estland, Lettland, Litauen, Tjeckoslovakien, Ungern, Rumänien och Bulgarien under sovjetisk kontroll, och i alla dessa länder kunde kommunistiska partier ta makten. Europa delades nu politiskt i ett öst- och ett västblock, där gränsen mellan de båda blev känd som järnridån. De lokala kommunistpartierna i ländernas kommuner styrdes av en central kommunistregering i landets huvudstad. Landets kommunistiska regering efterföljde Moskvas kommunistparti i olika frågor som ekonomi, politik, och så vidare. I Polens fall var dess försvarsminister en sovjetisk marskalk.

Avstalinisering och kalla kriget (1953–1985)[redigera | redigera wikitext]

Nikita Chrusjtjov, 1961.

När Stalin dog 5 mars 1953 övertogs makten av partisekreterare Nikita Chrusjtjov och premiärminister Georgij Malenkov. I februari 1956 höll Chrusjtjov ett hemligt tal vid partiets tjugonde partikongress där han gick till angrepp mot Stalin och personkulten kring denne. Förhoppningar om ett fredligare Sovjetunionen kom på skam när sovjetiska trupper tågade in i Ungern i oktober 1956. Chrusjtjov var också oberäknelig – ett toppmöte med USA:s president Dwight D. Eisenhower ställdes in efter att ett amerikanskt spaningsplan (U-2) skjutits ned över Sovjetunionen och Chrusjtjov fick intern kritik för hur han hade skött Kubakrisen och misslyckandena i det sovjetiska jordbruket. Han hade också försökt organisera om kommunistpartiet vilket hotade partibyråkraternas makt.

Leonid Brezjnev, 1973.

År 1964 fick han lämna politiken och en ledartrojka bestående av Leonid Brezjnev, Alexej Kosygin och Anastas Mikojan tog makten. Mikojan avlöstes efter ett år av Nikolaj Podgornyj. Av dessa tre blev snart Leonid Brezjnev den mäktigaste. Under hans ledning försökte Sovjet återuppväcka folkfrontspolitiken från 1940-talet i den europeiska vänstern, det vill säga att kommunister skulle samarbeta med socialdemokrater. Warszawapaktens intåg i Tjeckoslovakien 1968 omintetgjorde dock detta samarbete. Stora delar av 1970-talet blev stagnationens årtionde för Sovjetunionen. Brezjnev fick partibyråkraterna på sin sida genom att ge dem ämbeten på livstid men följden blev att de tusentals delegaterna i Högsta sovjet blev allt äldre.

Efter Brezjnevs död 1982 tog först Jurij Andropov och sedan Konstantin Tjernenko över som generalsekreterare. Båda tillhörde samma generation som Brezjnev och satt endast kort tid. Andropov förde dock fram Michail Gorbatjov som blev generalsekreterare 1985.

Kalla kriget[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Kalla kriget
Kommunistblocket år 1960.

När Stalin dog i mars 1953 tog en ledartrojka över, men snart hade Nikita Chrusjtjov tagit makten. Chrusjtjovs maktövertagande markerade slutet på den stalinistiska perioden, som han kritiserade i ett tal under partikongressen 1956. Chrusjtjovs tid vid makten utmärktes annars av att rymdkapplöpningen tog sin början genom en serie sovjetiska framgångar, från uppskjutningen av Sputnik 1 år 1957 till Jurij Gagarins historiska rymdfärd i april 1961.

Förhoppningar om ett fredligare Sovjetunionen kom på skam när sovjetiska trupper tågade in i Ungern 1956. Chrusjtjov var också oberäknelig – ett toppmöte med USA:s president ställdes in efter att ett amerikanskt spaningsplan skjutits ned över Sovjetunionen, och Chrusjtjov fick intern kritik för hur han hade skött Kubakrisen och misslyckandena i det sovjetiska jordbruket. Han hade också försökt organisera om kommunistpartiet vilket hotade partibyråkraternas makt. Under 1964 fick han lämna politiken och en ny ledartrojka tog makten.

