Monofysitism
Monofysitism (sengrekiska monophysitai, av monos, ensam och physis, natur; "läran om en natur") kallas de som opponerade sig mot den ortodoxa kristologin, sådan den fastställdes genom det fjärde ekumeniska Konciliet i Chalcedon år 451.[1] Själv kallar sig dessa kyrkor "förkalcedoniska".[2]
Konciliet i Chalcedon år 451 fastslog att Kristus har två naturer som "är oskiljaktigt och oupplösligt förbundna utan förvandling eller sammanblandning", dyofysitism. Enligt monofysiterna hade Kristus efter inkarnationen endast en natur, den gudomliga.[1]
Monofysitismen byggde på tankar som hade gammal hävd i Orienten, medan kyrkan i Väst genom Tertullianus dominerats av tvånatursläran. Monofysiternas lösenord "en natur" framfördes av Apollinaris av Laodikeia och fick ökad auktoritet genom Kyrillos av Alexandria. Arkimandriten Eutyches av Konstantinopel förnekade öppet att Kristus haft samma mänskliga natur som vi. Han dömdes till döden som kättare 448, men striden fortsatte och ledde till kyrkomötet i Kalcedon.[1]
Kejsarmakten ansåg splittringen politiskt betänklig och försökte genom kompromissformler återförena monofysiterna med rikskyrkan, trots våldsam opposition i väster. Justinianus I ville behålla skrivningarna från konciliet i Chalcedon, men tolkat i Kyrillos anda. Han vilade i denna fråga på teologen Leontius av Bysans (död 543) hypostasteologi, som segrade på Andra konciliet i Konstantinopel år 553. Enligt Leontius saknar Kristi mänskliga natur inte personlig individualitet, hypostas, men den har sin hypostas i Logos.[1]
Trots kompromissen vägrade monofysiterna låta sig förenas med rikskyrkan. Med tiden lades också till de religiösa motsättningarna politiska och nationella motsättningar.[1]
Se även
Källor[1]
- ^ [a b c d e f] Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Bd 18. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 40-41
- ^ Nationalencyklopedin multimedia plus, 2000 (uppslagsord Monofysitism)