Ringugn
En ringugn är brännugn som användes i samband med tegeltillverkning. I en ringsugn flyttas eldningszonen hela tiden runt ugnen, medan i den modernare tunnelugnen ”vandrar” godset genom ugnen.
Historik
Den första fungerande ringugnen konstruerades 1839 [1]. Drygt 20 år senare fick Friedrich Eduard Hoffmann patent på ringungnen men förlorade det när det avslöjades att den redan hade uppfunnits. Ringungnen möjliggjorde en kontinuerlig och kontrollerbar tegelbränning med samtidigt upp till 70 procent mindre åtgång av bränsle.[2] De första ringugnarna hade cirkulär planform, senare modeller blev allt mer ovala och utdragna. I Sverige byggdes 1872 vid Lomma Tegelfabrik den första ringugnen efter Hoffmans patent. På 1940-talet avlöstes ringugnen av tunnelugnen.
Funktion
Ringugnen enligt Hoffmanns princip hade mellan 10 och 16 brännkamrar anordnade kring en skorsten. I kamrarna staplades råstenen på ett speciellt sätt av den så kallade inskjutaren. Arbetet krävde ordentliga kunskaper eftersom råsten skulle travas i ugnen så att tillräcklig med kanaler för bränsle, luft och eld skulle bildas. Kamrarna matades uppifrån med bränsle (ved, kol eller torv) av bränsleinskjutaren. En av kamrarna var öppen medan de övriga igenmurade. Förbränningsluften strömmade från den öppna kammaren över brännzonen till skorstenen. [3]
Genom att öppna respektive stänga kamrarna i följd vandrade brännzonen kontinuerlig genom de olika kamrarna en efter en och brände godset. Ett helt varv tog ungefär en till två veckor, beroende på ringugnens storlek. Draget och därmed temperaturen i ugnen reglerades av brännaren med hjälp av spjäll och nytt bränsle tillfördes vid behov. Temperaturen i brännzonen låg på 1100 till 1200 °C. Teglet i den avsvalnade kammaren hade en temperatur på cirka 40 °C och kunde tas ut samt ersättas med ny råsten.[3]
Källor
- ^ 725 Jahre Fürstenwalde
- ^ Deutsche Tonstrasse: Tegelproduktionens historia. Arkiverad 16 januari 2015 hämtat från the Wayback Machine.
- ^ [a b] Tegelbruk, Sveriges Tegelindustriförening (1987), s. 22. ISBN 91-7192-703-4
Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Ringugn.