Denna trojka utgjordes av Leonid Brezjnev, Alexej Kosygin och Nikolaj Podgornyj. Av dessa tre blev snart Brezjnev den ledande. Under hans ledning försökte Sovjetunionen återuppväcka folkfrontspolitiken från 1940-talet i den europeiska vänstern, det vill säga att kommunister skulle samarbeta med socialdemokrater, men efter Warszawapaktens intåg i Tjeckoslovakien 1968 gick en kris genom de europeiska kommunistpartierna. 1970-talet blev stagnationens årtionde för Sovjet. Brezjnev fick partibyråkraterna på sin sida genom att ge dem ämbeten på livstid, men följden blev att de tusentals delegaterna i Högsta sovjet blev allt äldre och äldre. Brezjnevs tid vid makten utmärktes även av en stagnation i den sovjetiska ekonomin. Dessutom tyngdes ekonomin av de enorma militära utgifterna och kriget i Afghanistan som inleddes på juldagen 1979 kom att ytterligare förvärra detta problem.

Efter 1980 stod det klart att Brezjnev började bli allt mer fysiskt svag och inkapabel att styra landet. I den maktkamp som ständigt fördes inom politbyrån framstod nu KGB-chefen Jurij Andropov som den starkaste. Han hade successivt utvidgat KGB:s inflytande under Brezjnevs tid vid makten. När Brezjnev avled i november 1982 utsågs således Andropov till ny generalsekreterare för kommunistpartiet. Andropov var dock vid det här laget försvagad av sjukdom och hans tid vid makten blev kort. Hans främsta bidrag till eftervärlden var kanske att han förde fram Michail Gorbatjov till maktens toppskikt. När Andropov dog i början av 1984 ersattes han av den likaledes sjuklige Konstantin Tjernenko vilken i sin tur avled året därpå.

Gorbatjov och perestrojka (1985–1991)[redigera | redigera wikitext]

USAs president Ronald Reagan med Sovjetunionens ledare Michail Gorbatjov 1986.

Michail Gorbatjov var endast 54 år när han tillträdde. Han lanserade begreppen glasnost och perestrojka. Genom att allmänheten skulle ges möjlighet att påpeka fel och brister i samhället var tanken att motståndet från den konservativa partibyråkratin skulle brytas. Gorbatjov startade också en kampanj mot det hejdlösa alkoholdrickandet. Den nya öppenheten gjorde Gorbatjov väldigt populär i väst men enbart diskussioner kunde inte räta upp den haltande sovjetiska ekonomin. Gorbatjov såg till att Sovjetunionen drog sig ur det besvärliga Afghanistankriget.

I april 1986 inträffade en allvarlig olycka vid ett kärnkraftverk utanför Kiev, Tjernobylolyckan.

Ett stort steg mot demokrati togs i valen 1989, då oberoende kandidater fick ställa upp.

Det blev så småningom klart att Gorbatjov inte tänkte tillämpa Brezjnevdoktrinen gentemot länderna i Östeuropa och 1989 bröt folkliga uppror ut i land efter land. Genom Sovjetunionen drog också en våg av nationalistisk yra i de olika sovjetrepublikerna. Gorbatjov ombildade regeringen och tog in många av de konservativa krafterna för att få slut på de interna striderna inom partiet. Under 1991 var han fullt sysselsatt med att skriva ett nytt unionsavtal med sovjetrepublikerna som skulle göra Sovjetunionen till en federation där varje delrepublik skulle få mer egenbestämmande makt. Efter en folkomröstning godkändes förslaget. Efter ett kuppförsök i augusti 1991 som leddes av de konservativa inom regeringen försvagades Gorbatjov då kuppförsöket stoppades av delrepubliken Rysslands president Boris Jeltsin. När republik efter republik utropade autonomi eller självständighet drog Gorbatjov den enda rimliga slutsatsen och avgick den 25 december 1991. Dagen efter avgick alla ledamöterna i Sovjetunionens högsta sovjet, vilket innebar att unionen stod utan ledning och i praktiken var upplöst. 31 december[20] slutade de sista sovjetiska institutionerna sin verksamhet, och unionen upplöstes då också på papperet.

Administrativ indelning[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel:Sovjetunionens administrativa indelning
Sovjunionens administrativa indelning år 1989.

Sovjetunionen bestod före upplösningen av 15 rådsrepubliker; samtliga är sedan 1992 självständiga stater.

