Schumannresonansen

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Schumann resonance 01 en.png
Schumann resonance 02.png

Schumannresonansen (SR) är en uppsättning toppar i den extremt lågfrekventa (ELF) delen av jordens elektromagnetiska spektrum. Schumannresonansen är en världsomspännande elektromagnetisk resonans, åstadkommen av blixturladdningar i det område som finns mellan jordytan och jonosfären.

Beskrivning[redigera | redigera wikitext]

Detta globala elektromagnetiska resonansfenomen är namngivet efter fysikern Winfried Otto Schumann, som förutsade det matematiskt 1952. Schumannresonans uppstår, därför att utrymmet mellan jordytan och den ledande jonosfären verkar som en vågledare. Jordens begränsade storlek får denna vågledare att verka som en resonanslåda för elektromagnetiska vågor i det extremt lågfrekventa frekvensbandet. Hålrummet stimuleras naturligt av energi från blixtnedslag. Schumannresonansfrekvenser iakttas i spektra av det naturliga elektromagnetiska bakgrundsbruset, som fristående toppar på extremt låga frekvenser (ELF) omkring 7,8, 14,3, 20,8, 27,3 och 33,8 Hz.

Grundfrekvensen i schumannresonansen är en stående våg i jordens jonosfärhålrum, med en våglängden som är lika med jordens omkrets. Denna lågfrekventa (och högintensiva) våg hos schumannresonansen uppträder vid en ungefärlig frekvens på 7,8 Hz. Ytterligare resonansfrekvenser uppträder med ca 6,5 Hz mellanrum, en egenskap som tillskrivs atmosfärens sfäriska geometri. Topparna uppvisar en spektral bredd på omkring 20% genom dämpning. Den åttonde övertonen ligger på ca 59,9 Hz.

Schumannresonanser används för att spåra global åskaktivitet.

Källor[redigera | redigera wikitext]