Michael Moorer

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
USA Michael Moorer
Världsmästare i tungviktsboxning
Manny Pacquiao Michael Moorer.jpg
Moorer til höger
Personlig information
Fullständigt namn Michael Lee Moorer
Smeknamn Double M
Födelsedatum 12 november 1967 (46 år)
Födelseplats Monessen, Pennsylvania,  USA
Vikt 101 kg
Viktklass Lätt tungvikt
Tungvikt
Längd 1,88 m
Räckvidd 1,98 m
Slagställning Southpaw
År som aktiv 1988-2008
Titlar Världsmästare i tungvikt 22 apr 1994-5 nov 1994,
22 juni 1996-8 nov 1997
Matchstatistik *
Totalt: 57 Oavgjort: 1 NC: 0
Vinst Utgång Förlust
91% 52 Totalt 4 7%
40 KO/TKO 3

Michael Lee Moorer, född 12 november 1967 i Monessen, Pennsylvania, är en amerikansk före detta tungviktsboxare, världsmästare 1994, 1996-97, mest känd för att ha vunnit VM-titeln från Evander Holyfield och sedan - i sin första förlust någonsin - förlorat den mot en 45-årig George Foreman. Moorer är också den förste southpaw-boxare som vunnit en VM-titel i tungviktsboxning.

Boxningskarriär[redigera | redigera wikitext]

I Lätt tungvikt[redigera | redigera wikitext]

Moorer hade en ganska rask vandring fram genom de professionella boxningsleden i klassen Lätt tungvikt. Han debuterade den 4 mars 1988 och knockade då ut Adrian Riggs i rond 1. Före årets slut var han obesegrad i elva matcher och fick gå en match om en VM-titel inom den nyinrättade WBO-organisationen. Han vann matchen och kunde kalla sig världsmästare efter att ha slagit Ramzi Hassan KO i rond 5.

År 1989 försvarade han titeln sex gånger, och 1990 titeln tre gånger innan han år 1991 flyttade upp i tungviktsdivisionen.

Upp i Tungviktsklassen[redigera | redigera wikitext]

Inom ett drygt år genom 6 säkra vinster mot bland andra Alex Stewart tog sig Moorer framåt och uppåt på rankningen. Han fick sedan chansen att åter kämpa om en WBO-titel, nu i tungvikt mot Bert Cooper. Moorer stoppade Cooper i den femte ronden efter att de båda varit nere för räkning tidigare under matchen.

Moorer, som nu gick skilda vägar med sin tränare Emanuel Steward, ville sedan inte försvara sitt mindre ansedda WBO-bälte. Av de tre matcher han gick 1993 var en 10-ronders poängseger över den tidigare världsmästaren James "Bonecrusher" Smith den mest meriterande. Efter ytterligare en seger på poäng, mot Mike Evans i december 1993, fick Moorer nu chansen på en "riktig" titel - mot WBA- och IBF-mästaren Evander Holyfield.

Världsmästare[redigera | redigera wikitext]

Den 22 april 1994 möttes så Moorer och Holyfield om två VM-titlar. I rond 2 skickades Moorer ner i canvasen, men Moorer kom upp matchen som han sedan vann på poäng efter 12 ronder efter ett majoritetsbeslut. Som den första southpaw-boxaren någonsin var nu Moorer tungviktsvärldsmästare.

Förlorad titel till ålderman[redigera | redigera wikitext]

I sitt första försvar av dessa bälten, den 5 november 1994, mötte Moorer den 45-årige George Foreman som 20 år (!) tidigare varit obestridd världsmästare. I nio ronder verkade Moorer ha kontroll och ledde stort på poäng hos samtliga domare[1] och Foreman verkade förmögen att såra mästaren. I rond 10 verkade Foreman dock öka tempot, fick in några tunga slag och plötsligt, med en kort rak höger på hakan sänkte han Moorer i golvet för att räknas ut. Moorers första förlust i ringen gav boxningen dess äldsta världsmästare någonsin.

Ny kraft och ny titel[redigera | redigera wikitext]

Året därpå samlade Moorer ny kraft och vann en match mot Melvin Foster. På grund av att Foreman fråntagits sitt IBF-bälte då han inte velat möta de motståndare organisationen begärde, var nu en VM-titel plötsligt vakant. Moorer fick då chansen att möta Axel Schultz om den lediga kronan i Berlin 22 juni 1996; en match han vann på poäng efter 12 ronder och Moorer var nu åter världsmästare inom en stor organisation.

Titelförlust och slut på karriär[redigera | redigera wikitext]

Moorer första försvar kom mot Francois Botha i november 1996. I en brutalt ensidig match vann han på KO med endast 18 sekunder kvar av den sista 12e ronden. I mars 1997 behöll Moorer bältet efter en 12-ronders poängseger över tidigare obesegrade Vaughn Bean. Moorer bytte nu ännu en gång tränare när han ersatte Teddy Atlas med Freddie Roach. Den 8 november 1997, i en andra match mot Evander Holyfield, hamnade Moorer i golvet fem gånger innan läkaren rådde ringdomaren att stoppa matchen efter rond 8. Moorer gav nu upp boxningen, 29 år gammal.

Comeback[redigera | redigera wikitext]

Tre år senare var dock Moorer tillbaka i ringen; i första matchen med en KO-seger över Lorenzo Boyd. Han vann tre ytterligare matcher innan han åter verkade dra sig tillbaka efter en praktförlust på KO i rond 1 efter bara 30 sekunder mot David Tua i augusti 2002. Moorer fortsatte trots det att boxas och vann två matcher under 2003 innan han gjorde ytterligare ett uppehåll för att återvända i juli 2004 där han förlorade på poäng mot Eliseo Castillo.

Slutet[redigera | redigera wikitext]

Under de närmsta 4 åren fortsatte Moorer att gå matcher och vann den flesta, dock mot begränsat motstånd. Hans sista match var en KO-seger över Shelby Gross i februari 2008.


Referenser[redigera | redigera wikitext]

Webbsidor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ http://boxrec.com/list_bouts.php?human_id=1137&cat=boxer

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]