Noumenon

Noumenon är en term som i kantiansk filosofi betecknar det översinnliga, som bara kan uppfattas med förnuftet och som står i motsatsförhållande till fenomenet, vilket kan erfaras genom sinnena. (Av grek. 'noumenon, det tänkta)

Etymologi

Det grekiska ordet noumenon (νοούμενoν), plural noumena (νοούμενα), är passiv particip av νοεῖν (noein), "Jag tror", "jag menar", som i sin tur härstammar från ordet "nous "(från νόος, νοῦς, perception, förståelse, sinne). En grov motsvarighet på svenska skulle vara "något som är tänkt" eller "föremål för en handling av tanken".

Konceptet i den pre-kantianska filosofin

Platonska idéer och former är noumena, och fenomen är saker som visar sig genom sinnena.[...] att noumena och den noumenala världen är objekt av högsta kunskap, sanningar och värderingar är Platons främsta arv till filosofin.

Kants tillämpning

Noumenon kom till sin moderna användning genom Immanuel Kant. Han talade om tinget i sig (tyska das Ding an sich) som en filosofisk term.

Noumenon skiljer sig från fenomen genom att det sistnämnda är en observerbar händelse eller fysisk manifestation som kan observeras av en eller flera av de mänskliga sinnena. De två orden fungerar som sammanhängande tekniska termer i Kants filosofi. Som det uttrycks i Kants Kritik av det rena förnuftet, är mänsklig förståelse strukturerad av "begrepp i förståelsen", eller medfödda kategorier av förståelse som sinnet använder för att göra känsla av rå ostrukturerad erfarenhet.

Sammantaget är Kants "kategorier av förståelse" beskrivningar av summan av mänskligt resonemang som kan tas tillvara i försök att förstå den värld i vilken vi existerar (det vill säga att förstå, eller försöka förstå, "ting i sig själva"). Ordet "transcendental" avser den process som det mänskliga sinnet använder alltmer för att förstå eller greppa formen av och ordning bland fenomen.

Enligt Kant är föremål som vi är förnuftigt medvetna om bara representationer av okända någonting – vad Kant kallar det transcendentala objektet – som tolkas a priori eller genom kategorier av förståelsen. Dessa okända någonting manifesteras inom noumenon - även om vi aldrig kan veta hur eller varför som våra uppfattningar om dessa okända någonting är bundna av begränsningarna i kategorierna av förståelsen och vi därför aldrig till fullo kan känna "ting-i-sig själv".

Kant menade, att vi måste skilja mellan tinget i sig (världen som den är i sig själv) och tinget för mig (världen som den ter sig för oss då vi underkastat den våra kunskapsformer). Om tinget i sig vet vi ingenting mer än att det existerar och ger oss de intryck, det "råmaterial" som vi ordnar efter principerna tid, rum, kausalitet, enhet, mångfald etc. Kant funderar alltså inte över verkligheten som sådan, hur den egentligen är, utan över verkligheten som vi uppfattar den. Verkligheten som sådan kallar han "tinget i sig" och verkligheten som vi uppfattar den, "tinget för oss". Kants filosofi har alltså kunskapsteorin som mål, inte ontologin.

Kritik av Kants noumenon

Pre-kantiansk kritik

Även om termen noumenon inte kom i allmänt bruk före Kant, har den historiskt utsatts för kritik. George Berkeley som föregick Kant hävdade den, oberoende av ett observant sinne, var metafysiskt omöjlig. Kvaliteter som förknippas med materia, såsom form, färg, lukt, konsistens, vikt, temperatur och ljud var alla beroende av sinnen, vilket bara tillät en relativ uppfattning, inte absolut uppfattning. Den totala avsaknaden av sådana sinnen (och ännu viktigare ett allsmäktig sinne) skulle göra samma kvaliteter icke observerbara och även otänkbara. Berkeley kallas denna filosofi immaterialism. I huvudsak kan det inte finnas något sådant som materia utan sinnen.

Schopenhauers kritik

Schopenhauer hävdade att Kant använde ordet felaktigt. Han förklarade detta i sin "Kritik av Kants filosofi", som först uppträdde som en bilaga till Världen som vilja och föreställning. Noumenons ursprungliga betydelse av "det som är tänkt" är inte kompatibel med "tinget i sig", den senare betydelsen anger saker som de existerar skilt från bilderna i huvudet på en observatör.

Referenser

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, tidigare version.

Tryckta källor

• Bra Böckers lexikon, 1978
• Kant, Immanuel (2004). Kritik av det rena förnuftet. Stockholm: Thales. ISBN 91-7235-027-X 
• Kant, Immanuel (2002). Prolegomena till varje framtida metafysik som skall kunna uppträda som vetenskap. Stockholm: Thales. ISBN 91-7235-018-0