Pangu
Pan Gu eller P'an-Ku (盤古, Pangu) var en jätte i kinesisk mytologi.
Legenden om Pangu är mycket gammal och har klara paralleller till den grekiska mytologiens Atlas och den nordiskas om Ymer. Den äldsta kända nedteckningen av Pangulegenden gjordes av Zheng Xu under perioden 184 — 280 enligt vår tideräkning, vilken kallades De tre kungadömenas period.
Enligt Zheng Xu fanns i begynnelsen bara kaos och mörker. Ur detta skapades Universum och i Universum kom det till ett ägg. I ägget låg Pangu och sov i många tusen år. När Pangu vaknade sträckte han på sig och äggskalet sprack. Vissa bitar flög uppåt med ljusets kraft [Yang Ki] och bildade himmelen. Andra bitar av skalet sjönk nedåt med mörkrets krafter (Yin Ki) och bildade jorden. Pangu höll ihop Yin och Yang och allt var i början mycket smått. Men varje dag höjde sig himmelen motsvarande tre meter samtidigt som jorden blev motsvarande tre meter tjockare. Eftersom Pan Gu alltjämt hade till uppgift att hålla samman himmel och jord växte han efter hand till kolossala proportioner. Pan Gu kämpade i tusentals år för att förhindra att dessa återförenades till kaos och mörker, och fick efter tusentals år dessa att anta sina nuvarande positioner. Pan Gu styrde Universum. När han var glad sken solen, och när han blev arg blev det dåligt väder. När Pan Gu grät blev tårarna till regn på jorden. Det sades att vinden var hans andedräkt, åskan hans röst och landskapet hans kropp. Hans ögon blev sol och måne. När Pan Gu blinkade blev det blixtnedslag. Till slut blev Pan Gu trött och lade sig för att vila. När himmelen då inte kunde komma längre bort och jorden inte blev större dog Pan Gu och Universum förblev som det är idag.
Källor
- Willis, Roy (red) (2006). Prismas stora bok om mytologi (andra upplagan). Stockholm: Prisma. sid. 90. ISBN 91-518-4658-6
- The Epoch Times Sweden