Roadracing

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
En motorcykel under en roadracingtävling.

Roadracing är en hastighetstävling inom motorcykelsport där man tävlar på asfaltsbanor. motorcyklarna varierar från specialbyggda prototypmotorcyklar till standardmotorcyklar som går att köpa i handeln. Man tävlar i olika klasser som bland annat beror på storleken på motorcyklarna och hur mycket trimning som tillåts.[1]

Roadracing är ett engelskt ord som översatt till svenska blir vägtävling. Tidigare var det just på vägar dessa tävlingar hölls, men med kraven på säkerhet körs numera dessa tävlingar med motorcyklar på permanenta, specialbyggda,asfaltsbelagda tävlingsbanor med betydligt högre säkerhet än landsvägsbanorna. Roadracing hette från början TT efter Tourist TrophyIsle of Man som började köras 1907 och fortfarande körs. På 1920-talet började man genomföra Grand Prix-tävlingar i Europa. Från 1924 fick ett Grand Prix status som Europamästerskap. Andra världskriget avbröt abrupt all internationell tävlingsverksamhet.[2][1]

Internationella motorcykelförbundet (FIM) arrangerade säsongen 1949 de första världsmästerskapen i Roadracing. VM bestod då av Grand Prix-klasserna 500cc, 350cc, 250cc, 125cc och sidovagnar. Sedan 1973 ger FIM även världsmästerskapsstatus till klasser utanför Grand Prix-cirkusen. De som är aktuella 2015 är Superbike (VM-status sedan 1988), Supersport (VM-status sedan 1997) och Endurance (VM-status sedan 1980). I Grand Prix Roadracing har klasserna ändrats över åren och är sedan 2012 MotoGP, Moto2 och Moto3, där MotoGP har ersatt 500cc som den mest ansedda klassen.

Tävlingar, banor och motorcyklar[redigera | redigera wikitext]

I Sverige var Hedemora TT en känd svensk roadracingtävling som på 1950-talet kördes på avstängd landsväg. En av världens mest kända, och kanske mest olycksdrabbade tävling, är Isle of Man som även den körs på landsväg (Real roadracing). Förutom MotoGp klassen räknas Suzuka 8 timmars som det mest prestigefyllda tävlingen. Den ingår i Endurance-VM (VM serie för långlopp) och körs i Japan.

En vanlig roadracingbana har en längd av cirka två till fyra km och innehåller ett varierande antal kurvor, både höger och vänster. Efter ett antal träningspass startar förarna via gemensam start och kör ett bestämt antal varv. Den som först passerar mållinjen har vunnit.

Tävlingar är öppna för både män och kvinnor, under förutsättning att deltagarna har den typ av tävlingslicens som krävs. Det finns dessutom bestämmelser om hur förarna ska vara utrustade. Hjälm är en självklarhet, men i tävlingssammanhang är också följande obligatoriskt: skinställ, stövlar, handskar och ryggskydd. Sporten är idag mycket säker tack vare nyutvecklade skyddsmaterial för förarna[källa behövs].

För att tillfredsställa alla smakriktingar ryms också s.k. classic och historisk racing inom roadracing-sporten. Det tävlas också med sidovagnsekipage.

Vissa klassindelningar, beroende på cylindervolym och antal cylindrar, är etablerade sedan många år tillbaka. VM i 125, 250 och MotoGp har pågått ända sedan 1949. Andra klasser är föremål för förändringar, beroende på förarnas intresse. Fördelningen mellan två- och fyrtaktsmotorcyklar har tidigare varit tämligen jämnt fördelad under många år, men idag är klasserna för fyrtaktsmotorer övervägande. Oavsett vilken kategori förarna tävlar i ställs ett antal grundläggande krav på tävlingsmotorcyklarna. Det finns särskilda tekniska reglementen som beskriver vad som gäller för respektive klass.

För att få börja tävla i Sverige, behöver man genomgå en kurs för att kunna lösa en licens. Ett bevis på att föraren har de teoretiska och praktiska kunskaper som är nödvändiga. I licensen ingår en försäkring som mot en kostnad kan kompletteras med ett mer omfattande försäkringsskydd.

