Daljunkern

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Daljunkerns sigill

Daljunkern var en upprorsledare med omstridd identitet som 1527 med Dalarna som bas försökte starta ett uppror benämnt Andra dalupproret för att störta Gustav Vasa från tronen. Daljunkern angav själv i brev under upproret att han var "Nils Sture, rätter arvinge till Sverige". Benämningen daljunkern kommer från Gustav Vasas långt senare upprättade propagandaskrift som författades av Peder Svart.

Daljunkern i upproret[redigera | redigera wikitext]

Biskop Peder Jakobsson och domprosten Knut Mikaelsson från Västerås motsatte sig Gustav Vasas anspråk på kyrkans egendomar i och med reduktionen. I februari 1527 dömdes de och avrättades och strax eftr uppträder Daljunkern till försvar för kyrkans egendom. Daljunkern utger sig för att vara Nils Stensson Sture, Sten Sture den yngres son. I juni 1527 förstärks kronans makt över kyrkan i Västerås recess och det Andra Dalupproret bryter ut som syftar till återinföra Sturarna till makten. Daljunkern ber i januari 1528 i ett tre sidor långt brev innebyggarna i Dalarna att anta honom som Sveriges rätte riksföreståndare och de blir lovade 10 års skattefrihet för stödet. Gustav Vasa planerar att tåga in i Dalarna och Daljunkern flyr till Norge. Efter rykten om Gustav Vasas död trolovas Daljunkern med fru Inger Lunges yngsta dotter och Vincent Lunge utrustar en militär expedition över Jämtland, i syfte att förena Sveriges och Norges tron. Intåget i Sverige i februari 1528 under ledning av Peder Gröm slutar med ett totalt fiasko. Ledarna för det andra dalupproret straffas i Stora Tuna socken och Daljunkern tvingas fly och når via Bergen Rostock i maj 1528. Daljunkern grips och avrättas där på Gustav Vasas begäran.

Daljunkerns identitet[redigera | redigera wikitext]

Enligt den kungliga propagandan var daljunkern en lögnaktig dräng som hette Jöns Hansson. Historikern och författaren Lars-Olof Larsson menar dock att daljunkern verkligen var den 15-årige Nils Stensson Sture, den döde riksföreståndaren Sten Sture den yngres äldste son och sturepartiets potentielle ledare. Larsson stöder bland annat sin tes på ett flertal vittnen. Ett av dessa var doktor Vincens Lunge, länsherre på Bergenhus och det norska riksrådets ledare, som hade träffat Nils Sture tre år innan upproret. Han behandlas också som Sten Stures son av bland andra ärkebiskop Olaf i Trondheim vid sin exil där 1528.

Inte heller Gustav Vasa förnekade i samtida brev att junkern mycket väl kunde vara Nils Sture. Uppgifterna om drängen Jöns kom först senare då daljunkern befann sig i Rostock. Om daljunkern verkligen var Nils Sture hade Gustav Vasa goda skäl att dölja detta, då Sturarna hade ett icke obetydligt stöd bland såväl allmoge och adel. Under försommaren 1528 spreds dessutom ett rykte om att Nils Sture skulle vara död, som ytterligare stöd för att personen i Rostock skulle vara någon annan.

I ett brev till rådet i Rostock anhåller fru Kristina att den unge man som säger sig vara hennes och Sten Stures son omedelbart bör ställas inför rätta då denne talar osanning om sitt ursprung. Men Kristina hade blivit uppmanad av Gustav Vasa att skriva detta brev, och det är daterat samma dag (8 augusti) som Gustav Vasa besökte henne på gården Lindholmen. Förekomsten av tvång är tämligen uppenbar, och ordalydelsen i brevet kan sedan även ha manipulerats.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Konung Gustaf I:s registratur. Band 1-8. Utgiven genom Granlund, V. 1861-1816. Stockholm.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]