Måns Nilsson (Svinhufvud)

Måns Nilsson (Svinhufvud) död 1534, var en bergsfogde, bergmästare, son till Nils Månsson (Svinhufvud).

Biografi

Känd för att enligt Peder Svarts krönika hösten 1520 ha uppmanats av sin granne Arent Persson (Örnflycht) (eller mer troligt dennes far eller svärfar), gift med Barbro Stigsdotter, att förråda Gustav Vasa under hans flykt under Kristian II i Dalarna. Men Måns Nilsson vägrade att förråda en nattgäst. Han skall från våren 1521 ha anslutit sig till Gustav Vasas livvakt.

Måns Nilsson omtalas första gången 1504, då han var en av Dalarnas sex representanter vid ett möte med riksrådet i Stockholm, frälsemän från Uppland och Södermanland samt borgerskapet i Stockholm. Under denna tid och en tid framöver, var faderns motståndare Kristoffer Olsson (Stjärna) och Hans Jeppesson (Svinhufvud) som deltog i mötet bergsfogdar över Kopparberget, men sedan Sten Sture den yngre fått makten innehade Måns Nilsson 1515 ämbetet. Enligt Peder Svarts krönika var vid befrielsekrigets utbrott Kristoffer Olsson bergsfogde, och denne skall ha tillfångatagits av de upproriska. Detta skulle i sådana fall innebära att Måns Nilsson en tid var avsatt. Det är dock möjligt att Peder Svart haft uppgifter om att Kristoffer Olsson tidigare varit bergsfogde utan att känna till när och hur han avsattes. Hur som helst omtalas Måns Nilsson 1525 åter som bergsfogde över Kopparberget.

Måns Nilsson fick vid jultid 1524 Kungsåra by i Kungsåra socken som förläning av kungen, och mottog flera brev från kunngen med ingripande mot Peder Jakobsson "Sunnanväder" och Knut Mikaelsson. Han var som ovan nämnts bergsfogde 1525, men avsade sig våren 1526 uppdraget. I januari 1526 deltog Måns Nilsson som den främste bland flera representanter för Dalarna vid herredagen i Vadstena, där han deltog i utfärdandet av en skrivelse om Sören Norby för de stämplingar han bedrev mot Gustav Vasa. På hösten samma år erhöll han ett nytt förläningsbrev på Kungsåra by och erhöll nu även Vika socken i Dalarna som sin förläning.

Brev från våren 1527 visar att Måns Nilsson ännu stödde kungen mot Daljunkern. Peder Svart hävdar att han vid förhandlingarna mellan kungens krigsfolk och dalkarlarna sagt att han skulle ge dem lov att hugga honom i hundra tycken om daljunkern verkligen var Sten Stures son. 1 januari 1531 bad Måns Nilsson tillsammans med andra bergsmän i brev kungen att inte sätta tro till de anklagelser som Kristoffer Olsson och andra motståndare förde fram mot dem. Peder Svart uppger, att uppbörden av den av kungen påbjudna klockskatten 1530 föranledde allmogen från Leksands, Ål och Gagnefs socknar att fråga Måns Nilsson om de skulle lämna ifrån sig sina kyrkklockor. Efter att ha rådgjort med Anders Persson på Rankhyttan skall han ha uppmanat allmogens representanter att misshandla kungens uppbördsmän men ej döda dem. Måns Nilsson skulle också ha försäkrat att han i fortsättningen inte skulle hålla med kungen utan göra honom allt ont, och att han hade så mycket pengar och annat gods att han tordes opponera sig mot Gustav Vasa. Han skall även ha förklarat, att ingen kung tidigare utan dalkarlarnas tillstånd överskridit Dalälven. Måns Nilsson skall inte ha velat bli de upproriskas hövitsman men ställde sextio man till deras förfogande. Uppenbart har dock Peder Svart fel i fråga om året, den klockskatt som 1530 beslutats för städerna utsträcktes först i januari 1531 till landskyrkorna. Brevmaterialet talar också först i mars 1531 om oroligheter i Dalarna. Av kungens brev till Måns Nilsson av 19 och 31 mars 1531 ber han denne om råd i den oroliga situationen. Ett "fogdebrev" utfärdades för honom i slutet av april, även om inget tyder på att han fungerat som bergsfogde vid denna tid.

Efter april 1531 omnämns inte Måns Nilsson i riksregistraturen förrän 1533, och det är nu som förrädare. Gustav Vasa beskyllde honom bland annat för att ha haft kontakter med Kristian II, Gustav Trolle och Ture Jönsson (Tre Rosor). Peder Svart anger att Måns Nilsson när han skulle gripas gav sig ut i skogen till sina kolarkojor, så att slottsfogden i Västerås Lars Eriksson fick söka honom natt och dag innan de lyckades finna honom. Han fördes därefter tillsammans Anders Persson, Ingel Hansson (Svinhufvud) och några präster till Stockholm, där Anders Persson, Måns Nilsson, Ingel Hansson samt fyra andra personer 17 mars 1534 dömdes till döden och efter avrättningen uppsattes på stegel. Sanningshalten i beskyllningarna har betvivlats, men ingen viktigare del kan motbevisas.

När Måns avslöjades som förrädare sänkte han, enligt sägnen, alla sina rikedomar i Dammsjön så att kungen inte skulle komma åt dem. Därefter lät han sig byggas in i en kolmila i skogen, men knektarna som letade efter honom tog med hans hund som nosade reda på sin husse. De 41 gårdar han ägde tillföll kronan. Änkan fick dock behålla Stora Aspeboda, idag en hembygdsgård som ägs av Aspeboda hembygdsförening. Minnet av Måns lever än, inte minst genom den höga minnessten som restes i trädgården 1907 och förkunnar: Frihet jag älskat sanning och rätt.

Måns Nilsson var gift två gånger, första gången åtminstone fram till 1519 med en Magdalena, därefter med en Margareta, som förde Tre Björnramar i vapnet. Enligt obestyrkta 1600-talsuppgifter var hennes patronymikon Albrektsdotter.

Barn

1. Anna Månsdotter (Svinhufvud), gift med Hans Persson i Surarvet.