För att ta steget upp i större tävlingssammanhang SM (Svenska Mästerskapen) gäller det att skaffa sig både erfarenhet och meriter i form av bra resultat. Antalet licensierade förare växer kontinuerligt i Sverige och sporten lockar förare i alla åldrar. Extra intressant är att så många kvinnor verkar dra sig till sporten, både som publik, som förare eller supporter till något team.

Svenska klasser[redigera | redigera wikitext]

I dag finns flera klasser inom svensk roadracing. Honda 100, Juniorcup, 250R/moto3, Speedstercup, Rookie 600 cup, Rookie 1000 cup, Superstock och Superbike. Det finns även classicracing som är för äldre hojar och BOTT som är en twincup.

Internationella klasser[redigera | redigera wikitext]

  • MotoGP, prototypklass med max 1000 cm3 fyrtaktsmotor och max fyra cylindrar.
    • 2007-2012 var kubikbegränsningen 800 cm3 fyrtaktsmotor.
    • 2002-2006 var kubikbegränsningarna 990 cm3 fyrtakt och 500 cm3 tvåtakt
    • till 2001 hade klassen en rak 500 cm3 kubikbegränsning och kallades 500GP.
  • Moto2, prototypklass med enhetsmotorer på 600 cm³ och fyra cylindrar från Honda och enhetsdäck från Dunlop. Ersatte 250GP till säsongen 2010.
  • Moto3, prototypklass med max 250 cm³ encylindrig fyrtaktsmotor. Ersatte 125GP med tvåtaktsmotorer från 2012.
  • World Superbike, siluettklass med max 1000cc fyrcylindriga resp 1200cc tvåcylindriga fyrtaktsmotorer, baserad på serietillverkade motorcyklar.
  • World Supersport, klass baserad på standardmotorcyklar med max 600cc fyrcylindriga, 675cc trecylindriga resp max 750cc tvåcylindrig fyrtaktsmotorer.
  • World Superstock, standardklass för lätt modifierade sportmotorcyklar med max 1000cc fyrtaktsmotor

Nationella klasser[redigera | redigera wikitext]

  • Junior, klass baserad på standardmotorcyklar med max 125cc tvåtakt (till exempel Aprilia RS 125) eller max 250cc fyrtakt (till exempel Kawasaki Ninja 250) som körs av ungdomar mellan 13 och 20 år. Träning sker från 12 år.
  • Speedster Cup, instegsklass till roadracing som introducerades 2014.
  • BOTT, klass baserad på tvåcylindriga standardmotorcyklar med 748 - 1200 cc (till exempel Ducati 1098 / 1198 eller KTM RC 8 )
  • Rookie 600, Klass baserad på World Supersport för nybörjare. Ej ELIT licens.
  • Rookie 1000, Klass baserad på World Superstock för nybörjare. Ej ELIT licens.

Profiler inom sporten[redigera | redigera wikitext]

Finländare[redigera | redigera wikitext]

Svenskar[redigera | redigera wikitext]

  • Sven Andersson (Furtan), SM-tvåa, SM-trea
  • Kent Andersson, dubbel världsmästare i 125GP
  • Johan Stigefelt, tidigare VM-förare i 250GP, 500GP och Supersport. Sedan 2007 teamägare för Stiggy Motorsports med förare i Supersport VM. Från 2009 tävlar teamet även i Superbike VM.
  • Andreas Mårtensson, svensk mästare i 250GP 2006
  • Jimmy Lindström, Svenska Mästare i Pro Superbike 2007, VM i Endurance 2003
  • Freddy Papunen, Svensk Mästare i Pro Superbike 2005, 2008 och 2010
  • Pehr "Bam" Carlson, skandinavisk och svensk mästare, ett flertal internationella segrar, GP veteran och senaste svensken på en VM-prispall, i solo, nr 3 i Frankrikes GP 1978 i Nogaro. 105 GP, 95 GP poäng.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Bryhn, Rolf; Næss Hansen, Frode (2013-12-25). ”roadracing”. Store norske leksikon, snl.no. Arkiverad från originalet. http://web.archive.org/web/20140712190050/http://snl.no/roadracing. 
  2. ^ ”L'Histoire de la course moto avant les championnats du Monde. (1894-1948)”. racingmemo.free.fr. Arkiverad från originalet den 2014-11-03. http://web.archive.org/web/20141103223806/http://racingmemo.free.fr/M%20HISTOIRE/M-HIST%20a-sommaire.htm.