Objective-C
Från Wikipedia
Objective-C är en objektorienterad påbyggnad på vanliga C. Det går därför att blanda C och Objective-C relativt obehindrat i samma källkod. Till skillnad mot till exempel C++ kan man skicka meddelanden på ett liknande sätt som i Smalltalk.
Idag används Objective-C framförallt i Mac OS X och GNUstep, två miljöer som baseras på OpenStep-standarden. Det är också det i huvudsak använda programmeringsspråket i NeXTSTEP, OPENSTEP och Cocoa-ramverket. Dessa bibliotek är inga krav för att skriva ett program i Objective-C, vilket visas i exempel nedan. Ett sådant program kan kompileras på alla operativsystem som har tillgång till gcc, som har en modul för Objective-C. Det gör man genom att vid kompilering tillföra flaggan -lobjc.
Innehåll |
[redigera] Syntax
[redigera] Interface och implementation
En klass i Objective-C har en interface- och en implementation-del som är två skilda block av kod. Normalt placeras interface-delen i en header-fil och implementationsdelen i en kodfil. Men de kan lika gärna vara i samma fil.
Interfacedelen fungerar så här:
@interface klass : superklass
{
instansvariabel
instansvariabel
}
+ klassmetod
+ klassmetod
- instansmetod
- instansmetod
@end
Implementationsdelen fungerar så här:
@implementation klass
+ klassmetod
{
kod
}
- instansmetod
{
kod
}
@end
[redigera] Meddelanden och metoder
I Objective-C skickar man till skillnad mot Simula-modellen meddelanden till objekten. I Objective-C anropar man inte metoder, man skickar meddelanden. Ett objekt vid namn mottagare kan ha en metod som heter metodnamn, den anropas i så fall på följande sätt:
[mottagare metodnamn];
Ett meddelande kan skickas till ett objekt även om objektet inte kan svara på det. Det möjliggör bland annat för mottagaren att skicka meddelandet vidare i en kedja, t ex en länkad lista till dess det kommer fram till någon som kan svara på det.
Man kan även skicka med argument i ett meddelande. Om metoden metodnamn även kan ta emot ett objekt av typen id kan det se ut så här:
id enId = [Klass new]; [mottagare metodnamn: enId];
Då skulle motsvarande metodsignatur kunna se ut så här:
- (void)metodnamn:(id)objekt;
Som man kan se i metodsignaturen skrivs objektets typ inom parenteser. Det inledande void betyder vad för typ av objekt metoden skickar tillbaka. I det här fallet är det void vilket betyder att inget returneras.
Man kan skicka flera argument. Lägger vi till ett argument av typen int kan det se ut så här:
id enId = [Klass new]; int enInt = 7; [mottagare metodnamn:enId medInt:enInt];
Då skulle motsvarande metodsignatur kunna se ut så här:
- (void)metodnamn:(id)objekt medInt:(int)enInt;
[redigera] Exempel
Ett exempel på ett program som skriver ut texten "hello, World!".
/* Kmpilera med t ex: gcc hello.m -lobjc -o hello */
#include <stdio.h>
#include <objc/Object.h>
@interface MyClass : Object
{
}
- (void)world;
int main();
@end
@implementation MyClass
- (void)world
{
printf("hello, World!\n");
}
int main()
{
id hello = [MyClass new];
[hello world];
return 0;
}
@end