USSR Republics Numbered Alphabetically.png
1 Armeniska SSR 9 Litauiska SSR
2 Azerbajdzjanska SSR 10 Moldaviska SSR
3 Vitryska SSR 11 Ryska SFSR
4 Estniska SSR 12 Tadzjikiska SSR
5 Georgiska SSR 13 Turkmenska SSR
6 Kazakiska SSR 14 Ukrainska SSR
7 Kirgiziska SSR 15 Uzbekiska SSR
8 Lettiska SSR

Helgdagar[redigera | redigera wikitext]

Datum Svenskt namn Lokalt namn Anmärkningar
1 januari Nyårsdagen Новый Год  
7 januari Ortodoxa julen Православное Рождество  
23 februari Sovjetiska arméns dag День Советской Армии и Военно-Морского Флота Februarirevolutionen 1917, skapandet av Röda armén 1918
8 mars Internationella kvinnodagen Международный Женский День  
1 maj Första maj Первое Мая – День Солидарности Трудящихся  
9 maj Segerdagen День Победы Nazitysklands kapitulation 1945 (som egentligen ägde rum den 8 maj)
7 november Den Stora Socialistiska Oktoberrevolutionens dag День Великой Октябрьской Социалистической Революции Dagen då Ryska revolutionen 1917 skedde

Politik[redigera | redigera wikitext]

Sovjetunionens kommunistiska parti (bolsjevikerna), SUKP(b), från och med 1952 förenklat till Sovjetunionens Kommunistiska Parti var det statsbärande partiet. Samtliga sovjetrepubliker hade varsitt eget kommunistpart – dock ej den Ryska rådsrepubliken – samt ett eget parlament kallat högsta sovjet. Denna form var dubblerad på by/distriktnivå, stadsnivå, läns- och sovjetrepubliknivå samt slutligen på federativ nivå (Sovjetunionens högsta sovjet). Samtliga dessa nivåer utsåg ett exekutivt råd samt medlemmar till sovjeten av det högre steget. Samtliga sovjeters mandatperiod var fyra år, och samtliga män och kvinnor över 18 år i Sovjetunionen var röstberättigade och hade rätt att bli valda till sovjeterna. Kommunistpartiet existerade på samtliga nivåer som en granskande kontrollant, men det räckte att kandidater ansågs lojala mot sovjetkommunismen, även om formellt medlemskap var en nödvändig garant för politisk framgång. Det federativa Högsta Sovjet var sammansatt av två kammare, utsedda av delrepublikernas Högsta Sovjet i enlighet av proportion och medlemskap. Detta allra Högsta Sovjets exekutivråd kallades för folkkommissariernas råd, senare ministerråd, lett av en ministerpresident. Högsta Sovjets roll var i huvudsak utnämnande och granskande, eftersom det sammanträdde endast två gånger om året. Mellan dessa tillfällen övertogs den lagstiftande makten av presidiet, lett av en statspresident som utsågs som en ställföreträdande kärna av Högsta Sovjet. Motsvarande församling inom Kommunistpartiet på federativ nivå var känt under namnet politbyrån, där makten i huvudsak var koncentrerad. Kommunistpartiet var enligt konstitutionerna från 1922 och framåt det enda tillåtna partiet och arbetarnas och böndernas verktyg i strävan att bygga det kommunistiska samhället. Den reella makten låg i Kommunistpartiets centralkommitté (partiapparatens motsvarighet till statsapparatens Sovjetunionens högsta sovjet) och dess presidium, politbyrån och partiets ledare, generalsekreteraren. Samtliga av dessa generalsekreterare har från Stalins (utsedd till förste generalsekreterare 1922) maktövertagande efter Lenins död 1924 som Sovjets egentliga ledare, och med undantagen Malenkov, Chrusjtjov och Gorbatjov (där den mellerste avsattes och de övriga mer eller mindre frivilligt lämnade ifrån sig makten) innehölls denna befattning på livstid. Från Brezjnevs övertagande av kollegan Podgornyjs roll som president för Högsta Sovjet 1977 blev denna maktsamling hos generalsekreteraren formell, fram till Gorbatjovs avgång nyårsdagen 1992.

Konstitutionellt sett var Sovjetunionen en konfederation, där republikerna i enlighet med denna paragraf hade rätten att begära utträde från unionen. Det här efterföljdes dock inte i praktiken, och under kalla kriget ansågs det meningslöst. Dock användes denna del av konstitutionen när de första republikerna avskiljde sig från Sovjetunionen under upplösningen 1992. Makten var koncentrerad till kommunistpartiets centralkommittés politbyrå. Även om det fanns en president och en premiärminister, så var det alltid kommunistpartiets generalsekreterare som var den egentliga statsledaren, och samtliga generalsekreterare innehade under någon tid parallellt med sin position som generalsekreterare posten som president eller premiärminister.

