Ryggkota

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Thorakalkota
Thorakalkota
En thorakalkota.
Illustration: Gray's Anatomy, 1918. (PD)

Ryggkota (latin: vertebra(e)) är de enskilda ben som bygger upp ryggraden (columna vertebralis).

I människans kropp finns 33 ryggkotor. 24 "presakrala" kotor: Sju halskotor, tolv bröstkotor och fem ländkotor. Dessutom bildar de fem sakralkotorna korsbenet och de fyra svanskotorna svansbenet.

Kotans främre kraftiga del kallas kotkropp. Ryggkotorna skiljs åt av 23 mellankotsskivor (disci intervertebrales). Ryggkotornas storlek minskar kranialt.

Grundform[redigera | redigera wikitext]

Ryggkotorna är olika utformade i olika delar av ryggraden men de har alla samma grundform. Riktad framåt (anteriort, in mot kroppen) finns kotkroppen (corpus vertebrae) och bakom denna (posteriort) kotbågen (arcus vertebrae) som omger kothålet (foramen vertebrale). Bågen består av två rötter (pediculus arcus vertebrae) som övergår i två plattor (lamina arcus vertebrae). Ledtappar (processus articulares) artikulerar mot över- och underliggande kotor och begränsar rörelsefriheten.

Kotbågarna bär flera utskott: Två tvärutskott (processus transversi) som är riktade lateralt bakåt och utgör viktiga fästen för muskler och ledband; ett taggutskott (processus spinosus) som är riktat dorsalt.

Halskotor[redigera | redigera wikitext]

Cervikalkota
Huvudartikel: Halskota

Halskotorna (cervikalkotor, vertebrae cervicales, C1-C7) är de minsta ryggkotorna som sitter högst upp i ryggraden. Med undantag för den sjunde och sista har de små taggutskott (det sjunde taggutskottet är det första palperbara).

Den stora rörlighet som är möjlig i nacken beror mycket på den första halskotan, ringkotan (atlas), som ledar mot nackbenet (occipitalbenet) respektive den andra kotan, C II tappkotan (axis). Det är främst atlas som gör att kraniet kan röras uppåt och nedåt och axis som tillåter böjning åt vänster och höger.


Bröstkotor[redigera | redigera wikitext]

Thorakalkota
Huvudartikel : Bröstkota

Bröstkotornas (thorakalkotor, vertebrae thoracicae, T1-T12) taggutskott är riktade nedåt och är längre än de övriga kotornas. Bröstkotorna är de ryggkotor som ledar mot revbenen (costae) och revbenens ledfasetter gör dem lätta att känna igen. De är större än halskotorna men mindre än ländkotorna.

Viss rotation förekommer mellan bröstkotorna, men lederna mot bröstkorgen (thorax) förhindrar mycket av flexionen i denna del av ryggraden.


Ländkotor[redigera | redigera wikitext]

Lateral vy av en ländkota.
Illustration: Gray's Anatomy, 1918. (PD)
Huvudartikel : Ländkota

Ländkotorna (lumbalkotor, vertebrae lumbales, L1-L5) upptar trycket från alla de överliggande kotorna och är därför de största och mest robusta i den presakrala ryggraden. De medger avsevärd flexion och extension men begränsad lateralflexion (böjning åt sidan) och rotation. Ländkotornas mellankotsskivor skapar korsryggens karaktäristiska inåtböjning. Ländkotorna är lätta att känna igen genom avsaknade av hål i tvärutskotten.

Med sina små taggutskott och breda tvärutskott avviker den femte och nedersta ländkotan från de övriga.


Sakralkotor[redigera | redigera wikitext]

Korsbenet

Sakralkotorna (vertebrae sacrales, S I–S V) är sammanväxta till korsbenet (os sacrum) som utgör en del av bäckenet (pelvis).


Svansbenet[redigera | redigera wikitext]

Svansbenet

Svansbenet (os coccygis) består av fyra sammanväxta svanskotor (vertebrae coccygeae, Co I–Co V) och utgör ryggradens nedre (kaudala) avslutning.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  • Anatomisk atlas, Michael Budowick, Jan G. Bjålie, Bent Rolstad, Kari C. Toverud, Liber, ISBN 91-47-00091-0
  • Rörelseapparatens anatomi, Finn Bojsen-Møller, Liber, ISBN 91-47-04884-0

Se även[redigera | redigera wikitext]