Kommunala utjämningssystemet
Systemet för kommunalekonomisk utjämning eller kommunala utjämningssystemet fördelar pengar till Sveriges kommuner och Sveriges landsting för att de ska kunna tillhandahålla likvärdig service oberoende av förhållanden som är svåra för kommunen att påverka. Systemet finansieras huvudsakligen genom statliga anslag. En mindre del av pengarna tas ut som en avgift från kommuner med hög skattekraft och systemet kallas därför ibland för Robin Hood-skatten. Det har ersatt tidigare riktade statliga bidrag till kommunerna.
| Kommun | Folkmängd | Total |
|---|---|---|
| Malmö | 321970 | 4 594 442 876 |
| Göteborg | 547 558 | 2 524 124 179 |
| Norrköping | 136 863 | 1 379 823 221 |
| Eskilstuna | 101 882 | 1 370 189 025 |
| Södertälje | 93 076 | 1 304 346 972 |
| Botkyrka | 89 374 | 1 237 095 615 |
Kommunala utjämningssystemet
Det kommunala utjämningssystemet grundar sig i rätten för samtliga svenska kommuner att ha möjligheten att tillhandahålla en likvärdig service för sina kommunmedborgare, oavsett förutsättningar. Det finns också för att kompensera kommuner vars investeringar för ökad produktion av kommunens näringsliv ger skatteintäkter som främst kommer andra ur boendesynpunkt mer attraktiva grannkommuner till godo.[1]
Systemet finansieras huvudsakligen av staten och endast till en liten del direkt av kommunerna. Av totalt knappt 66 miljarder i bidrag till kommunerna under 2015 finansieras endast ca 3,2 miljarder direkt av kommunerna. Resterande cirka 63,7 miljarder finansieras sålunda av staten. Malmö är den kommun som får i särklass mest i det kommunala utjämningssystemet, ca 4,4 miljarder (cirka 14 000 kr/inv) 2015, där ca 25% av kommunens samlade intäkter utgörs av kommunala utjämningsbidrag. Malmö är dock inte den kommun som tilldelas mest per invånare. De kommuner som tilldelas mest per invånare 2015 är Bjurholm (ca 27 000 kr/inv), Dorotea (27 000 kr/inv), Vilhelmina (cirka 26 000 kr/inv), Åsele (cirka 26 000 kr/inv), och Sorsele (cirka 25 000 kr/inv). Genomsnittligen utbetalas cirka 6 400 kr/inv i Sverige.
Kommuner tilldelas resurser beroende på tre olika grunder. Dessa är inkomstutjämning (störst del, och föreslås att i framtiden ersätta fler statliga bidrag), kostnadsutjämning och strukturbidrag (minst del, och föreslås minska ytterligare).[1] Modellen har kritiserats för att vara komplex.
Inkomstutjämning
Inkomstutjämning baseras på en kommuns skattekraft, dvs beskattningsbar inkomst per invånare. Kommuner med låg skattekraft får bidrag upp till 95 procent av målet om 115 procent av medelskattekraften i riket. Kommuner med mer än 115 procent relativ skattekraft betalar upp till 80 procent av överskottet. Sammanlagt 15 kommuner betalar ut till staten på grund sin höga skattekraft.
Huvuddelen av inkomstutjämningen utgörs av statliga bidrag. Total är utbetalningarna i detta system ca 65 miljarder kronor 2015 varav cirka 4,2 miljarder finansieras direkt av kommunerna. Observera dock att vissa kommuner som beräkningsmässigt betalar till inkomstutjämningen, totalt i hela utjämningssystemet tilldelas bidrag då bidraget i kostnadsutjämningen är större än kommunens kostnad i inkomstutjämningen.
Kritiker mot det kommunala utjämningssystemet hävdar att inkomstutjämningen bryter mot svensk grundlag då man i praktiken tar ut skatt för annan kommuns verksamhet. Dessutom anses inkomstutjämningen vara tillväxthämmande då incitamenten försvinner eftersom "rika" kommuner inte får behålla nya medel som införskaffats genom ekonomisk tillväxt i kommunen.
Fördelning 2015
De fem kommuner som tar emot mest respektive bidrar mest under 2015, kronor per invånare.[2]
| Kommun | Kr/inv 2015 |
|---|---|
| Årjäng | 16 611 |
| Eda | 16 101 |
| Bjurholm | 15 625 |
| Högsby | 15 037 |
| Dals-Ed | 14 727 |
| Lomma | -3 569 |
| Nacka | -3 875 |
| Täby | -7 558 |
| Lidingö | -11 144 |
| Danderyd | -20 345 |
Kostnadsutjämning
Kostnadsutjämningen syftar till att kompensera för opåverkbara strukturella kostnadsskillnader i obligatorisk kommunal verksamhet. Kostnadsutjämningen finansieras enbart genom omfördelning mellan kommuner, och är därför statsfinansiellt neutral. Exempelvis kompenseras kommuner som på grund av åldersstrukturen är skyldiga att erbjuda äldreomsorg och barnomsorg till många personer eller orter.
Fördelning 2015
De fem kommuner som tar emot mest respektive bidrar mest under 2015, kronor per invånare.[2]
| Kommun | Kr/inv 2015 |
|---|---|
| Dorotea | 11 370 |
| Åsele | 11 177 |
| Bjurholm | 10 718 |
| Sorsele | 10 201 |
| Vilhelmina | 9 527 |
| Skövde | -3 327 |
| Luleå | - 3 370 |
| Solna | -4 626 |
| Lund | -4 918 |
| Umeå | -4 987 |
Strukturbidrag
Strukturbidraget, som syftar till att stärka kommuner och landsting med en liten befolkning och/eller problem på arbetsmarknaden. Strukturbidraget finansieras av staten. Glesbygskommuner, främst i norr, är större mottagare av strukturutjämningsbidrag.
Sammantaget är ur statsfinansiell synvinkel detta bidrag endast begränsat. Totalt är kostnaden 2015 för detta bidrag, tillsammans med införandebidraget och regleringsbidraget, cirka 2,3 miljarder kronor.
Fördelning 2015
De fem kommuner som tar emot mest bidrag under 2015.[2]
| Kommun | Kr/inv. 2015 |
|---|---|
| Gällivare | 5 046 |
| Kiruna | 4 789 |
| Övertorneå | 4 783 |
| Pajala | 4 555 |
| Jokkmokk | 4 468 |
Källor
Regeringskansliet om utjämningssystemet
- ^ [a b] Det kommunalekonomiska utjämningssystemet - Effekter för Västerbotten, Norrland och Sveriges funktionella arbetsmarknader, CERUM Report Nr 23/2010.
- ^ [a b c] ”Kommunalekonomisk utjämning och utjämning av LSS-kostnader”. http://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Statistik-efter-amne/Offentlig-ekonomi/Finanser-for-den-kommunala-sektorn/Kommunalekonomisk-utjamning-och-utjamning-av-LSS-kostnader/. Läst 21 januari 2015.