Sovjetiska politiska ledare[redigera | redigera wikitext]

Den reellt ledande posten av Sovjetunionen var från och med 1922 den 1. generalsekreteraren i det statsbärande partiet SUKP. Regeringschefen hade titeln premiärminister och statschefen hade titeln president för Högsta Sovjet. Titeln Sovjetunionens president infördes 1990. Sovjetunionens reella ledare kunde också ha en av dessa positioner förutom den som generalsekreterare för SUKP.[källa behövs]

Ledare och generalsekreterare[redigera | redigera wikitext]

Följande personer var de facto[källa behövs] ledare och generalsekreterare för kommunistpartiet (1917–1991):

Michail Gorbatjov Konstantin Tjernenko Jurij Andropov Leonid Brezjnev Nikita Chrusjtjov Josef Stalin Vladimir Lenin

Presidenter för Högsta Sovjet och statschef för Sovjetunionen[redigera | redigera wikitext]

Följande personer var presidenter för Högsta Sovjet, samt från 1990 Sovjetunionens president:

Ordförande i folkkommissariernas råd och ministerpresidenter[redigera | redigera wikitext]

Följande personer var ordförande i folkkommissariernas råd, samt efter 1947 ministerpresidenter:

Miljö[redigera | redigera wikitext]

Den före detta hamnen i Aralsk är numera obrukbar på grund av sänkning av vattenståndet i Aralsjön.

Vissa delar av Sovjetunionen anses som världens mest förorenade områden. Förutom dumpningen av enorma mängder radioaktivt avfall i Karatjajsjön, har stora mängder atomsopor dumpats på de stora skeppskyrkogårdarna. Även vid metallurgiindustrin på Kolahalvön finns stora problem med vattenförsörjning runt Aralsjön och avfall från industrier och jordbruk som orenat rann rakt ut i Östersjön. På 1970-talet infördes strängare lagar som skulle reglera utsläpp men inte förrän Michael Gorbatjov kom till makten 1985 började man tänka på miljön rent allmänt. Problemet kunde härledas till att staten var ägare av både marken och produktionen och hade således inget att vinna på att minska produktionen i en redan ineffektiv produktionsapparat. Dessutom var miljöteknologi ett eftersatt forskningsområde och att köpa in den från utlandet var omöjligt då den var för dyr. Detta missförhållande fortsatte långt in på 1980-talet. Under Gorbatjovs ledning satte man fokus på miljön och genom sociala och ekonomiska reformer kunde man genomföra förändringar.

Sovjetunionen var ett land med främst tung industri inom gruvor och metallurgi och stora jordbruk. Jakten på mineraler har skapat sina egna speciella problem. Smältverken kunde helt utan rening släppa ut mängder med stoft av bland annat de giftiga tungmetallerna bly, nickel och kadmium. I och med det kalla kriget och kapprustningen var man tvungna att utvinna enorma mängder uran. Anrikningen av uranet och efterföljande omvandlingen till vapenplutoniumvid upparbetningsanläggningar som Majak gav enorma mängder radioaktivt material som lagras i bristfälliga lokaler eller utomhus. Säkerheten på de sovjetiska atomkraftverken var på grund av deras resursbrist och avsaknad av teknologi samt låg moral mycket dålig och flera incidenter hände genom åren. Den största olyckan var utan tvivel härdsmältan i Tjernobyl 1986 då stora områden i Ukraina och Vitryssland blev obeboeligt för många år framöver.

Se även kärnteknik i Sovjetunionen.

Kultur och media[redigera | redigera wikitext]

Det första årtiondet efter ryska revolutionen upplevde futurismen ett stort uppsving, med frontfigurer som Vladimir Majakovskij och Velimir Chlebnikov, stödda av folkbildningskommissarien Anatolij Lunatjarskij.

