Lufor

Lufor, akronym för Luftförsvarsorientering, Luftlägesorientering, var ett äldre system för att överföra luftlägesinformation. Systemet användes från mitten av 1950-talet fram till 1998 då det ersattes av Luftlägesinformationssystem, LuLIS.

Lufor förmedlade information om fiendens flygverksamhet samt eget långsamgående flyg (mindre än 360 km/h]. Utöver meddelanden om flygföretag kunde information om luftlandsättningar, radioaktivt nedfall och liknande sändas. Luformeddelandena sändes med tal, ursprungligen med frekvenser strax ovanför det ordinarie rundradiobandet på långvåg, men senare övergick man till det ordinarie FM P2-nätet + Försvarsmaktens kompletteringssändare i de fall de ordinarie P2-sändarna hade dålig täckning. Utsändningen selekterades till flygföretag inom 100–150 km avstånd från ett luftbevakningsområde. Dessa sändare tillsammans gav en god täckning över hela Sverige.

Lufor-informationen bedömdes vara värdefull även för andra än det militära försvaret, men civila vanliga rundradiomottagare hos allmänheten klarade ofta inte de speciella långvågsfrekvenserna. Försvaret uppmuntrade därför industrin att tillverka speciella rundradiomottgare med utsträckt långvågsband. Sådana mottagare hade en särskild märkning, antingen med ordet LUFOR, eller bara L på stationsskalan eller med Civilförsvarets vapensköld (ett silverne andreaskors på blå botten).

Lägesangivelser gavs enligt Georef-systemet och med referenspunkter angivna på speciella småskaliga Lufor-kartor. Hela Sverige täcks sålunda av ett mindre antal Lufor-kartor. Sändningarna skedde som monosignal, eftersom detta klarar sig med mindre signalstyrka än stereoljud. Lufor kunde alltså tas emot även av sådana mottagare som var konstruerade enbart för monosignaler.

För utbildning och under övningar i fredstid sändes ej Lufor över det allmänna P2-nätet, utan i stället över temporära stationer intill övningsområdet och på särskilda frekvenser i FM-bandet för rundradio. Lufor sändes kontinuerligt så länge flygverksamhet pågick inom bevakningsområdet. När ingen flygverksamhet pågick och då ordinarie P2-program hade uppehåll, sändes i stället pausmusik som kontroll på att förbindelsen till Lufor-sändarna var intakta.

För ändamålet tog Försvarsmakten fram en serie om fyra CD med blandad musik. Vid urvalet av musikstycken strävades efter att välja musik som kan kallas "tidlös". De fyra skivorna fanns inladdade i ett spelmagasin där de olika musikstyckena valdes automatiskt och slumpvis.

Ett Lufor-meddelande inleddes med en igenkänningssignal (IK) given som en kombination av korta och långa signaler enligt bokstäver i morsealfabetet i 40-takt (40 tecken/minut). Detta var en långsam takt, som efter minimal övning lätt kunde igenkännas även av den som inte var telegrafistutbildad. Samma takt användes f ö av radiofyrar för flyg och sjöfart. Som utfyllnad mellan meddelandena sändes antingen ordinarie P2-program eller pausmusik, som var tredje minut abröts av IK-signalen.

Källor

• Bilaga till CD-serien med pausmusik för Lufor, utgiven av Flygstabens sambandsavdelning och Försvarets materielverk, telekommunikationsbyrån.

Externa länkar

• "LUFOR, Luftförsvarsorientering" från Grön Radio