Mästare
Mästare (mäster), titel för hantverkare inom skråväsendet som, efter att ha avlagt mästarprov eller på annat sätt dokumenterat sitt kunnande, självständigt fick utöva sitt yrke. Som mästare hade man rätt att anställa gesäller och lärlingar.
Villkoren för att få bli mästare har varierat. Enligt 1621, 1669 och 1720 års generalämbetsskrå krävdes att gesällen ansökte om mästarskap hos ämbetet, betalade de föreskrivna avgifterna och sedan utförde ett angivet mästarstycke. Efter godkänt mästarprov var det vanligt att den nye mästaren skulle bjuda de övriga ämbetsbröderna på en festmåltid. Efter erhållen mästarvärdighet åtföljdes ungbror, som han kallades, till stadens magistrat för att sväras in som borgare (erhålla burskap). Med burskap hade mästaren även möjligheter att delta i det politiska livet.
För att förhindra överetablering strävade skråna efter att begränsa antalet mästare. Från och med 1600-talet försökte svenska staten motverka sådana hinder beträffande behöriga gesäller.
År 1846 ersattes generalämbetsskråna av en Handel- Handtwerks- och Fabriksordning, varefter mästarprov och mästartitel förlorade sin juridiska betydelse. 1929 började Sveriges hantverksorganisation utfärda mästarbrev, men dessa saknade då officiell, juridisk betydelse.[1] Sedan år 1941 är det dock åter möjligt att erhålla mästarbrev. Detta regleras av lagen (1995:1255) om mästarbrev för hantverkare och förordningen (1995:1256) om mästarbrev för hantverkare.
Numera används begreppet för vinnare av större idrottstävlingar.
För hammarsmedsmästare fanns andra ordningar än ovan, se hammarsmed.
Se även
Litteratur och källor
- Bra böckers världshistoria, band 5: sid. 178-179 & band 6: sid. 100-107, Bra böcker, Höganäs 1984, ISBN 91-86102-87-7 resp. ISBN 91-86102-88-5
- Fokus, sid. 2141 & 2780, Almqvist & Wiksell, Stockholm 1970, ISBN 91-20-02646-3
- Nationalencyklopedin, multimedia 2000 plus
- General Embets Skrå, 1621
- Allgemene Ordningh och Skråå, 1669
- Algemene Ordning och Skrå, 1720
- Handel-, Handtwerks- och Fabriksordning, 1846