Under Stalin blev socialistisk realism den enda tillåtna inriktningen för ryska konstnärer, bland annat förbjöds och förtrycktes centralasiatisk folkkonst. Skildringar av Gulag förekom, till exempel Aleksandr Solzjenitsyns roman En dag i Ivan Denisovitjs liv. Konstnärerna var ofta tvungna att starkt försäkra att skildringarna i själva verket beskrev nazisternas koncentrationsläger. Konsten i Sovjetunionen var som allt annat starkt censurerad och propagandafylld.

När popmusiken kom på 1960-talet sågs den som västerländsk dekadens. Följaktligen förbjöds den och fick smugglas in, vilket dock var riskfyllt.

De enda tillåtna nyhetsmedierna var de som ägdes av staten, till exempel tidningarna Pravda, Izvestija och Komsomolskaja Pravda, som inte heller fick uttrycka sig fritt.

Se även:

Se även[redigera | redigera wikitext]

Kända politiker och andra personer[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Online Etymology Dictionary, Soviet, <etymonline.com>, läst 2013-03-31
  2. ^ ”Union of Soviet Socialist Republics” (på engelska). Encyclopedia Britannica. http://www.britannica.com/EBchecked/topic/614785/Union-of-Soviet-Socialist-Republics. Läst 28 november 2010. 
  3. ^ Bridget O'Laughlin (1975) Marxist Approaches in Anthropology Annual Review of Anthropology Vol. 4: pp. 341–70 (October 1975) (doi:10.1146/annurev.an.04.100175.002013).
    William Roseberry (1997) Marx and Anthropology Annual Review of Anthropology, Vol. 26: pp. 25–46 (October 1997) (doi:10.1146/annurev.anthro.26.1.25)
  4. ^ Persson (2006), s. 18.
  5. ^ Shiman, David (1999). Economic and Social Justice: A Human Rights Perspective. Amnesty International. ISBN 0967533406. http://www1.umn.edu/humanrts/edumat/hreduseries/tb1b/Section1/tb1-2.htm 
  6. ^ [a b] Service, Robert (2004). Stalin: A Biography. ISBN 978-0-330-41913-0 
  7. ^ Crile, George (2003). Charlie Wilson's War: The Extraordinary Story of the Largest Covert Operation in History. Atlantic Monthly Press. ISBN 0871138549 
  8. ^ Holloway, David (1996). Stalin and the Bomb. Yale University Press. sid. 18. ISBN 978-0300066647. http://yalepress.yale.edu/book.asp?isbn=9780300066647 
  9. ^ Turner 1987, s. 23
  10. ^ Persson 2006, s. 46
  11. ^ Persson 2006, s. 90
  12. ^ Byrd, Peter (2003). ”Cold War (entire chapter)”. i McLean, Iain; McMillan, Alistair. The concise Oxford dictionary of politics. Oxford University Press. ISBN 0192802763. http://books.google.com/books?id=xLbEHQAACAAJ&ei=E45VSJrQO4e4jgGh_oWODA. Läst 16 juni 2008. 
  13. ^ "Ryssland är nu en del i ett fördrag som det före detta Sovjetunionen var en del av, och åtnjuter samma rättigheter och skyldigheter som före detta Sovjetunionen, utom i den mån justeringar nödvändigtvis krävs, till exempel att ta hänsyn till förändringen i den geografiska omfattningen. [...] Ryska federationen fortsätter alltjämt som juridisk person i före detta Sovjetunionen och är alltså inte en efterträdande stat i den mening som nyss nämnde. De andra före detta sovjetrepubliker är efterträdare.", United Kingdom Materials on International Law 1993, BYIL 1993, ss. 579 (636).
  14. ^ Figes, Orlando. A People's Tragedy: The Russian Revolution 1891–1924 
  15. ^ Nationalencyklopedin - NEP
  16. ^ Werth, Nicolas. Kommunismens svarta bok. sid. 202 
  17. ^ Conquest, Robert. The Great Terror: Stalin's Purge of the Thirties. sid. 485 , föreslår sju miljoner arresterade, av vilka en miljon blev avrättade, två miljoner dog av undernäring, svält och svåra förhållanden i fånglägren, tre miljoner sändes till Gulag och tio procent skulle inte återkomma, samt en miljon kvarhölls i fängelser.
  18. ^ Nationalencyklopedin: "Sovjetunionen" - Historia
  19. ^ Meltyukhov, Michail (2002). Upusjtjennyj chans Stalina. Moskva 
  20. ^ "Sovjetunionen". NE.se. Läst 31 december 2013.

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]