Arianism

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Arianism är teologisk lära, som härrör från presbytern Arius från Alexandria (cirka 260-336). Arianismen utgår från kristendom, men ses av de stora kristna samfunden som kättersk.

Enligt arianismen är Sonen (Jesus Kristus) ett skapat väsen, den första och högsta av alla skapade varelser, men inte Gud. Det har enligt arianismen funnits en tid när Guds Son ännu inte skapats. Fadern (Gud) har skapat Sonen ur intet, senare än vid tidens början. Även om Sonen är Faderns fullkomligaste verk är de väsensskilda och Guds Son kallas Son endast i samma mening som människorna kallas Guds folk. På samma sätt är Den Helige Ande Faderns näst fullkomligaste verk. Fadern anses alltså ensam vara störst. Treenighetsbegreppet är således, inom arianismen, ett falskt och hädiskt sätt att beskriva Gud. Bibelverser såsom Joh. 14:28 och Joh. 17:20-26, där Jesus ber "Jag ber att de alla skall vara ett, och att såsom du, Fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss," menade Arius demonstrerar att enheten hänvisar till tanke och vilja, och inte en fysisk treenighet.

Nuförtiden betraktas arianismen av de dominerande kyrkorna som kätteri. Att så skulle bli fallet var dock inte givet på den tid då dessa lärostrider rasade intensivt. Arianismen hade tidvis stora framgångar men fördömdes av biskop Alexander av Alexandria år 319 och därefter vid kyrkomötet i Nicaea år 325, där man fastslog att Guds son har samma gudomlighet som Fadern. Arianerna förvisades och uteslöts inledningsvis, men kejsar Konstantin upphävde fördömandet redan 327. Kejsar Constantius II gjorde på 340-talet arianismen till en dogm i imperiets statsreligion. Men biskop Alexander och hans efterträdare Athanasius vägrade att återuppta Arius i kyrkan. Efter årtionden av förbittrade uppgörelser mellan Arius' och Athanasius' anhängare, "den arianska striden", fördömdes arianismen vid Första konciliet i Konstantinopel 381 (se Nicaenska trosbekännelsen).

Senare inflytande[redigera | redigera wikitext]

Silverbibeln,
Codex Argenteus
.

Eftersom Wulfila, goternas förste biskop, var arian fick arianismen stor spridning bland germanfolken, som länge höll fast vid läran. Vid synoden i Toledo 589 bekände sig visigoterna till den romersk-katolska läran, men bland langobarderna kvarlevde arianismen till år 728.

Fysikern Isaac Newton (som bland annat utvecklade teori och matematik för gravitationen) var ursprungligen anglikan, men förkastade senare treenighetsläran och såg Jesus och Den Helige ande som skapelser av en överlägsen Gud. Formellt fastnade han för den arianism som existerade som en gren i kristendomens tidigaste historia.[1]

Nutida arianska rörelser är bl.a. Jehovas vittnen och Antroposofiska Sällskapet. Den unitariska rörelsen står för en liberal lära som är både antinicaensk och antiariansk, och skall inte förväxlas med arianism.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Religion of History's 100 Most Influential People”. Aherents.com. http://adherents.com/adh_influ.html.  (engelska)