Substantivering
En substantivering är ett adjektiv som används självständigt utan något substantiviskt huvudord.[1] Substantivering förekommer i de flesta indoeuropeiska språk med kongruensböjningar. Detta beror på att kongruenser signalerar vad det är för sorts begrepp som åsyftas.
I svenskan finns både adjektiv- och artikelkongruens, vilket innebär att substantiveringar kan skapas med stor frihet. Tidigare fanns också verbkongruens, men i nutida svenska förekommer den endast som rester av äldre språk, exempelvis i förstelnade fraser.
Exempel
I meningen hon är åkande reporter är participet åkande ett adjektiv, eftersom det beskriver substantivet reporter. I de åkande var beredda att stiga av återfinns samma particip, men denna gång självständigt utan något substantiv; alltså är åkande i denna mening en substantivering.
Källor
- ^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 16 juni 2009. https://web.archive.org/web/20090616202348/http://www.eng.gu.se/sv/projects/GrUp/substantivering.html. Läst 8 augusti 2010.